Da capo al fine

Da capo al fine betyder i en nottext att ta om från början till slut – till tecknet slut, till Fine. Tecknet slut ligger sällan där notbladet tar slut utan någonstans längs vägen, mitt i ungefär. I regel har man redan passerat det en gång – utan att stanna. Man inser att det är det verkliga slutet först då man kommer dit ännu en gång. Da capo al fine är inte en ordinär omtagning utan en medveten tematisk återkomst, slutandet av en cirkel. Den här boken sluter förhoppningsvis inga cirklar, inte heller avser den att markera ett slut. Däremot innehåller den texter där jag återvänder till utgångspunkter i mitt politiska och journalistiska liv, förbi det sluttecken som så många i min generation passerade utan att stanna. För mig tog noterna slut vid mitten av sjuttiotalet, men det skulle dröja ytterligare tre eller fyra år innan jag förstod att jag inte kunde lägga ner stråken där jag var, eller fortsätta spela som förut. Resan från ”skenbar klarhet till ett famlande i mörker” måste göras om igen, utgångspunkterna granskas, frågorna ställas, något slags sluttecken sökas.

Jag känner ganska många som var med under vänsterns omtumlande år, många äldre och rimligtvis klokare än jag själv. Undan för undan har de, med vissa undantag, försvunnit ur mitt liv men också ur sina egna. De har klätt av sig sina gamla åsikter, sin glödande trosvisshet, sin utopiska längtan, som man klär av sig en skitig kostym. Der har blivit män i staten eller näringslivet, advokater och journalister, ombudsmän och professorer. När de talar eller skriver är det som om revolutionsvänsterns barrikader aldrig har existerat, eller som om det var några andra som bemannade dem. När jag bläddrar i deras forna alster, läser deras svulstiga hagiografier och apologier, men förgäves letar efter den minsta ansats till diskussion och uppgörelse, kommer jag att tänka på postkommunismens undflyende skuggor, de raska kostymbytarna i Tjeckien, Polen, Ungern. Ett inte ovanligt beteende hos denna sorts människor har varit att ropa ”Ta fast tjuven!” medan de själva i all hast smusslat undan bytet.
När Per Ahlmark skriver om ”Vänstern och tyranniet, det galna kvartsseklet” (Timbro 1994) frammanar han en tid när några få (men tongivande) intellektuella var förryckta och tyranniälskande medan resten av befolkningen var klok och demokratiälskande. Det är en i mitt tycke alltför konspiratorisk och ohistorisk skildring (bitvis också osann) av en tid när världen gungade för många, och när försvaret för demokratin såg ut som något annat. Problematiskt, i mitt tycke, är också att han går hårdare åt dem som öppet diskuterat och ifrågasatt sina politiska positioner under detta kvartssekel, än åt dem som bara tog ner Maoaffischerna och försvann – många in i socialdemokratin.

Denna bok är bland annat ett försök att redovisa den diskussion jag själv förde och delvis publicerade under åttiotalet. Jag ville förstå varför så många av oss trodde och tänkte som vi gjorde, varför vi under några år bländades av en utopi som redan var prövad och befunnen falsk. Jag ville också försöka hitta de djupare rötterna till den rörelse som dessa år tog sig formen av ett revolutionärt vänsteruppror, men som, det är min övertygelse, länge än kommer att jäsa under det moderna samhället.
I sextiotalets revolutionära vänsterrörelse rymdes, bland mycket annat, drömmen om den självständiga människan, förmögen att råda sitt eget öde och bygga sitt eget samhälle. Det var min utgångspunkt då, och är min utgångspunkt nu.
Da capo al fine.

Boken kan köpas direkt från författaren för 75 kronor plus porto

Jag vill läsa ett utdrag ur den här boken

Jag vill läsa ett ytterligare utdrag ur den här boken