Fokus 2011-09-23


Israels perfekta storm

På den smala jordremsan mellan Medelhavet och Jordanfloden ligger lämningarna av svunna civilisationer och samhällen i flertusenåriga lager. Också lämningarna efter de tunga befästningar och tjocka murar som än gång försvarade dem. Någon gång i framtiden också lämningarna efter den nära åttio mil långa separationsbarriär, till stora delar en åtta meter hög betongmur, som  under 2000-talets första decennier byggdes av staten Israel för att skydda sig mot terrorattacker från de ockuperade palestinska områdena. 
Vad muren visade sig inte kunna skydda Israel emot, ja vad det bitvis provocerande murbygget (till stora delar på palestinsk mark och i strid med internationell rätt) möjligen bidrog till att påskynda, var den fortgående försvagningen av Israels ställning i världen och den strategiska förlusten av allierade och vänner i regionen. 
Murbygget hade naturligtvis inte direkt med något av detta att göra, men tillsammans med den fortsatta utbyggnaden av de israeliska bosättningarna på ockuperad mark kom det för eftervärlden att symbolisera ett Israel som ostraffat ansåg sig kunna trotsa sina viktigaste allierade, ja rent av politiskt förödmjuka dem, utifrån föreställningen att den lilla landremsan mellan havet och floden i värsta fall kunde klara sig utan dem. 
Det kunde den inte, visade det sig.

Nej, låt oss inte gå historien i förväg. Muren byggs fortfarande ut liksom bosättningarna. Israel är fortfarande regionens militära stormakt, kärnvapenbestyckad dessutom. De flesta av Israels allianser består tills vidare, åtminstone på pappret. Palestinierna må få sin stat erkänd av FN:s generalförsamling, men Israel kommer också fortsättningsvis att kontrollera och dominera varje aspekt av deras tillvaro. 
Det är kort sagt svårt att idag föreställa sig ett scenario där Israels existens skulle stå på spel. 
Samtidigt tycks plötsligt den ena efter den andra av Israels säkerhetspolitiska grundpelare vara på väg att rasa samman. Den strategiskt viktiga vänskapen med Turkiet har på kort tid förbytts i något som liknar öppen fiendskap, med Turkiets premiärminister verbalt redo att ta en väpnad konflikt med Israel om sjöblockaden av Gaza, och med de diplomatiska förbindelserna mellan de båda länderna så gott som upprivna. Den yttre orsaken till den senaste och allvarligaste sprickan har varit Israels vägran att be Turkiet om ursäkt för dödandet av åtta turkiska medborgare och en amerikansk medborgare av turkiskt ursprung vid stormningen av den första Gazaflottiljen den 31 maj 2010, men under ytan anas en långt större geopolitisk förkastning. 
Så också under den egyptisk-israeliska sprickan som på ytan handlar om av misstag dödade egyptier och en bristfälligt bevakad gräns och en bristfälligt skyddad israelisk ambassad, men som på djupet tycks bottna i ett tektoniskt skifte av allianser och intressen i regionen. 
Och så kanske också under den spricka som öppnat sig mellan Israel och större delen av världssamfundet vad gäller FN-erkännandet av en palestinsk stat. Det faktum att USA lär tvingas att använda sin vetorätt för att stoppa ett fullt erkännande i FN:s säkerhetsråd, kanske i öppen strid med sina Nato-allierade Frankrike och Storbritannien, indikerar att Mellanösterns maktkarta är på väg att ritas om. Den politiska tsunami som Israels försvarsminister Ehud Barak förutspådde skulle drabba Israel till följd av ett FN-erkännande är kanske redan på väg. President Obamas tidigare sändebud i Mellanöstern, George Mitchell, talade i våras om risken för ett skenande tåg, trainwreck, i spåret av FN-omröstningen, vilket i sammanhanget betyder ungefär samma sak; en utveckling som ingen kan kontrollera – i varje fall ingen av de makter som nyss trodde sig kunna göra det.

