Ett kapitel ur Da Capo al Fine: Från skenbar klarhet till ett famlande i mörker

I slutet av juli 1932 reser den 27-årige journalisten och nyblivne medlemmen av Tysklands kommunistiska parti, Arthur Koestler, över gränsen till Sovjetunionen. Kanhända redan vid gränsstationen Sjepetovka, möjligen under den första mödosamma etappen över den ukrainska stäppen, mot Charkov, helt säkert under det följande årets vidsträckta färder i socialismens Utopia, grundläggs ett av detta århundrades mest kraftfulla politiska författarskap.
Till Sjepetovka kommer Koestler i den fulla förvissningen att han här byter tåg till det tjugoförsta seklet, att han bortom gränsbommen äntligen ska finna det Löftets land som hittills gäckat hans drömmar. Fem år tidigare hade Koestler bokstavligen bränt banden till sitt centraleuropeiska förflutna för att bygga det nya Jerusalem, kompromisslöst engagerad i den extremt militanta sioniströrelse som leddes av Vladimir Jabotinsky (sedermera av Menahem Begin). Men pionjärtiden i Palestina blev en besvikelse, den provinsiella chauvinismen kvävande. Nu fanns ett nytt Sion i sikte, oändligt mycket större och allomfattande. Djupt försjunken i en broschyr om stålproduktionens ökning under andra femårsplanen inleder Koestler sin långa resa ”från skenbar klarhet till ett famlande i mörker”.
Det finns inte mycket i Koestlers skrivande och handlande från de närmast följande åren som antyder att ett frö med oanad sprängkraft har satts. Fram till 1938 förblir Arthur Koestler medlem av kommunistpartiet; han agerar, skriver, talar och tänker såsom partiet kräver och förväntar sig.
Vad som emellertid uppenbarar sig, i Sjepetovka, i Charkov, i Tiflis, i Tasjkent, i Moskva, och som kommer att oroa, hota, jaga och inspirera Koestler under så många år, är det automatiska självbedrägeriet, ett bedrägeri som han själv utan svårigheter faller offer för, och som han senare, med växande förtvivlan, ser sin intellektuella samtid hänge sig åt, näst intill fysisk och psykisk självutplåning. Författaren Koestlers inre drivkraft blir sökandet efter rötterna till det mentala kulisspelet, förklaringen till att han på järnvägsstationen i Sjepetovka såg en sak med sina ögon och en annan sak med resten av sig själv, hur det kunde komma sig att den totala sinnesupplevelsen av en hungerkatastrof, fysiskt lika påtaglig som en jordbävning, åsynen av svältande barn, desperat upplyfta mot kupéfönstret, ”med lemmar som tändstickor, uppsvällda magar och stora dödskalleliknande huvuden som vaggade på smala halsar”, inom ett ögonblick låter sig förvandlas till en abstraktion i historiens lagbok. Ryssland är framtiden och skönheten, landet där femårsplanerna, stålverken, kraftstationerna skjuter upp som spjut ur den socialistiska myllan, där åsynen av en mänsklig och politisk katastrof bländas ut av ljuset från en outsläcklig utopisk vision. Några rapporter om den katastrofala hungersnöden i Sovjetunionen 1932-33 blev aldrig nedtecknade. Än mindre nådde saken till omvärldens omedelbara kännedom. I sin resedagbok skriver Koestler: ”Det går långsamt för nykomlingen att förena motsägelserna, att under den kaotiska ytan urskilja det kommandes konturer, att förstå att i Sovjetlandet är nuet en fiktion, en dallrande membran spänd mellan det förflutna och framtiden...” (Detta avsnitt, tillsammans med ungefär hälften av manuskriptet, censurerades bort ur den bok som 1934 kom ut i SovJetunionen under titeln Röda daqar.)
Så fungerade alltså det mentala kulisspelet, den ideologiska sorteringsmaskinen, och under sitt år i Sovjetunionen finslipar Koestler mekanismerna. Allt motbjudande och chockerande hänskjuts till det förflutnas arv, medan allt tilltalande, ett och annat mönstersjukhus, en traktorfabrik, ett stadion, hänförs till framtidens frön. ”Med hjälp av denna automatiska sorteringsmaskin”, skriver Koestler, ”var det ännu 1932 möjligt för en europé att vistas i Ryssland och förbli kommunist.”
