Kulturessä DN 2003-04-25
Varför litar vi på varandra?

Låt oss anta att USA försöker göra allvar av sitt löfte att införa demokrati i Irak. Vad skulle det kräva? Exempelvis att Iraks invånare med något så när säkerhet kan lita på att deras röst i dag inte blir deras död i morgon, att den enes makt inte leder till den andres förtryck, att lagarna kommer att gälla och tillämpas lika för alla. Kort sagt, införandet av demokrati i Irak förutsätter ett grundläggande mått av tillit mellan ett stort antal irakier över mycket lång tid. Förmodligen över ett par generationer.
Tillit mellan människor och frånvaro av korruption är uppenbarligen inte vad som hittills kännetecknat det irakiska samhället. I första hand beror det naturligtvis på att Saddam Hussein under mer än trettio år skoningslöst såg till att lojaliteten uppåt, mot regimen, gick före alla andra förbindelser, vilket så småningom ledde till att ingen kunde lita på någon, vilket om inte annat blev tydligt när regimen föll och människor inte bara plundrade varandra utan i viss mån sig själva eftersom man också tog sig för att plundra sjukhus, skolor och offentliga byggnader. Samma sak inträffade när kommunistregimen bröt samman i Albanien och Ceausescudiktaturen störtades i Rumänien. I totalitära system är tillit mellan människor ett brott och därför svår att etablera och vidmakthålla.
Att irakierna i gemen inte litar på varandra beror dessutom på att Irak är en kolonial statsbildning vars befolkning i århundraden varit uppdelad i regioner, religioner, folkgrupper och klaner, och som därför huvudsakligen måst hållas samman med ett visst mått av central brutalitet.
I ett samhälle där ingen litar på någon är det inte så lätt att upprätta ett politiskt system som kräver motsatsen. I Machiavellis tankevärld skulle Irak ha bedömts som mera lämpat för furstevälde än för republik eftersom en republik enligt Machiavelli förutsatte långtgående jämlikhet och låg korruption. Att göra om ett samhälle lämpat för furstevälde till republik var ett gigantiskt åtagande som krävde en ledare med "osedvanlig tankeförmåga och auktoritet".
Sådana ledare är sällsynta, tillade Machiavelli.

Frågan kan också formuleras: Vad skulle krävas för att Irak ska bli som Texas? Eller, varför inte, för att Moskva ska bli som Stockholm? Det är i varje fall så Bo Rothstein formulerar frågan i sin nya bok om sociala fällor och tillitens problem. Den mera allmänna fråga han därmed formulerar är: Hur går man från ett samhälle genomsyrat av korruption och rättslöshet till ett samhälle präglat av tillit och rättssäkerhet.
Det korta svaret från Rothstein är att vi faktiskt inte vet. Det något längre svaret är att uppkomsten av samhällen med hög tillit är betydligt svårare att förklara än uppkomsten av samhällen med låg tilllit. Den stora gåtan är inte varför folk misstror varandra, eftersom misstro är lätt att skapa och kan skapas snabbt, utan varför folk litar på varandra, eftersom tillit tar lång tid att bygga upp och kan raseras med ett svek eller två.
I varje fall kan uppkomsten av samhällen med hög tillit mellan många människor inte förklaras med hjälp av gängse rationalistiska modeller för mänskligt handlande. En gängse rationalistisk modell är att människor lär sig att lita på andra människor därför att de undan för undan upptäcker att det ligger i deras egenintresse att göra det. Egennyttan är den rationella orsaken till oegennyttan. Processen kallas reciprok altruism eller ömsesidig oegennytta och anses i den här modellen kunna förklara uppkomsten av samhällen där allt fler människor utvecklar allt fler sociala kontakter med människor som de litar på, det vill säga samhällen med ett växande socialt kapital. Socialt kapital anses numera vara en ovärderlig tillgång för demokratin och det är därför många som försöker förklara hur det kan uppstå.
Att det rationella egenintresset skulle kunna förklara den saken är i alla händelser fel, hävdar Rothstein. Det finns situationer där det rationella egenintresset bedrar. Ja, där egenintresset säger oss att det kan vara mera rationellt att inte lita på andra än att göra det. Sådana situationer kallas sociala fällor och kännetecknas av att alla skulle vinna på att samarbeta - under förutsättning att "alla andra" samarbetar. Om "alla andra" inte gör det, eller om man inte kan lita på att de gör det, kan det för den enskilde vara mera givande att inte samarbeta. Det är inte så rationellt att vara den ende torskfiskaren i Östersjön som respekterar sin fiskekvot, påpekar Rothstein. Eller den ende domaren som inte tar emot mutor. Inom den matematiska spelteorin finns ett stort antal samarbetssituationer där destruktiva låsningar mellan alla inblandade ("suboptimala jämviktslägen") visar sig vara det mest sannolika och "extremt robusta" slutresultatet, oavsett hur beredda till samarbete alla säger sig vara.
Saknas tillit slår den sociala fällan igen.