Den mest synliga tecknet på en mera omfattande geopolitisk förskjutning är USA:s påtagligt minskade förmåga att projicera makt i regionen. De två krig som för tio respektive åtta år sedan startades för att både demonstrera och stärka den förmågan, Afghanistan och Irak, har båda haft motsatt effekt. Kriget i Irak har framförallt stärkt Iran och kriget i Afghanistan har undan för undan stärkt talibanerna och båda krigen har i flera avseenden försvagat USA. Revolten mot USA:s viktigaste allierade i området, Hosni Mubaraks Egypten, tog alldeles uppenbart amerikanerna på sängen, liksom revolten i Libyen, liksom upproret i Syrien, liksom hela den osäkra utveckling som fortfarande benämns den arabiska våren och över vilken USA visat sig ha ett högst begränsat inflytande. 
Vad slags stater och allianser som kommer att spira ur denna vår och dess revolter vet ingen ännu, bara att de alla kommer att återspegla en förändrad maktbalans i kölvattnet av USA:s strategiska försvagning och förestående militära tillbakadragande. När Israel nu ser den ena efter den andra av sina regionala allianser försvagas eller rentav spricka så är det i grunden en följd av att dessa allianser har baserats på en geopolitisk karta som allt mindre gäller. Turkiet söker sig allt tydligare en självständig roll i regionen, med svåröverskådliga konsekvenser inte bara för banden till Israel utan också för banden till Europa och USA. Egypten efter Mubarak lär inte förbli den följsamma säkerhetspartner som USA en gång finansierade och byggde upp och det egyptisk-israeliska fredsavtalet ter sig idag mera skrivet i sand än ristat i sten. 
Ja, det är inte ens säkert att det hittills så USA-lojala Saudiarabien i längden kommer att kunna stå emot den arabiska vårens vindar, i synnerhet inte om USA framhärdar i sitt veto mot ett palestinskt FN-medlemskap. Saudiarabiens tidigare underrättelsechef och USA-ambassadör, Turki al-Faisal, har i intervjuer och tidningsartiklar (bland annat i New York Times, 11.9.11) i skarpa ordalag varnat USA för att dess inflytande i regionen i så fall riskerar att försvagas, Israels säkerhet undermineras, Irans makt stärkas och risken för krig öka. Han förutskickar också att Saudiarabien under sådana omständigheter inte längre kommer att kunna upprätthålla sin ”speciella relation” med USA utan istället ”av inhemska och regionala krafter” tvingas bedriva en långt mer oberoende och aktiv utrikespolitik. Saudiarabien skulle därvid riskera att hamna på kollisionskurs med USA i Bahrain, Irak, Afghanistan, Jemen, för att inte tala om Israel och Palestina. 
Vad Turki al-Faisal kort sagt vill varna USA för är en dramatisk förlust av makt och inflytande i Mellanöstern.

För Israel har alliansen med USA varit den bärande stommen i landets försvars- och säkerhetspolitik alltsedan Frankrikes president de Gaulle två dagar före junikriget 1967 avbröt det militära stödet till Israel och franska stridsflygplan med namnet Mirage ersattes av amerikanska stridsflygplan med namnet Phantom och USA:s strategiska intressen raskt bedömdes sammanfalla med Israels. Israels fiender, Egypten och Syrien, stod ju på Sovjetunionens sida i det kalla kriget och var därmed också USA:s fiender, medan USA:s viktigaste allierade i regionen, shahens Iran, hade ett nära säkerhetssamarbete med Israel. Det som var bra för Israel verkade kort sagt vara bra också för USA.
Ganska snart kom den strategiska alliansen mellan USA och Israel att få en ideologisk och moralisk underton, i breda kristna kretsar också en religiös, med följd att samarbetet blev alltmer immunt mot realpolitiska och strategiska överväganden. Det omfattande militära och ekonomiska stödet till Israel, det i särklass största per capita till något annat land, har med tiden fått en närmast sakrosankt ställning i amerikansk politik. När två respekterade amerikanska forskare, John Mearsheimer och Stephen Walt, i en uppmärksammad artikel på våren 2006 (”The Israel Lobby”, London Review of Books) försökte göra gällande att USA:s praktiskt taget villkorslösa stöd till Israel inte alltid och nödvändigtvis låg i USA:s intresse, fick de sina fiskar varma av upprörda kritiker som kallade dem för både det ena och det andra. Inte heller övertygade de någon, i varje fall inte i den amerikanska kongressen. 
Den massiva amerikanska uppslutningen bakom Israel stärkte i sin tur den ena israeliska regeringen efter den andra i tron att alliansen med USA var ovillkorlig och att Israel ostraffat kunde bedriva i stort sett vilken politik som helst. När president Obama i maj 2009 uttryckligen och bestämt krävde att Israel skulle stoppa utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken blev svaret i praktiken en förödmjukande örfil (i form av demonstrativt beviljade och igångsatta utbyggnader), vilket inte hindrade örfilsutdelaren, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, från att mötas av stående ovationer när han i maj i år inbjöds att tala i den amerikanska kongressen.