Det var snart inte bara hungerkatastrofer, materiellt elände, okänslig byråkrati och en växande rättsosäkerhet som skulle passera sorteringsmaskinen. Den fungerade också utmärkt för den stora terrorn, för likvideringen av oppositionsgrupper och fientliga samhällsklasser, för det nödvändiga offret av en hel generation i nästa generations intresse – ”det låter kanske upprörande men var lätt att acceptera så länge man följde den enkelspåriga tron...”
In i det längsta håller denna tro sitt grepp om Koestler, nazismens maktövertagade och det annalkande kriget vidmakthåller hägringens lyskraft. Inte ens arresteringen i Charkov 1936 av Koestlers näre vän och partikamrat, fysikern Alex Weissberg (anklagad för att vara Gestapoagent), förmår framtvinga en brytning med partiet. Bara mycket sakta luckras de mentala filtren upp. De finns kvar också efter den kväll på våren 1938, under ett föredrag om Spanien i tyska emigrantföreningen i Paris, då Koestlers tvivel för första gången kommer till offentligt uttryck. Inte i form av ett angrepp på Sovjetunionen och partiet, något sådant uppfattade också han själv fortfarande som ett helgerån, utan genom ett skarpt ifrågasättande av partiets propagandalögner om inbördeskrigets Spanien. Här kan Koestler helt enkelt inte längre uthärda, här har ögon och tanke sett samma saker, här är verklighetsbilden helgjuten, förankrad i plågsamma vittnesbörd och upplevelser. Partiets maktpolitiska manövrer och intriger på bekostnad av kämpande människoliv skär djupt in i den utopiska visionen.
I tre enkla avslutningsfraser formulerar Koestler denna kväll sitt kätteri och sin begynnande frigörelse från sorteringsmaskinen:
• ”Ingen rörelse, inget parti, ingen person kan göra anspråk på ofelbarhet.”
• ”Det är lika illa att fly för en fiende som att förfölja en vän som på andra vägar strävar mot samma mål.”
• ”I längden är en skadlig sanning bättre än en nyttig lögn.”
Med det tredje och sista citatet, från Thomas Mann, är Koestlers bana som partimedlem i praktiken slut. Ännu kan han dock i sitt avskedsbrev till partiet och till Komintern deklarera att Sovjetunionen representerar ”vårt sista och enda hopp i en snabbt förvittrande värld”.
I oktober 1938 börjar Koestler skriva den roman som ska försöka blottlägga sorteringsmaskinens mekanism och ursprung, som ska ge den ideologiska och psykologiska grundvalen till de makabra företeelser som vid den här tidpunkten skakar och förbryllar omvärlden, processerna i Moskva. I offentliga rättegångar ställer sig den ena ledande bolsjeviken efter den andra upp, bekännande de mest hårresande kriminella förbrytelser, bekännelser genomsyrade av total individuell självförnekelse, bekännelser fyllda av groteska hyllningsramsor till Partiet, till Historien, till Saken, till Partiledaren. Antingen var alltsammans sant, vilket omvärlden länge var benägen att tro, eller också fanns här en ödesdiger uppsättning politiska och mentala mekanismer som fick människor att handla utifrån en fullkomligt fiktiv verklighet. Kunde lögnen och fiktionen bilda grundvalen för nackskottens logik?
Koestlers personliga erfarenheter lämnar inte längre utrymme för tvivel. Han börjar intuitivt förstå hur och varför den historiska materialismens ödesklocka har börjat mala individer genom sina kuggar. Insikten är tidig, nästan av profetiska dimensioner. Samma år som Koestler i Natt klockan tolv på dagen med kirurgisk precision frilägger processernas inre logik, kan engelska Observers Moskvakorrespondent rapportera att ”det är meningslöst att tro att rättegångarna är arrangerade och anklagelserna påhittade. Regeringens sak gentemot de svarande är genuin”.
