Kolumn DN 2006-12-20

Amerikas språng i mörkret

 

HISTORIEN UPPREPAR sig inte, även om det ibland kan se så ut. Den 11 september 2001 kunde det möjligen se ut som om den osårbara amerikanska republiken hade utsatts för ungefär samma slags provokation som en gång den osårbara romerska. År 68 f Kr angrep ett gäng pirater den romerska hamnstaden Ostia vid Tiberns mynning, sänkte nitton skepp ur den konsulära flottan, satte eld på spannmålsmagasinen, dödade hundratals människor, kidnappade två höga romerska ämbetsmän och skapade en panikartad känsla av osäkerhet i den antika världens mäktigaste huvudstad några kilometer upp längs floden. 
Den romerska republiken som vid den här tiden var i full färd med att militärt underkuva och ekonomiskt exploatera rikena runt Medelhavet och därmed generera alltfler transporter av skatter och slavar till imperiets centrum, hade därmed också gjort sig alltmer sårbar för en fiende med förmågan att slå till varsomhelst närsomhelst.
Efter piratattacken mot Ostia, dvs praktiskt taget mot imperiets hjärta, ansågs måttet rågat. Den romerska republikens valda företrädare proklamerade fullskaligt krig mot terroristerna (förlåt, piraterna) och övertalades (efter en ödesmättad politisk strid) att i det syftet sätta dittills otänkbara maktbefogenheter och militära resurser i händerna på en enda person.
Inom loppet av tre månader hade Gnaeus Pompejus, eller Pompejus den store som han redan kallades, besegrat den nya fienden. Men inte på det sätt som Rom vanligtvis brukade besegra sina fiender, genom död och förintelse, utan genom en kombination av styrka och generositet. Med supermaktens militära överlägsenhet (500 skepp och 120 000 soldater) jagade han först in piraterna i deras huvudfästen längs kusterna och tog dem till fånga – för att därefter (helt oromerskt) benåda dem och förse dem med ett stycke jord.
Pompejus ansåg nämligen att piratplågan i grunden inte var ett militärt problem utan ett politiskt och socialt. Det var ganska många runt Medelhavet som vid det här laget hade anledning att hata Rom och därmed ganska många som hade anledning att ge piraterna sitt stöd. Och därmed ganska mycket som kunde vinnas på att ge piraterna och deras stödbefolkningar en ljusare syn på Rom. 
Pompejus hade kort och gott förstått den strategiska betydelsen av politisk prestige och respekt – det vill säga av det slags ”mjuka” makt som så demonstrativt skulle lysa med sin frånvaro när den amerikanska republiken drygt tvåtusen år senare proklamerade totalt och gränslöst krig mot sin tids pirater. 
Nej, historien upprepar sig inte.

I TVÅ NUTIDA skildringar av den romerska republikens sista årtionden, båda skrivna efter terroristattackerna i USA, får framställningen av kriget mot piraterna likväl karaktären av en ödesvarning till den amerikanska republiken. I Tom Hollands populärhistoriska bästsäljare Rubicon, the Triumph and Tragedy of the Roman Republic har kapitlet om piratkriget helt sonika fått titeln ”The War Against Terror” (kriget mot terrorn). Och i Robert Harris historiska roman Imperium får Pompejus lägga ut strategin i kriget mot piraterna med de inte helt oskyldiga orden: ”De som inte är med oss är emot oss.” 
Särskilt laddad med historisk innebörd blir i båda berättelserna den roll som manipulationen av piratpaniken (terrorskräcken) tillåts spela för nedbrytningen av den romerska republikens traditionella system för maktdelning och maktkontroll. Och för koncentrationen av alltmer egenmakt i händerna på allt färre och alltmer självsvåldiga personer (av vilka en snart skulle låta utropa sig till gudomlig envåldshärskare).
” Ett språng ut i mörkret”, kallar Tom Holland beslutet i den romerska republiken att inför hotet från piraterna lägga så mycket egenmakt händerna på Pompejus.
Ett språng ut i mörkret (det ser vi allt tydligare) var också beslutet i den amerikanska republiken drygt tvåtusen år senare att inför hotet från terroristerna lägga så mycket egenmakt i händerna på George W Bush.

OCH KANSKE ÄR det just i känslan av ödesdiger brytningstid som den romerska republiken av igår möter den amerikanska republiken av idag. 
Pompejus vann kriget mot piraterna och stärkte Roms ställning i världen – men till priset av det republikanska styrelseskickets sönderfall och undergång. 
George W Bush har tills vidare förlorat kriget mot terroristerna och förslösat USA:s prestige och respekt och allvarligt försvagat USA:s ställning i världen. Vad slags Amerika som kan komma att resa sig ur askan av ett geopolitiskt sammanbrott i Irak och Mellanöstern vet vi ännu inte. 
Och därmed inte heller vad slags världsordning som då kan bli möjlig. 
Den världsordning vi fortfarande tar för given vilar på axlarna av ett militärt dominant, politiskt självsäkert och ekonomiskt utåtriktat USA med ett oförslösat kapital av internationell prestige och respekt.
Världen efter det amerikanska språnget i mörkret kommer sannolikt inte att ha några sådana axlar att vila på.
Ett stukat och frustrerat Amerika riskerar att bli ett mera självupptaget Amerika, mera nationalistiskt, mindre lyhört för ”omvärldens opinioner” (självständighetsförklaringen), mera sårbart för inhemska manipulationer av rädsla och osäkerhet. 
” Vad är det vi har fått?” tillfrågades Benjamin Franklin efter det amerikanska författningskonventet 1787. 
” En republik, om vi kan bevara den”, svarade han.
Nej, historien upprepar sig inte, men Franklin kunde sitt Rom, och hans svar står sig än idag.