Kolumn i Dagens Nyheter den 25.7.2001

Domen mot Jesús Alcalá

Ett klassiskt dilemma i amerikansk rättskipning är att hitta jurymedlemmar som inte har förutfattade meningar i den sak de ska döma. Är saken föremål för medial uppmärksamhet gäller det att hitta tolv personer som helst inte har öppnat en tidning eller knappat in ett nyhetsprogram.
I svensk rättskipning har vi inget jurysystem men dilemmat är detsamma: hur garanterar vi rättsprocessens oväld?
Hur isolerar vi sakens rättsliga prövning från sakens mediala exponering?
I domen mot Jesús Alcalá för tingsrätten i Stockholm en pliktskyldig diskussion om sin egen eventuella påverkan av den omfattande mediedebatten. Man medger problemet, säger sig ha varit uppmärksam på risken, men friskriver sig sedan raskt. Någon påverkan har inte skett, allraminst från "åsikter som uttrycks av människor med tillgång till utrymme i medierna".
Vilka människor och åsikter är det rätten åsyftar?
När liknande formuleringar förts fram i Alcaládebatten har de i regel avsett skribenter som varit kritiska mot publicitetens karaktär eller mot förundersökningens kvalitet eller mot bådadera.
Varför formulerar sig rätten på just detta sätt?

Min tolkning är att rätten påverkats – att särskilt markera distans till "människor med tillgång till utrymme i medierna".
"Domaren bör i högre grad än journalisten vara rättsbildande", påpekar rätten helt korrekt, men av formuleringarna och sammanhanget anar jag att det är en viss journalistik och ett bestämt "rättsbildande" som avses.
Vad tingsrätten nämligen inte alls berör i sin dom är problemet med den "åsiktsfria" journalistik, den till synes neutrala nyhetsrapportering, som i ohämmad detalj offentliggör material ur en just inledd rättslig förundersökning.
Varför problem?
Jo, därför att två av varandra oberoende "statsmakter" härmed förenas till en. Journalistiken går i symbios med rättsapparaten. Nyhetsjägarna bildar lag med polisutredarna. Åklagare läcker hemligt förundersökningsmaterial till journalister för att stärka sin sak i medierna, och journalister stärker sin sak i medierna genom att hänvisa till "hemligt" förundersökningsmaterial.

Förundersökningen är det första stadiet i rättsprocessen, och ibland också det sista. Är misstankar om brott ogrundade eller ostyrkta läggs förundersökningen ned. Långt ifrån alla förundersökningar leder till åtal. Den som är föremål för förundersökning är fortfarande juridiskt oskyldig. När husrannsakan mot Jesús Alcalá slogs upp på löpsedlar och förstasidor, med namn, bild och utförlig personbiografi, hade ännu ingen formell misstanke formulerats och delgivits, än mindre något åtal väckts.
Likväl var Alcalá redan dömd. Den medborgare som morgonen efter en inledd förundersökning vaknar upp med sitt ansikte på löpsedeln och en ännu inte delgiven misstanke om "försök till grovt bedrägeri" på förstasidan, har fått en svårutplånlig mediedom över sig. Och två samverkande "statsmakter" emot sig.
Det senare är enligt min mening en "statsmakt" för mycket. Det har länge också varit den publicistiska etikens mening. Under pågående rättsprocess har press, radio och teve ålagt sig stor återhållsamhet med publicering av namn och andra identifierbara detaljer. Under ännu inte fullbordad förundersökning, om möjligt ännu större.
Den återhållsamheten har undan för undan urgröpts och visade sig helt frånvarande i fallet Alcalá. I tidigast tänkbara skede av förundersökningen gav landets viktigaste tidning, Dagens Nyheter, största tänkbara publicitet och identitet åt offentliga anklagelser som ännu varken hade officiellt formulerats eller delgivits och som ingen ännu med säkerhet visste skulle officiellt formuleras eller delges. Vid godtagbara förklaringar på ett antal frågor "kommer förundersökningen mot Alcalá sannolikt snabbt att läggas ned", konstaterade Dagens Nyheters reporter två dagar efter första löpsedeln.
Förklaringarna visade sig inte vara godtagbara. Det blev så småningom åtal, rättegång och en hårt fällande dom. Men vilken roll för "rättsbildningen" spelade formerna för den inledande publiciteten, som i sin tur föranledde den efterföljande mediekritiken, som i sin tur föranledde såväl åklagare som företrädare för nyhetsindustrin att gå till motangrepp
Vad betydde det att dåvarande pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius redan efter nio dagar ansåg att Alcalá hade fått en "positiv särbehandling" i medierna (DN 18/2 2000). Och hur påverkar det den kommande hovrättsprövningen att hans efterträdare Olle Stenholm nu påstår att den främsta publicitetsskada som åsamkats Alcalá är "den panegyrik som en del skribenter öst över honom" (Sydsvenskan 30/6 2001).
Den publicistiska och rättsliga obalans som kan uppstå i en alltför nära samverkan mellan nyhetsmedier och åklagarmakt berörs över huvudtaget inte av "allmänhetens" pressombudsman. Hela den debatt som i grunden handlade om just detta avfärdar han svepande och osakligt som en fejd mellan "skribenter som står [...] den åtalade nära och skribenter för vilka han är vilken åtalad som helst".
Men Alcalá behandlades inte i medierna som vilken åtalad som helst, och framförallt var han inte åtalad, ja knappt ens förundersökt, när behandlingen sattes in. Om nyhetsindustrin själv inte tycker att en sådan utvidgning av nyhetsproducenternas makt är ett problem för rättsbildningen i samhället, och om tingsrätten i Stockholm inte anser sig vara påverkad av den, så tillåter jag mig att på båda punkterna ha en avvikande uppfattning.