Huvudpersonen i romanen, Nikolaj Salmanovitj Rubasjov, är en medlem av bolsjevikernas gamla garde, en man med rötterna i den revolution och de ideal som nu börjar förtära sina barn. Sina drag lånar han av Bucharin, Radek och Trotskij. Fram till sin nattliga arrestering är han en skrupelfri men allt mera cynisk anhängare av den revolutionära logik som utvecklats i det slutna tankesystemet~ tryckkammare: Historiens lagar är kända genom den vetenskapliga socialismen, den vetenskspliga socialismen tillämpas och utövas av Partiet, Partiet känner historiens lagar och har, via sin högsta ledning, alltid rätt i förhållande till historien. Opposition mot partiet, ja varje ifrågasättande av Partiets ståndpunkter, är också opposition mot och ifrågasättande av Historiens nödvändighet. ”Dessa människor”, skriver Koestler i en senare roman, ”tror allting de kan bevisa och de kan bevisa allting de tror.”
I sin fängelsecell återkallar Rubasjov i minnet sitt eget umgänge med Historiens lagar. På uppdrag i den svarta diktaturens land i Europa träffar Rubasjov den 19-årige Rickard, en självuppoffrande, idealistisk partimedlem, som med fara för eget liv försöker organisera en underjordisk motståndsrörelse. Rickard har förkastat Partiets centrala trycksaker därför att de är lögnaktiga och försvårar hans arbete, och istället tillverkat egna. Rubasjov anger honom till fiendens torterare.
” Partiet kan aldrig missta sig”, säger Rubasjov till Rickard .”Du och jag kan göra ett misstag. Inte Partiet. Partiet, kamrat, är förmer än Du och jag och tusen andra som du och jag. Partiet är förkroppsligande av den revolutionära idén i historien. Historien känner ingen tvekan och inga skrupler. Sakta och ofelbart flyter den mot sin bestämmelse. Vid varje krök av sitt lopp lämnar den slammet den fört med sig, de drunknades kroppar. Historien vet sin väg. Den gör inga misstag. Den som inte tror fullt och fast på historien har inget att skaffa i Partiets led.”
Således är, i Historiens perspektiv, terrorn rättfärdigad, morden nödvändiggjorda, skenprocesserna verkliga. Ur Utopin växer en totalitär logik. ”Jag erkänner”, säger Rubasjov i sin cell, ”att jag satt frågan skyldig eller oskyldig före frågan nyttig eller skadlig. Slutligen erkänner jag att jag satt människans idé högre än mänsklighetens...”. Varpå han inser sitt brotts oundvikliga straff. Hans sista insats för Historien måste bli att erkänna de mest groteska, uppdiktade brott, att inför omvärlden framstå som moraliskt och politiskt förtappad, att ställa lögnen i Historiens tjänst. Offras måste också Ivanov, Rubasjovs förhörare och revolutionskamrat. Deras tid är förbi, den tid då individuell moral och individuella motiv är drivkrafter för revolutionärt handlande. I den alldeles unga revolutionen finns ett unikt ögonblick av harmoni och helgjutenhet, ett tillstånd när det individuella och det kosmiska perspektivet smälter samman, kanske glimten av den nya civilisation, det nya mänskliga medvetandestadium som Koestler fascinerat skulle återkomma till i långt senare sammanhang. Därmed blir den första revolutionsgenerationen ett potentiellt hot mot den totalitära visionen. Den har ännu förmågan att utveckla en cynisk distans till sitt eget handlande (vilket är Rubasjovs faktiska brott), den kan se sorteringsmaskinen, den kan inse dess nödvändighet, men aldrig helhjärtat förlika sig med den.
Den mest olycksbådande gestalten i Koestlers roman är Gletkin, den läderknarrande torteraren-förhöraren i sin stärkta uniform och sitt aldrig avlagda revolverbälte. Gletkin är ett revolutionens dibarn, hos honom är sorteringsmaskinen organiskt inbyggd, en permanent perceptionskontroll från födseln. Han tvivlar inte på logiken, av det enkla skälet att han inte är i stånd att se någon annan logik. I den utopiska visionens hundraårs- eller tusenårsperspektiv är terrorn en trivialitet, inte ett moraliskt dilemma. Gletkin är inte cyniker, som Ivanov och Rubasjov. Han är genuin och därmed livsfarlig.