Denna remarkabla ovilja eller oförmåga hos USA att gå emot Israel också i frågor där USA öppet uttalat en motsatt ståndpunkt och haft ett motsatt intresse, har förmodligen mer än något annat bidragit till Israels närmast demonstrativa brist på initiativ för att åstadkomma en tvåstatslösning av konflikten med palestinierna. Istället bedriver den nuvarande israeliska regeringen, starkt influerad av den extrema bosättarrörelsen och radikala nationalistpartier, en politik som öppet syftar till att försvåra och förhindra en sådan lösning. Aldrig tidigare har Israel haft en så förhandlingsvillig partner för fred som i den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och hans statsbyggande premiärminister Salam Fayyad, och aldrig sedan Osloavtalet 1993 har Israel haft en så förhandlingsovillig regering som regeringen Netanyahu. 
Med denna ovilja har parats ett iögonenfallande ointresse av att värna och stärka Israels regionala förbindelser och allianser. Den allt förhärskande doktrinen har varit att Israel i sista hand bara har sin militära övermakt att lita till, att Israel av egen kraft kan och måste vinna alla krig, att de regionala grannarna inte går att lita på, att palestinierna inte går att lita på, att Israel för överskådlig framtid måste förbli en fästning. Det är en doktrin som i princip säger att om världen inte gillar vad Israel gör så är det världens problem, inte Israels. Bara Israel vet vad som är bra för Israel.
Vad denna israeliska doktrin sällan lyfter fram är den livsviktiga alliansen med USA. Det är som om förhållandet mellan de två länderna med tiden blivit så allomfattande och så symbiotiskt och så omöjligt att kritisera att det inte längre uppfattas som en allians utan som en familjerelation. När Israel säger sig enbart ha sin egen militära övermakt att lita till är det en militär supermakt som saknas. Att USA:s inflytande i regionen en dag skulle kunna minska och den militära supermakten dra sig tillbaka och den regionala maktkartan ritas om och Israel få ett akut behov av nya vänner och allianser, verkar inte ens ha varit ett scenario i den israeliska regeringens föreställningsvärld.

Om skiftande alliansers ofrånkomliga och tidvis ödesdigra betydelse för den lilla landremsan mellan havet och floden har Bibeln annars åtskilligt att lära. De samhällen som genom historien uppstått här har alla präglats av sin geopolitiska utsatthet mellan långt större och mäktigare och tidvis konkurrerande civilisationer, och därmed av sitt behov att alliera sig med än den ena och än den andra. De bibliska profeter som tvingades begrunda hur inte heller skiftande allianser alltid kunde förhindra den lilla landremsans erövring och förstörelse formulerade för första gången i historien idén om ett rike byggt på de svagas rättvisa, inte de starkas makt; på moralisk styrka snarare än militär. Och därmed, för att använda en terminologi från vår tid, idén om betydelsen av mjuk makt, soft power, gentemot hård. 
I den bibliska historiens ljus har hård makt inte varit Israels bästa vapen. 
Och kanske inte heller i ljuset av den historia som skrivs nu. I varje fall har Israels militära övermakt inte på länge kunnat omsättas i strategiska fördelar. Alltsedan den olycksaliga invasionen av Libanon 1982 har Israels krig kostat mer än de smakat. Kriget i Libanon sommaren 2006 utplånade inte Hizbollah som det var tänkt, utan stärkte det. Kriget i Gaza ett halvår senare utplånade inte Hamas som det var tänkt, utan stärkte det. I båda krigen blottades Israels växande strategiska sårbarhet för missilangrepp. 
Vad Israel ska ta sig till med sin militära övermakt i ett läge när regionala stormakter som Turkiet och Egypten förvandlas från vänner till fiender, är svårt att se. Det öppet uttalade hotet från Israel att starta krig mot den regionala stormakten Iran för att slå sönder dess kärnvapenambitioner, speglar i sitt militära övermod det strategiska dilemmat hos en stat vars militära styrka i längden alltid kommer att vara för liten för sin geopolitiska omgivning. Och som därför kanske mer än någon annan stat måste odla den svåra konsten att ingå och vårda allianser och vänskaper. För att inte tala om den svåra konsten att gå från ockupation till samexistens.

