Krönika i Godmorgon världen 13 januari 2013

De blonda och de blåögda

 

På senare tid har jag börjat få mejl från personer som undrar varför jag vill förbjuda politiska affischer med blonda och blåögda och ersätta dem med, som det heter, ”negrer och araber”. En brevskrivare som kallar sig pensionär skriver att det är såna som jag som gör att han i nästa val kommer att rösta på Sverigedemokraterna. 
Jag måste säga att jag till en del förstår hans ilska, om än inte hans partival. Hade någon sagt och tyckt något sådant hade också jag blivit förbannad, i synnerhet som jag själv har barnbarn som är både blonda och blåögda, blonda och brunögda, bruna och grönögda, bruna och brunögda, och jag älskar dem alla. 
Nu har jag naturligtvis aldrig sagt det som den lilla stormtruppen av mejlskrivare lägger mig till last. Vad jag misstänker är att de i något led fått det ifrån en nynazistisk sajt som heter nationell.nu och där det inte bara påstås att såna som jag vill avskaffa alla affischer med blonda och blåögda utan också att såna som jag, dvs judar, borde skjutas ut i rymden eller avskaffas på annat sätt, och det judiska problemet därmed få sin slutgiltiga lösning. 
Ja, sådan är tilltalstonen på nationell.nu. 
Kanske något för Justitiekanslern att titta på.
Så hur var det nu med de blonda och blåögda? I höstas intervjuade jag Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i ett TV-program. Jag visade då en affisch som Sverigedemokraterna hade använt i EU-valet 2009 med texten ”Ge oss Sverige tillbaka” och bilden av två mycket söta blonda och blåögda barn i ett mycket vackert svenskt sommarlandskap. 
Jag frågade Jimmie Åkesson: Varför bara blonda och blåögda på affischen? 
Jimmie Åkesson tyckte frågan var tramsig och förstod inte problemet och längre än så kom vi inte. 
Så vad var då problemet, åtminstone i mina bruna ögon?
Mest uppenbart, att på en affisch som var tänkt att ge bilden av Sverige, fanns inga mörka och brunögda barn. Affischen kunde därmed lätt ge intrycket av att det var de mörka och brunögda som hade tagit Sverige från de blonda och blåögda. Och att det var de blonda och blåögdas sak att med Sverigedemokraternas hjälp ta Sverige tillbaka. 
Man kunde också få intrycket att det Sverige man krävde tillbaka skulle se ut ungefär som på bilden, en hembygdsidyll från en svunnen tid, det är bara hästen och höskrindan som saknas. 
Kort sagt ett Sverige som inte längre finns och som inte kan återfås, i varje fall inte utan att göra våld på det Sverige som faktiskt finns, ett Sverige som är urbant, brokigt, stökigt, vitalt, och visst, också med många problem och många människor som är oroliga för snabba och stora förändringar i sina liv, ja som kanske ibland har anledning att vara oroliga. 
Längtan efter ett svunnet Sverige är Sverigedemokraterna inte ensamma om i svensk politik. Folkhemsnostalgin odlas fortfarande lite här och var. 
Vad de tills vidare varit ensamma om är den blonda och blåögda visionen av vad slags Sverige de vill ha tillbaka. 
Men som sagt, jag har också en viss förståelse för dem som är rädda för att de blonda och blåögda, symboliskt talat, eller för att tala med statsministern, de etniska svenskarna, eller åtminstone de svenskar som har sina rötter i det gamla bondesamhället, att de ska bli en minoritet i sitt eget land. 
Det är ju möjligt dessutom att det någon gång blir så, och att i den mån det uppfattas som ett hot så är det ett problem.
Därför tycker jag inte man ska hymla om att det faktiskt finns en sådan grupp i Sverige, och att den gruppen inte längre har samma kulturella dominans som den en gång hade, att den numera måste dela Sverige med svenskar som har rötter i andra kulturer och traditioner. Och att det kan väcka oro och aggressivitet. Och att det därför är viktigt att också de historiska kulturella traditioner, som i så hög grad format Sverige, inte nedvärderas eller ignoreras.
Jag tänkte på det när jag för en månad sedan såg tv-utsändningen av luciafirandet i Uppsala domkyrka, där det helt självklart fanns både mörka och brunögda bland luciorna och i kören, men där plötsligt en rappare, i och för sig mycket duktig, kom in i programmet.
Jag vet inte varför jag reagerade, men på något sätt tyckte jag nog att luciatraditionen kunde få vara som den är. 
Åtminstone ett tag till.