Den totalitära människan är, enligt Koestler, det jordiska svaret på himmelrikets död; en människa utan svar på frågorna om livets mening, utan en social och metafysisk plats i tillvaron, en människa som girigt söker sig till de massrörelser som utlovar fullgod ersättning för det förlorade paradiset; världsrevolutionen, Sovjetunionen, Tredje riket. 1900-talets västerländska människa har blivit en politisk neurotiker med en imponerande uppsättning sorteringsmaskiner och mentala kulisser.
I Gletkins homo sovieticus ser Koestler hur neurosen antar den ödesdigra formen av en människa hos vilken den individuella rationaliteten fullständigt utplånats och ersatts med den totalitära utopins irrationalitet. Det triviala livsplanet existerar inte längre, jaget har uppgått i det Historiska medvetandet. Mot denna nya totalitära människa kämpar västerlandets vacklande civilisation, med dess spröda och svårfångade värden, en ojämn kamp.
I romanen Längtans tidsålder (1951) skildras ett europeiskt skymningsläge, där det stora fredsälskande samväldet i öster utövar ett växande ideologiskt och politiskt tryck mot ett moraliskt och kulturellt sönderfallande Västeuropa. Den totalitära människan framträder här i gestalt av Fedja Nikitin, samväldets kulturattaché, en Gletkin i diplomatkläder. Liksom romanens övriga personer är Nikitin en symbolfigur, medvetet tecknad i tjocka, övertydliga streck. Hans potentiella makt över den moraliskt utarmade västerländska människan, berövad sina visioner och hoppet om sin odödlighet, demonstreras med surrealistisk brutalitet när Nikitin, likt Pavlov, låter sexuellt betinga sin amerikanska älskarinna, den hjälplöst sökande Hydie, såsom man betingar en hund att dregla när en klocka ringer. Med ett enda, klimaxrelaterat, handgrepp om brösten manipulerar han henne till orgasm.
” Detta förklarar vad vi är, säger Fedja lakoniskt, ”betingelser och reflexer, resten är vidskepelse.”
Hydies förödmjukande nederlag är totalt, den fria viljans vision är krossad, handlingskraften förrunnen. Hydies desperata försök att mörda Nikitin blir ett patetiskt, amatörmässigt misslyckande. Den totalitära slagskuggan sänker sig djupt över Eurasiens och Oceaniens människor. Temat om den demokratiska människans försvarslöshet inför de totalitära visionernas kraft blir centralt i återstoden av Koestlers politiska författarskap. Efter sitt avhopp fran kommunismen 1938-39 förblir Arthur Koestler ännu en tid radikal socialist och han fäster uttalade förhoppningar vid en demokratisk vänsters möjligheter att efter kriget möta utmaningen från totalitarismen, att återge demokratin dess moraliska halt, att initiera den västerländska civilisationens pånyttfödelse. Kanske, hoppas Koestler, finns en väg för en anständig, frihetssträvande, human socialism, trots allt?
Illusionerna och förhoppningarna smulas snabbt sönder. De vänsterintellektuellas hållning och agerande såväl före, som under och efter kriget, fyller Koestler med sorg och vämjelse. Han noterar och fördömer den doktrinära oviljan att bygga upp Englands försvar inför hotet fran Hitler, de envisa vänsterkampanjerna för sociala omvälvningar såsom en förutsättninq för kampen mot fascismen (en Churchill kan aldrig segra), det envetna försvaret för Stalins regim i Sovjetunionen (inklusive Moskvaprocesserna och pakten med Hitler), förståelsen för den totalitära diplomatins offensiv i det sargade efterkrigseuropa. In i denna vänsterintellektuella värld tränger inga Kassandrarop, inga aldrig så trovärdiga vittnesbörd, inget som hotar den jordiska visionens konsistens och bärkraft. Tåget i Sjepetovka fylls ständigt på nytt.
Under själva krigsåren upptäcker Koestler andra sidor av samma mentala kulisspel, den totala trivialiseringen av tillvaron inför dödliga yttre hot. I essäsamlingen Yogin och kommissarien (1945) berättar Koestler om en ofta återkommande dröm; han är på väg att mördas i ett undanskymt buskage beläget alldeles intill en stor trafikerad väg. Han ropar på hjälp men ingen hör honom. Folkmassorna spatserar skrattande och glammande förbi. Ohörande. Ovetande.
