Kolumn DN 2004-02-22

Jakobinernas oupplysta återkomst

 

JAKOBINER VAR benämningen på den inre krets av välmenande och välupplysta och med tiden mycket mäktiga unga män, som i den franska revolutionens slutskede förintade såväl sina upplysta ideal som sig själva i en statlig orgie av terror och blod. 
Dock inte begreppet jakobinism som underligt nog överlevde sina grundare och med tiden fick ett positivt skimmer över sig, framförallt i Frankrike, där det kom att företräda idén om att med statens makt svetsa samman en nation baserad på sekulära och universella värden. De moderna jakobinerna såg med fasa på uppkomsten av separata kulturella, språkliga, religiösa eller etniska gemenskaper inom nationen eftersom de ansåg att sådana gemenskaper riskerade att undergräva gemenskapen med staten. 
När dessa oupplysta gemenskaper nu inte bara envisats med att leva kvar utan dessutom växt sig starka nog att börja ifrågasätta den upplysta statens sekulära neutralitet och universella öppenhet, har jakobinismen än en gång börjat visa sin mindre upplysta sida.

FÖRBUDET MOT bärandet av huvudsjal eller slöja (hijab) i den franska statens skolor är naturligtvis den mest oförblommerade jakobinska manifestationen i Europa på senare tid. Förbudet som formellt gäller bärandet av ett antal alltför synliga religiösa symboler men som i praktiken är riktat mot den alltför synliga symbolen för islam, är i första hand ett försök att stävja uppkomsten av en religiös eller kulturell eller etnisk värdegemenskap utanför eller i strid med den sekulära värdegemenskap som jakobinerna i den franska staten anser vara den enda legitima grundvalen för den franska nationen. 
Det mindre upplysta med denna jakobinska åtgärd är inte bara att den med stor säkerhet kommer att motverka sina syften utan också att den baserar sig på en karta som är frikopplad från terrängen. Fyra eller fem miljoner muslimers inlemmande i den franska nationen kan inte tvingas fram med aldrig så högstämda hänvisningar till religiös neutralitet (la laïcité) och universella värderingar. Det kan bara ske genom att den franska staten blir en stat också för sina muslimer, det vill säga en stat som bygger på den faktiskt existerande mångfalden av värdegemenskaper i nationen och inte på en jakobinsk ritbordsfantasi om det sekulära förnuftets allt överskridande värdegemenskap. 
Revolutionens förnuftsdyrkande jakobiner var upplysta nog att medge att även förnuftsdyrkan var en religion, eller borde vara det, och lät följaktligen påbjuda en sådan, med riter, helgdagar och allt. Slöjförbudets moderna jakobiner där-emot tycks helt omedvetna om det sekulära "förnuftets" kulturella och religiösa blindfläckar. En stat som hävdar att slöjan är ett uttryck för religiöst och sexuellt förtryck av unga flickor borde ju i förnuftets namn också ha något att säga om det sekulära förtryck och den sexuella exploatering av unga flickor som stringtrosor, blottade navlar och förstorade bröst möjligen också är ett uttryck för. 
Men det franska slöjförbudet har inte tillkommit för att värna en upplyst nationell gemenskap mot en oupplyst religiös anstormning. Det har tillkommit för att värna en stat som inte vet vad den ska ta sig till med den faktiskt existerande mångfalden i samhället och som därför alltmer beter sig som om den faktiskt inte borde existera.

JAKOBINERNA i den franska revolutionen gick från upplyst folkvälde till oupplyst skräckvälde när folket hade gått hem till sitt och allt mindre lät sig upplysas av staten och staten därmed fick allt fler fiender som med allt mindre upplysta medel måste undanröjas. 
Så långt kommer naturligtvis inte jakobinerna i vår tids upplysta folkvälden att gå, men deras dilemma är likartat. I takt med att deras makt över det faktiskt existerande samhället minskar och nationalstaten allt mindre definierar någon enhetlig nation och medborgarna alltmer tenderar att vända staten ryggen (eller vem det nu är som vänder ryggen åt vem) ökar risken för tilltagande oupplysning i maktutövningen. 
Oupplyst jakobinism är följaktligen en ordning på frammarsch i Europa, i synnerhet i länder där staten hittills byggt sin auktoritet och legitimitet på att företräda såväl den enhetliga nationen som den universella upplysningen men där både enhetligheten och universalismen alltmer sätts på prov och staten i stället försöker hävda sin auktoritet och legitimitet genom att höja rösten. 
Ett uppenbart sådant land är Sverige. Vi använder naturligtvis inte begreppet jakobinism och har inget att göra med dess blodiga förflutna, men vad är det svenska folkhemmet, med staten och folket förenade i en enhetlig och nationell förnuftsgemenskap, om inte en genuint jakobinsk vision? Och vad har den socialdemokratiska staten genom åren fost-rat, befordrat och befäst om inte en klassiskt jakobinsk elit som under några framgångsrika årtionden tycktes ha makten att anpassa samhället till den upplysta staten, men som nu med alltmer oupplysta metoder försöker förhind-ra att staten anpassas till samhället.

DET SAMHÄLLE som i dag växer fram kräver en stat som måste kunna hantera kulturell mångfald, ekonomisk gränslöshet och övernationellt beroende. Vad vi tills vidare bevittnar är en stat som inte särskilt upplyst förmår hantera någondera och som därför med stöd av alltmer oupplysta opinioner och metoder försöker utestänga mångfalden, blockera gränslösheten och ignorera det övernationella beroendet. 
Den franska revolutionens jakobiner drevs av övertygelsen att det är staten som bestämmer samhället och visade med sitt skräckvälde vad som kan hända när den övertygelsen drivs till sin kompromisslösa spets. 
Mindre än så borde räcka för att övertyga oss om att jakobinerna hade fel. Då som nu.