Uttrycket ”en perfekt storm” betecknar en osannolik konstellation av omständigheter som dramatiskt samverkar till en katastrof. I filmen med samma namn handlar det bokstavligen om en storm så osannolik att ingen båt eller besättning är rustad att stå emot den, inte heller filmens. 
Det är fullt möjligt att de dramatiska händelser som nu ritar om den politiska kartan i Mellanöstern av framtidens historiker kommer att beskrivas som Israels perfekta storm; störtandet av Mubarak, brytningen med Turkiet, destabiliseringen i Syrien, maktskiftet i Libyen, FN-erkännandet av en palestinsk stat, USA:s strategiska försvagning och militära återtåg, EU:s politiska försvagning och strategiska irrelevans, etc. 
Hur dessa händelser än utvecklar sig och samverkar med varandra så har Israel blivit alltmer beroende av omständigheter som Israels makt allt mindre kan påverka. I varje fall inte den makt som baserats på att USA för alltid skulle dominera Mellanöstern, att Israel för alltid skulle vara militärt överlägset sina grannar, att grannfolken för alltid skulle hållas i schack av följsamma förtryckarregimer, att palestinierna för alltid skulle vara ockuperade och statslösa. 
Förvisso hade ingen israelisk regering kunnat förhindra Erdo?ans uppgång eller Mubaraks fall, lika lite som någon israelisk regering kan stoppa Irans kärnvapenprogram eller den amerikanska supermaktens nedgång. Vad en israelisk regering likväl hade kunnat göra var att ta initiativ för att motverka och mildra följderna av en sådan händelseutveckling, 
Istället har regeringen Netanyahu konsekvent tagit initiativ som förvärrat dem. Sammanbrottet i förbindelserna med Turkiet är kantat av sådana initiativ, liksom sammanbrottet i förhandlingarna med palestinierna, liksom förspelet till den stundande omröstningen i FN. 
”Som om krisen i relationerna med Turkiet och försämringen av relationerna med Egypten och Jordanien och Israels försvagade ställning i Europa inte vore nog, försöker nu talesmän för den israeliska regeringen att överträffa varandra med löften om en skärpning av ockupationen”, skriver den israeliska dagstidningen Ha’aretz i en huvudledare (16.9.11) och nämner som exempel biträdande utrikesministern Danny Ayalons krav på annektering av sammanhängande bosättningsområden och kravet från en nära partivän till premiärminister Netanyahu, Ofir Akuni, på annektering av betydligt mer än så.
I samma tidning samma dag skriver den politiske kommentatorn Doron Rosenblum: ”Under de tre senaste åren har extrem högerregering lyckats underminera och riva upp varje planta av goodwill som någonsin spirat i triangeln mellan USA, Israel och Palestina.”
Inför omröstningen i FN har flera kommentatorer likväl gjort tankeexperimentet att president Obama plötsligt och spektakulärt skulle överraska världen med initiativet att ställa in sitt veto och ställa sig bakom fullt palestinskt medlemskap i FN och förklara att detta bara är ett logiskt och nödvändigt steg mot den tvåstatslösning av den israelisk-palestinska konflikten som USA, EU, FN och Ryssland (den sk kvartetten) och snart sagt hela världen förespråkar. 
I tankeexperimentet skulle ett sådant initiativ över en natt stärka USA:s inflytande i regionen och gjuta nytt liv i fredsförhandlingarna och mildra verkningarna av den geopolitiska maktförskjutningen och få den perfekta stormen att kvävas i sin linda.
Att ett sådant scenario bara kan existera som tankeexperiment och inte som realistisk möjlighet visar om inte annat hur osannolikt perfekt den befarade stormen riskerar att bli. Till allt annat kräver den också att två huvudaktörer, USA och Israel, väljer att skjuta sig själva i foten, eller i varje fall agera på ett sätt som av allt att döma bara kan försvaga deras redan försvagade strategiska och politiska positioner.
Utan detta agerande ingen storm, på sin höjd en styv kuling.

Ein brira, inget val, är ett hebreiskt uttryck som i Israel kommit att sätta ord på den närmast mytologiska föreställningen att staten Israel aldrig haft något val, att historiens krafter och geopolitikens villkor ställt den unga staten på den smala landremsan mellan havet och floden inför vägval där det bara funnits ett val att göra och en väg att gå.  
Som de flesta mytologiska föreställningar rymmer den ett korn av sanning. Israel har förvisso haft många val att göra genom åren men de flesta av dem har varit betingade av yttre villkor och omständigheter som Israel inte kunnat påverka mer än marginellt. Det är som sagt inte Israels fel att Egypten och Mesopotamien ligger där de ligger, eller att palestinierna lever där de lever, eller att Mellanöstern är en notoriskt komplex väv av etniska, kulturella och religiösa tillhörigheter, eller att det amerikanska imperiet är på tillbakagång. 
Men också just därför är kraven på Israels förmåga att i svåra situationer göra de rätta valen och ta de rätta initiativen desto hårdare. 
Och den potentiella vådan av fel val och fel initiativ desto större.