I går predikade jag för första gången. Ja, på riktigt alltså, vid en gudstjänst, i Stockholms synagoga närmare bestämt. Konsten att predika består att säga något som berör människor idag utifrån en text som skrevs för tvåtusenfemhundra år sedan eller så. I det här fallet Tredje Moseboken, nionde till elfte kapitlet. Jag landade i begreppet helig. I Tredje Mosebokens elfte kapitel påbjuds Israels barn att äta vissa djur men inte andra. Det ges inga förnuftiga förklaringar till att de ska göra så, typ vissa djur är nyttigare än andra eller smakar bättre än andra. Det går säkert att hitta också förnuftiga förklaringar till att inte äta vissa av de djur som räknas upp, men några sådana förklaringar ges inte i texten. I texten, där det är Gud som talar genom Moses, finns bara en förklaring, ett skäl till att göra det som påbjuds. Där står bara: ”Ty jag är Herren, er Gud. Och ni ska hålla er heliga och vara heliga, ty jag är helig.”
Vad jag sa?
Jag sa att detta är ett annat sätt att säga: människan är inte sin egen Gud. Hon vet inte allt, hon förstår inte allt, hennes förnuft kan inte förklara allt. Framförallt kan förnuftet inte förklara varför människan ibland måste göra saker som inte är till för att främja det som är nyttigt – utan som är till för att främja hennes mänsklighet.
Jag sa en del saker till, men allt får inte plats i en blogg.
Går det att hitta något meningsfullt att predika över i varje Bibeltext?
Jag tänker inte utforska den saken.