Kolumn DN 1993-05-24
Till frågan om efterfrågan

Länge trodde jag att behov och efterfrågan var samma sak. Människan efterfrågade det hon behövde. Senare lärde jag mig att efterfrågan i första hand var något kapitalismen behövde, annars blev det kris. Fanns ingen efterfrågan måste den skapas. Trettiotalets keynesianska krispolitik byggde på den insikten. När individerna inte längre skapade efterfrågan fick staten göra det. Ett sätt att skapa efterfrågan var krig. Då blev det först efterfrågan på vapen. Sedan på det mesta. Så småningom på arbetskraft.
Man kunde tycka att efterfrågan borde nå en gräns i takt med att människor fick sina materiella behov tillfredsställda. När alla hade teveapparater skulle tevefabriken inte behöva producera så många teveapparater.
Men så fungerar det naturligtvis inte. För det första finns det ett växande antal människor på jorden som saknar betydligt mer än teveapparater (även om förvånansvärt många har just det). Jordens efterfrågereserver är långt ifrån tömda. 
För det andra har vår förmåga att skapa ny efterfrågan hittills varit outsinlig. Vi har ersatt människor med maskiner, maskiner med maskiner, maskiner med datorer, människor med datorer, produkter med nya produkter. Allt i ett rasande tempo. Den genomsnittliga livslängden på en produkt från Panasonic lär idag vara 85 dagar, sedan kommer en ny. Många har vi köpt den pryl som just blev omodern.

Problemet är att efterfrågan förutsätter konsumerande människor, dvs människor med köpkraft och köpvilja. Den en gång moderna tanken var att allt fler människor skulle få jobb i den växande industrin, och därmed få pengar, och därmed efterfråga produkterna de själva tillverkade. Vi skulle få en ekonomins perpetuum mobile. Kapitalismen, som till skillnad från socialismen fortfarande består, skulle föda sin egen efterfrågan.
Ganska tidigt, en del menar redan på tjugotalet, blev det tydligt att kapitalismen tenderade att producera mer än det fanns pengar att efterfråga för. Något brutalt kan man kanske säga att kapitalismen hade en benägenhet att rationalisera bort sin egen marknad. Under tjugotalet ökade produktionen i USA med sextio procent, medan antalet arbetare i produktionen sjönk med tre procent. Kapitalismens djupa svackor fick karaktären av efterfrågekriser. Som löstes enligt ovan.
I Sverige har hundratusentals industrijobb försvunnit på några år. Möjligheterna att ersätta dem med jobb i stat och kommun är uttömda. Möjligheterna att ersätta dem med nya jobb i nya konkurrenskraftiga branscher är ljusare i teorin än i praktiken. Antalet människor som kan efterfråga växer långsammare än behovet av ”efterfrågan”. Inte bara i Sverige, utan i hela den postindustriella västvärlden. Efterfrågan har också ekologiska gränser.

Somliga vet nu berätta att den svenska ekonomiska krisen skulle kunna lösas om vi bara ökade den inhemska efterfrågan. Om bara folk insåg att det var smartare att konsumera än att spara skulle hjulen börja snurra igen, industrier hosta igång, nya jobb skapas etc. Om bara momsen sänktes. Om bara räntan sänktes.
Om bara inte ”bara” dolde sådana triviala väsentligheter. Som frågan om vad materiellt relativt välmående svenskar med sådan tvingande nödvändighet bör fås att efterfråga. Och i vad mån de hjul som därmed kommer att börja snurra ligger i Trollhättan eller i Bangkok.
Gömmer sig gör också den inte oväsentliga frågan om vårt samhälle än en gång tänker premiera Slösa framför Spara. Ska vi nu, innan bläcket ens har hunnit torka på förkastelsedomarna över åttiotalets belånade köpfest, i ren desperation kasta oss ut i en ny?
Märkligt nog är det ofta människor som i andra sammanhang predikar internationell jämlikhet och rättvisa, som nu predikar för lånefinansierad efterfrågan i ett av världens fortsatt rikaste länder.

Därmed inte sagt att vi ska lägga oss ner och dö, inte heller att vi ska ge upp ambitionerna att hitta på nya saker att tillverka och sälja i världen, inte heller att vi ska betrakta alla behov som tillfredsställda.
Däremot tror jag att vi måste begrunda frågan om efterfrågan. Vi lever i en ekonomi vars bränsle heter ständigt ökad efterfrågan,vars tendens är att kollapsa om efterfrågan sjunker, och som därför i sista hand tar till desperata medel för att ”skapa” efterfrågan.
Ingen frågar just nu om vi vill eller måste ha det på det här viset, eftersom ingen ännu tycks ha kommit på ett system där efterfrågan anpassar sig till behoven och inte behoven till efterfrågan.
Om kapitalismens problem hade Marx kanske inte så fel. Bara om lösningen.