Godmorgon världen,  23 oktober  2016

Demokratin efter Trump


Donald Trump kommer inte att bli USA:s näste president, det vågar jag satsa en slant på, men problemet är inte längre Donald Trump. Problemet är de många miljoner amerikaner som ändå  kommer att rösta på vad hela världen nu vet är en notorisk lögnare, kvinnoantastare, främlingshatare, tortyrförespråkare, diktaturanhängare och våldshetsare som lovar saker han inte kan hålla. 
Och för den som undrar, för allt det här finns det belägg så det räcker och blir över. Donald Trump har hotat fängsla sin politiska motståndare, uppmanat sina anhängare på valmöten att slå ner folk som protesterar mot honom, hotat att själv slå ner folk som gör det, gett tips om hur man antastar kvinnor, själv anklagats för att ha antastat kvinnor, upphöjt nolltaxering till en dygd, lanserat klassiskt antisemitiska konspirationsteorier, hånat människor av mexikanskt ursprung och utmålat muslimer, alla muslimer, som en fara för landet. 
Men än värre som sagt, han har fått miljoner amerikaner att offentligt tänka och säga och göra saker som nyss var otänkbara, eller i varje fall  osägbara. Ja, som måste vara otänkbara och osägbara i en demokrati, eftersom demokratin ytterst bygger på att folk tror på och respekterar demokratins grundvalar,  att de har ett demokratiskt sinnelag om man så vill, vilket Trump inte har, och inte heller de av hans anhängare som på hans valmöten tjuter ”fängsla henne, fängsla henne”, och som dagen efter valet kommer att vara övertygade om att demokratin i Amerika är en sammansvärjning som lurat dem på valsegern och som med David Clarke, den valde sheriffen i Milwaukee County, Wisconsin, kommer att stå redo med  högafflarna och facklorna, pitchforks and torches. 
Om någonting i dagens USA påminner om 30-talet så är det just detta, att människor under vissa omständigheter kan fås att tänka och säga och göra saker som nyss var politiskt och moraliskt otänkbara, eller åtminstone tabubelagda. Donald Trump är inte Adolf Hitler men hans förmåga att få sina anhängare att överskrida den ena skamgränsen efter den andra står inte Hitlers långt efter. 
Vad vi än en gång ser är hur en skrupelfri ledare med ett auktoritärt sinnelag och ett auktoritärt budskap, ”lita på mig, inte på demokratin”, i en tid av svikna förhoppningar och växande osäkerhet lyckas förvandla frustration och rädsla till auktoritetstro och hat, och därmed rasera  fundamenten för demokratin.
It can’t happen here, sånt händer inte här, är titeln på en roman från 1935 av den amerikanske nobelpristagaren Sinclair Lewis, som berättar hur det händer, hur en viss Buzz Windrip lovar att göra Amerika till ”ett stolt och rikt land igen”, ja, ni känner igen det, och som inte gör någon hemlighet av vad han vill göra med sina motståndare och med pressen och med demokratin, - och som när han vinner presidentvalet 1936 gör precis vad han lovat. 
Amerika 2016 är inte Amerika 1936, det är mycket som skiljer, men de skamgränser som nu överskrids och de tabugränser som nu rivs och den misstro och det hat som nu har släppts loss och den våldsladdade auktoritetstro som nu visar sitt skränande ansikte, är som hämtat ur en roman med titeln; sånt händer inte här.
Jag tror att ett en bok med den titeln skulle kunna skrivas också om Sverige 2016.
Också här överskrids nu skamgränser och rivs tabun.
Också här har rädsla och hat blivit högoktanigt politiskt bränsle.
Också här har de bildliga högafflarna och facklorna tagits fram.
Också här har det som nyss var otänkbart att säga och göra blivit tänkbart igen.
Det betyder inte det som hände på 30-talet kommer att hända igen, världen är en annan nu, mera sammanvävd, svårare att styra med aldrig så auktoritära metoder av aldrig så auktoritära nationella ledare. 
Det betyder bara att människan är ungefär densamma, då som nu. 
Med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vadsomhelst.  
Vilket betyder att när det börjar hända som inte skulle kunna hända här, så är risken stor att vi inte ser vad det är som hänt oss – innan det är för sent.