Krönika i Akademikern sep-okt 2013

Bananer och bostäder

Folk i sydligare länder kan ju bo i plåtskjul och äta bananer från träden, påstod en gång den frispråkige moderatledaren Gösta Bohman som ett argument för minskat utvecklingsbistånd (eller u-landsbistånd som det hette på den tiden). 
Bortsett från verklighetsbeskrivningen  – uttalandet väckte onekligen ett visst uppseende – så var det ändå underförstått att så kan man inte leva i nordligare länder där det åtminstone vissa delar av året är för kallt att bo i plåtskjul och äta annat än frusna rönnbär från träden. 
Det lilla problem som uppstår i länder där man inte kan bo i plåtskjul året om, i varje fall inte utan att frysa ihjäl, är nämligen hur alla de som ändå envisas med att vilja bo där ska tillförsäkras någonting mer än ett plåttak över huvudet. Jag ska inte fördjupa mig i hur den saken ordnades förr i tiden, bara konstatera att den också förr i tiden ordnades på något sätt eftersom inget samhälle värt namnet kan låta sina invånare att frysa ihjäl därför att de inte har någonstans att bo.
För att ordna den saken i vår tid har vi instiftat något som kallas bostadspolitik, eller mera precist en social bostadspolitik, och som för närvarande innebär att vi med offentliga medel ska säkra att det finns ändamålsenliga och överkomliga bostäder åt alla. För att vi inte ska ta för lätt på saken är rätten till bostad dessutom grundlagsfäst i Sverige (Regeringsformens andra paragraf).
Nu finns visserligen de som är politiskt eller ideologiskt övertygade om att rätten till bostad – om de nu accepterar att det är en rättighet – kan tillgodoses utan nästan någon bostadspolitik alls, eller i varje fall utan någon annan politik än en fortsatt avreglering av bostadsmarknaden. Tanken är då att utbudet av bostäder på marknaden automatiskt kommer att anpassas till efterfrågan; dyra bostäder i attraktiva områden för dem som har råd med det, billiga bostäder i mindre attraktiva områden för dem som inte har råd med mer. 
Det senaste utslaget av den här övertygelsen är beslutet att göra det lättare och lönsammare för personer som äger sin bostad att hyra ut den i andra hand. Motivet sägs vara att öka utbudet av bostäder, men den främsta effekten hittills har blivit en kraftig ökning av andrahandshyrorna i framförallt storstäderna.
Det är möjligt att en fortsatt avreglering av bostadsmarknaden kommer att leda till att det byggs fler bostäder men det är i så fall ingen djärv gissning att en stor del av de nya bostäderna kommer att byggas i betalstarka områden för betalstarka människor. När avregleringen har gjort sitt i Stockholm, kommer allt färre av dem som sköter markservicen innanför tullarna att ha råd att bo där. 
Under tiden rapporterar 85 procent av landets kommuner att det råder brist på lägenheter att hyra. 
Under tiden ökar utförsäljningen på den privata marknaden av sk allmännyttiga hyresrätter, dvs bostäder byggda utifrån bostadspolitiska motiv och inte ekonomiska. 
Under tiden plockar kommuner ut mångmiljardvinster ur sina sk allmännyttiga bostadsföretag och använder pengarna till allt annat än att bygga och underhålla de bostäder som behövs för att upprätthålla grundlagen.
Under tiden ökar byggkostnaderna och boendekostnaderna och bostadslösheten.
Under tiden står vi där utan en fungerande bostadspolitik. 
Kanske dags för en liten protest. Förslagsvis några plåtskjul framför Rosenbad.
Och lite bananer – i väntan på att någon gör något.