Själv ansåg Koestler temat i drömmen vara arketypiskt, ett uttryck för individens existentiella ensamhet inför döden och det kosmiska våldet. Men i januari 1944, när drömmen nedtecknades, var de glammande folkmassorna en bitter realitet. Ropen från de brutala massmorden i Lidice, Treblinka och Belzec ljöd genom Europa, förstärkta av en handfull outtröttliga vittnen och budbärare. Men ingenstans avstannade vardagen, ingenstans bröts trivialitetens försvarsmur. I sin roman Domens dag (1943) försöker Koestler, genom huvudpersonen Peter Slavek, berätta de då kända detaljerna från Förintelsens första skeden i det nazistockuperade östeuropa. Men när just det avsnittet samma år publicerades i den litterära månadstidningen Horizon följde en insändarstorm där Koestler anklagades för att sprida skräckhistorier. I ett svar skrev Koestler: ”Ni rodnar inte och har fräckheten att fråga huruvida det är sant att ni är samtida med det största blodbadet i historien… Det finns ingen ursäkt för er, ty det är er plikt att veta det och att plågas av ert vetande. Så länge ni inte, mot allt förnuft och oberoende av allt förnuft, blygs för att leva medan andra sänds i döden och inte känner er skuldmedveten och förödmjukad därför att ni är sparad, kommer ni ständigt att förbli en passiv medbrottsling.”
För Koestler blir med tiden rollen som en kringränd och misstrodd Kassandra påfrestande. I vår civilisation har, skriver han, människans mentala kluvenhet nått sina största proportioner genom historien; vi ser det globala och kosmiska skeendet såsom en film, en overklig projektion av krig, massmord och tortyr, som aldrig förmår beröra vårt vardagliga existensplan. En hund överkörd i vår åsyn åsamkar oss större bekymmer än förintelsen av tusentals människor.
” Vi lever”, summerar Koestler, ”i ett Dr Jekyll och Mr Hyde-samhälle av gigantiska proportioner...Vår medvetenhet tycks krympa i direkt proportion till kommunikationernas utveckling; aldrig tidigare har världen varit så öppen som nu, ändå vandrar vi omkring som fångar, var och en i sin privata, bärbara bur. Vad kan de som ropar göra, annat än ropa tills de blir blå i ansiktet.” (Yogin och kommissarien)
De bleknande förhoppningarna om en ny humanistisk era i krigets spår ersätts så småningom hos Koestler av en sorts övervintrandets pessimism, en demokratisk beredskapsfilosofi gemensam för många av de antitotalitära socialister som såg det kalla krigets ställningar byggas upp bakom det ännu heta slagfältets fronter. Bland Koestlers närmaste vänner i detta pessimisternas brödraskap återfinns, inte oväntat, George Orwell. Både Koestler och Orwell ser med växande bitterhet hur totalitarismens illusioner överlevt kriget och hur de fortsätter att spridas och frodas bland västerländska intellektuella. Mot slutet av 1945, Orwell har just fått Djurfarmen publicerad, diskuterar de båda hur det demokratiska medvetandet i väst ska kunna stärkas och beslutar sig för att försöka starta en ny kommitté för de mänskliga rättigheterna, fri från kommunistiskt inflytande. Orwell skriver utkastet till ett memorandum som han skickar till Koestler, ett dokument som väl speglar den besvikelse och fruktan de båda känner inför den pågående eroderingen av den demokratiska medvetenheten i väst:
” Vi ser hur liberala tidningar blir förespråkare för totalitär diplomati, hur organisationer...som grundades för att försvara individen mot statens godtycke, har börjat tjäna syften rakt motsatta de ursprungliga. Efter nazismens sammanbrott är Sovjetunionen den enda stormakten med en totalitär struktur, och det är främst i form av en okritisk beundran för Sovjetunionen som totalitära idéer etablerar sig i väst. Under tiden åser vi det gradvisa förfallet av demokratiskt tänkesätt, av mänsklig anständighet, av frihetlig strävan...”.