Vad som krävs för att fällan inte ska slå igen är att de som samarbetar styrs av "något slags sociala och etiska normer", är Bo Rothsteins slutsats. För att alla ska våga lita på att "alla andra" samarbetar måste alla som samarbetar ha utvecklat något så när robusta och gemensamma föreställningar om vad som är rätt att göra även när det rätta inte är det egennyttiga. De måste också ha utvecklat institutioner som ser till att opålitlighet straffar sig.
Hur skapas de normer och institutioner som krävs för att socialt kapital ska uppstå och växa? Varför lyckas vissa samhällen utveckla "universella" politiska institutioner, medan andra misslyckas?
Det är sådana frågor som den sociala fällans problematik ställer oss inför, menar Rothstein. Han menar också att sådana frågor kräver att statsvetenskapen går i förnyad dialog med den politiska filosofin. En undersökning av hur ett gott styrelseskick kan uppstå får inte separeras från en normativ diskussion om vad ett gott styrelseskick faktiskt är.
Rothstein själv återvänder till den "goda" svenska arbetsmarknadsmodellens uppkomst på 1930-talet för att med nya ögon försöka se vad det var som fick aktörerna att gå från misstro till tillit och därmed att undgå en hotande social fälla. Hans slutsats är att de valde att lita på varandra därför att de redan hade lärt känna varandra i de "partssammansatta" offentliga organ och styrelser som sedan början av 1900-talet hade inrättats för att utforma och genomdriva den svenska politiken på arbetsmarknaden. Fack och arbetsgivare började lita på varandra därför att det fanns institutioner som lät dem öva sig på att göra det.

Därmed tar Rothstein försiktigt ställning i den höna-äggfråga som trängt sig på i forskardiskussionen om det sociala kapitalets uppkomst, nämligen om vad som kommer först, institutionerna eller samarbetet, normerna eller tilliten.
Robert Putnam, förgrundsfiguren på området, lutar åt samarbetet och tilliten. Bo Rothstein lutar åt institutionerna och normerna. Naturligtvis inser båda två att det finns ett samspel mellan det ena och det andra, men de lutar likväl åt var sitt håll.
Putnam lutar åt tanken att det är föreningsliv och sociala aktiviteter som skapar socialt kapital. Rothstein lutar åt tanken att socialt kapital skapas av "universella" politiska institutioner kännetecknade av "oväld, saklighet, opartiskhet och likabehandling". När var och en litar på institutionerna har de också anledning att lita på varandra eftersom de inte längre behöver misstänka att "alla andra" missbrukar institutionerna för egna syften.
Vilket leder till frågan vad som gör universella institutioner möjliga. Och det är på den frågan som Rothstein tvingas svara att han inte vet. Vad han vet är att det krävs något annat än det rationella egenintresset för att förklara hur de uppstår. Vad han också vet är att universella institutioner inte alltid är möjliga. Det finns fler korrumperade samhällen i världen än okorrumperade. Universella institutioner är inte bara svåra att etablera, de är också lätta att upplösa.
Rothsteins dilemma är att han å ena sidan vill kunna tala om för oss hur vi här och nu ska kunna undvika sociala fällor, men att han å andra sidan inser att de sociala och etiska normer som krävs för att vi ska kunna göra det inte kan produceras i en handvändning. Eller snarare, det ska mycket till för att så ska ske.
Det är den senare möjligheten som likväl fascinerar Rothstein eftersom han djupt ogillar tanken på att människor skulle vara historiskt eller kulturellt förutbestämda till högt eller lågt socialt kapital. Därav hans intresse för "goda" aktörers och institutioners makt att skapa normer och bryta "suboptimala jämviktslägen".
Samtidigt tycks Rothstein vara medveten om att tillitens problem involverar föreställningar och drivkrafter hos människan som inte är omedelbart åtkomliga för yttre påverkan och som inte är helt skyddade från historisk och kulturell determinism. Exempelvis kollektiva minnen. Eller religiösa övertygelser. Eller tidigt präglade erfarenheter av andra människor.
Av dessa faktorer nämner Rothstein bara det kollektiva minnet, vars makt över människors tillit han accepterar men vars karaktär av historiskt och kulturellt arv han huvudsakligen förnekar. Kollektiva minnen är till stor del konstruerade och kan därför till stor del konstrueras om, är hans tes. Kollektiv misstro kan omvandlas i kollektiv tillit om tillräckligt starka aktörer, med "osedvanlig tankeförmåga och auktoritet" får man förmoda, förmår upprätta tillräckligt starka universella institutioner över tillräckligt lång tid.
Det är en hoppingivande tes, i synnerhet för människor och samhällen som dignar under till synes hopplösa kollektiva minnen och erfarenheter, och det tycks onekligen finnas vissa empiriska belägg för att tesen är riktig. Övergången från apartheid till demokrati i Sydafrika exempelvis.
Det finns dock också empiriska belägg för att människors djupast rotade föreställningar och värderingar inte formas av sena erfarenheter av samhället i stort utan av tidiga erfarenheter i "den lilla världen" (för att låna Hans Zetterbergs uttryck). De kan förstärkas eller försvagas eller skiftas ut under livets gång, men frågan om vad som får människor att känna tillit kan rimligen aldrig helt frikopplas från det som Rothstein helst vill frikoppla den ifrån, nämligen de kulturellt och socialt förutbestämda miljöer där den första tilliten eller misstron etableras.
Som ett cirkelresonemang avfärdar han i alla händelser tesen (framförd av Douglass C North m fl) att varje analys av tillitens problem måste ta sin utgångspunkt i medborgarnas övertygelser och föreställningar, eftersom "det är medborgarnas föreställningar som omformas till de institutioner som formar medborgarnas handlingar".
Och möjligen är det ett cirkelresonemang.
Och möjligen är det i en cirkel vi måste röra oss i den här frågan.
Också Bo Rothstein gör det. Oavbrutet stimulerande och på hög internationell kunskapsnivå forskar han sig fram i den ständigt föränderliga cirkel av normer, erfarenheter, föreställningar, minnen, institutioner och handlingar där det exempelvis avgörs om invånarna i Irak ska börja lita på varandra eller inte.