Koestler godkänner Orwells utkast och försöker få Bertrand Russells medverkan. Men Russell är vid den här tidpunkten förespråkare för den något excentriska tanken på ett preventivt kärnvapenangrepp mot Sovjetunionen och det Koestler-Orwellska projektet ebbar ut. Vägen till Nittonhundraåttiofyra ligger utstakad.
För Koestler innebär efterkrigstiden det definitiva slutet på socialismens aktualitet:
” Upplysningen har utplånat tron på den personliga överlevnaden och såren från den operationen har ännu inte läkt. Det finns ett tomrum i varje levande själ, en djup törst i oss alla. Om den socialistiska idén inte kan fylla detta tomrum och släcka vår törst har den misslyckats i vår tid. I så fall har hela utvecklingen av den socialistiska idén alltsedan franska revolutionen endast varit slutet på ett kapital i historien, inte början på ett nytt.”
Tanken på en demokratins kulturella försvarskamp mot de totalitära idéerna blir för Koestler desto mer angelägen, inte minst därför att han mycket tidigt förutser en sovjetisk expansion i Europa, en pax sovietica i Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Balkan. 1944, när Stalin ännu är Uncle Joe med de allierades befolkningar, skriver Koestler om det nya Europas karta med illusionslös profetisk precision. Inför den utmaningen består västerlandets enda chans i en djupgående renässans av sina traditionella moraliska och kulturella värderingar, i en ny anda av demokrati och frihet:
” Demokratins atmosfär har blivit unken och kvalmig och de som andas den kan inte förväntas vara tacksamma för luften den innehåller. Den västerländska civilisationens predikament är att den upphört vara medveten om de värden den är på väg att förlora.”
Efter ett mellanspel i Palestina (Löfte och uppfyllelse, 1949) där Koestler fullföljer och delvis gör upp med det judiska sidospåret i sitt liv, återupptar han i början av 50-talet planerna på ett västerländskt kulturellt försvarsprojekt, en antitotalitär motrörelse. Under en föredragsturné i USA 1948 hade Koestler träffat general William D. Donovan, tidigare chef för Office of Strategic Studies (OSS) och den som sedermera ledde ombildningen till CIA. Donovan lyssnade med intresse på Koestler förslag om en mera intelligent, livskraftig och effektiv psykologisk krigföring i Europa, av ett helt annat slag än den grova krigshysteri som nu utgjorde det verbala försvaret av västerländska värden och intressen. För Koestler är den stora utmaningen att få européerna att ta strid, inte för Sanningen, Friheten eller Himmelriket på jorden, utan för det system av brister, problem och orättvisor som den västerlandska demokratin i sitt nuvarande skick representerade. Hur få människor att försvara en halvsanning mot den totala lögnen, den villkorliga friheten mot det absoluta tyranniet? Det är en imponerande samling västerländska filosofer, författare, vetenskapsmän och politiker som i slutet av juni 1950 samlas i Berlins västmaktszon till den Kongress för kulturell frihet, som är resultatet av Koestlers och andra eldsjälars intensiva förberedelser. I den internationella kommitéen och bland de officiella tillskyndarna märks bl a Julian Amery, Raymond Aron, James Burnham, Sidney Hook, Haakon Lie, Nicolas Nabokov, Karl Jaspers, Bertrand Russell och Ignazio Silone.
För Koestler är kongressen sommaren 1950, mitt under utbrottet av Koreakriget, ett politiskt och retoriskt kraftprov. En del av dokumenten och talen finns återgivna i den sista, öppet politiska essäsamlingen, The Trail of the Dinosaur (1955). Att mer än 30 år senare läsa exempelvis Koestlers anförande till kongressens politiska panel är en häpnadsväckande upplevelse av profetisk klarsyn och levande aktualitet. I slutorden anas den vision som ska leda Koestlers författarskap in på nya banor:
” Medan majoriteten av européer fortfarande hypnotiseras av de anakronistiska stridsropen om höger och vänster, om kapitalism och socialism, har historien gått vidare mot ett nytt alternativ, en ny konflikt, som skär genom de gamla skiljelinjerna. Det verkliga innehållet i den konflikten kan sammanfattas i en mening: Totalt tyranni mot relativ frihet. Ibland har jag en känsla i kroppen att det fruktansvärda tryck som denna konflikt utövar på mänskligheten kanske representerar en utmaning, ett slags biologiskt stimulus, som kommer att utlösa en mutation i det mänskliga medvetandet, en förändring född ur smärta och lidande, innebärande en ny andlig medvetenhet om den fulla innebörden i begreppet frihet. Jag avser därmed inte frihet från armod, frihet från rädsla och liknande. Sedan civilisationens födelse har människor kämpat under frihetens~ fanor, men alltid för frihet från något just då besvärligt förtryck, frihet i en negativ, begränsad mening. Jag menar idag frihet i en långt djupare och mera omfattande betydelse än vi kan fatta idag, eller se förverkligad någonstans i den organiska naturen. Om så är fallet lever vi onekligen i en intesssant epok, och vart svar på denna ödets utmaning är inte utan betydelse för vår arts framtid.” (Ur The Trail of the Dinosaur.)
Att Arthur Koestler dessa år står i det kalla krigetss främsta led råder ingen tvekan om, han anser tiden synnerligen olämplig för tvetydigheter, för ”varken–eller”positioner; ”vårt tal ska vara ja, ja eller nej, nej, allt annat är från djävulen kommet.” I det livsavgörande vägvalet mellan andlig överlevnad och totalitarismens mörker finns ingen tredje ståndpunkt, bara raka frågor och enkla svar. Till stor del kan Koestlers språkliga kompromisslöshet ses mot bakgrund av det politiska språkets fortgående devalvering under dessa år av ideologiskt kaos och kulturell vilsenhet. Parollen KRIG ÄR FRED är för Koestler inte någon fiktion i ett avlägset Oceanien, den är en politisk realitet i det begynnande 50-talets Europa. Här skrivs redan krigsförklaringar i form av fredsappeller, här växer polisstater fram under benämningen folkdemokratier, här blir begreppet ”vänster” liktydigt med välvillig neutralitet visavi despotism.
I detta .tillstånd av fortgående språklig förgiftning är det, menar Koestler, livsviktigt för demokratierna i väst att bryta igenom det kommunistiska partiets totala informations- och åsiktsmonopol gentemot de egna medborgarna. 25 år före förhandlingarna i Helsingfors föreslår Koestler att kraven på informationsfrihet, på psykologisk nedrustning, ska göras till hårdvaluta vid förhandlingsborden, de psykologiska vapnen ska jämställas med soldater, pansar och flygplan: ”Måttet på 'psykologisk rustning ska vara i vilken omfattning en regering förhindrar ett fritt utbyte av information och idéer med omvärlden.”
TheTrail of the Dinosaur blir Koestlers politiska farväl till vapnen:
” Jag känner att jag har sagt allt jag velat säga i dessa frågor, som på olika sätt anfäktat mig i nästan ett kvarts sekel. misstagen får anses sonade, passionen har förbränts, Kassandra har blivit hes och är redo för omskolning.”
Under Ungerninvasionens dagar får han ett nattligt återfall då han tillsammans med några ungerska vänner slänger gatstenar genom fönstren på den ungerska legationen i London. Men med orden kämpar han inte längre. När han nästa morgon ombeds tala på ett offentligt solidaritetsmöte tackar han nej.
En ny tid följer, en tid när män som Arthur Koestler inte längre anses angelägna eller önskvärda eller seriösa, en tid av nya illusioner, av rollbyten och ideologiska skinnömsningar, av halvsanningar och gråtoner. Kongressen för kulturell frihet är snart bara en snaskig CIA-skandal, ett bevis på moralens och de västerländska värdenas genuina ruttenhet, Koestlers och andra demokratiska humanisters försök att skapa en intellektuellt och moraliskt anständig upprorsrörelse mot totalitarismen havererar, den råa antiintellektualismen tar över i skyttegravarna, män som Joseph McCarthy och Whittaker Chambers (Koestler vägrar för övrigt att fördöma Alger Hiss-angivaren Chambers), USA:s moraliska ledarskap eroderar snabbt, supermaktspositionerna fixeras på världskartan.
Det är inte särskilt svårt att i efterhand förklara den antitotalitära rörelsens fiasko. Frihetens och anständighetens gränser blir helt enkelt svårare att se. I de supermaktspolitiska morasen, Vietnam och Tjeckoslovakien, tycks de principiella skiljelinjerna utsuddade, halvsanningen och den totala lögnen liknar varandra intill förväxling, det demokratiska medvetandet förvrids i en ironisk grimas. Vägen ligger än en gång öppen för nya illusioner, nya sorteringsmaskiner. Kulturrevolutionen i Kina, Mao Tsetungs kritik av ”revisionismen”, ger den totalitära visionen ny respit. Det är som om allt det som Koestler och hans generation erfarit och med sådan obeveklig klarhet förmedlat, inte tjänat någonting till.
I mitt eget slitna exemplar av Den osynliga skriften (1953) finns inköpsdatum, 27 januari 1967, noga markerat på försättsbladet. Det var en tid då många i min generation steg på ännu ett tåg till det tjugoförsta seklet. Jag minns också att jag lade ifrån mig boken efter att ha läst dess första mening:
” Jag gick till kommunismen som man går till en källa med friskt vatten och jag lämnade kommunismen som då man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av lik av drunknade och spillror från översvämmade städer.”
Det skulle dröja ytterligare 10 år innan min mentala sorteringsmaskin tillät mig att läsa boken till slut. I den västberlinska vänstertidningen Tageszeitung skriver Arno Widmann hur han efter åren som aktivist i olika marxist-leninistiska revolutionära grupperingar återupptäcker sina väl tummade Koestlerexemplar – och rodnar; vad tjänade då allt detta skrivande till, och allt detta läsande, när effekten uteblir trots att budskapet bevisligen etsat sig fast hos läsaren? ”Förvisso”, skriver Widmann, ”hade Koestler ställt upp på en del groteska antikommunistiska föreställningar, men jag hade bara vagt hört talas om dem, och då från personer som var alltför dumma för att uppskatta ens de mest uppenbara av Koestlers kvalitéer; och ändå var det dessa personer som tog hem det ideologiska spelet inom vänstern, medan Koestlers kritik försvann ur våra medvetanden. Det är fruktansvärt, för att inte säga deprimerande, att upptäcka vilka perversa dumheter vi är kapabla till....”
Arthur Koestler hade gjort upptäckten fyrtio år tidigare och aldrig försonat sig med den. Hur hans författarskap skulle sett ut om han inte rest över gränsen till Utopia en sen julidag 1932 vet vi naturligtvis inte. Men härifrån är spåren lätta att följa; människan med sina mentala kulisser och drömbarriärer, den begynnande insikten i totalitarismens psykologiska förutsättningar, människans predikament i en tid när hennes intellektuella utveckling (och dess teknologiska konsekvenser) lämnat andlig insikt och känslomässig mognad årtusenden bakefter.
Koestlers slutliga övertygelse är att den intelligenta, skapande, vetande människan, homo sapiens, endast kan överleva om hon lyckas återställa harmonin mellan individen och kosmos, mellan det triviala livsplanet och det tragiska. Kanske är den monumentala oförmågan att åstadkomma detta i var tld en obotlig neurobiologisk defekt hos vår art, kanske är sorteringsmaskinen och den mänskliga skaparförmågan, kreativiteten, två sidor av samma biologiska särart? Är dikterna, konstverken och de vetenskapliga teorierna sprungna ur samma neurobiologiska konstitution som tillåter oss att sluta öronen för de mördades rop, som tillåter oss att trivialisera terrorn, som gör oss blinda för den individuella rationaliteten, som öppnar spärrarna till det kollektiva självmordet? Och är vi därmed dömda att gå i dinosauriernas fotspår?
Så slutar Koestlers resa från skenbar klarhet till ett famlande i mörker:
” En gång drömde vi om Utopia, nu kan våra luttrade själar som bäst hoppas på en tidsfrist; be en bön för mera tid, spela högt för mera tid; ty hade dinosaurien förstått att göra det, hade han fallit ner på sina fjälliga knän och bönat: ’Herre, giv mig en chans till!”