Vad det kristna julbudskapet djupast innebär är jag kanske inte rätt person att uttala mig om, men att det har med omtanke om utsatta människor att göra är inte svårt att se.
Jultiden är högsäsong för alla dem som samlar in medel till samhällets hemlösa och utslagna, det är de skramlande bössornas och kokande grytornas tid. Också under den mest kommersialiserade julhandel gömmer sig den bibliska tanken att det är saligare att ge än att få.
Liksom den bibliska maningen att ta hand om den föräldralöse och änkan och visa invandraren kärlek.
Ja, så står det faktiskt, kärlek. För som Israels barn påminns om i Femte Moseboken (10:17-18), ”ni har själva varit invandrare i Egyptens land”.
Jultiden påminner oss därmed om något som vi människor då och då måste försöka påminna oss: vår gemensamma mänskliga belägenhet.
Den som vi har gemensam också med de mest utsatta i samhället. Ja, synnerhet med dem – eftersom det vi behöver påminnas om är att de också skulle kunna vara vi.
Julen påminner oss kort sagt om vårt behov av mänsklig gemenskap – utstöttheten och ensamheten är julens speciella helvete – och därmed också om vad som krävs för att upprätthålla ett mänskligt samhälle.
Människans samhälle har ju den egenheten att det kan byggas på helt olika sätt och se helt olika ut från en tid och en plats till en annan. Det har dessutom den egenheten att det kan rivas ner av samma människor som byggde upp det.
Samhällelig självförstörelse är en mycket mänsklig egenhet.
I det perspektivet är Bibelns maningar inte bara en angelägenhet för predikstolen. Ett samhälle som inte tar hand om sina svaga och utsatta, som stöter ut invandrare och främlingar, som cementerar privilegier och vidgar klyftor, är inte bara ett samhälle som struntar i julens budskap utan också ett samhälle som knakar i fogarna.

Och det är väl ungefär där som vi i den sk västvärlden, Europa och Amerika, befinner oss julen 2017. I samhällen som knakar i fogarna. I Donald Trumps och Brexits och den främlingsfientliga nationalismens och de växande klyftornas samhällen.
Och ungefär här lämnar oss Bibeln åt vår egen fantasi och handlingsförmåga.
Hur bygger vi om ett samhälle som knakar i fogarna?
I synnerhet ett välfärdssamhälle som vårt, där samhällsgemenskapen grundats på långtgående förpliktelser också mot de svaga och utsatta, ja också mot flyktingarna och invandrarna.
Det säger självt att det är lättare att upprätthålla en enklare samhällsgemenskap byggd på starka förpliktelser mellan få människor som är tydligt beroende av varandra – familjens, stammens eller klanens gemenskaper ­– än en större nationell gemenskap där miljoner människor från vitt skilda bakgrunder har lyckats organisera sina förpliktelser mot varandra så väl att det ibland kan vara svårt att se sambandet mellan förpliktelse och gemenskap. Liksom mellan individen och samhället.
Om den nationella gemenskapen av olika skäl inte längre kan upprätthålla allas förpliktelser mot alla, om gemenskapen börjar kantas av utanförskap, om stötande privilegier och oförsvarliga klyftor börjar tära på samhörigheten och rättskänslan, ja då blir individens behov av samhälle tydligare igen.
Det är i det läget som vi än en gång kan börja lockas av löftet om en enklare samhällsgemenskap, med tydligare gränser mellan de som hör till och de som inte gör det.
Och det är i det läget som nationalism och främlingsfientlighet kan tränga in genom de knakande fogarna.
Men löftet om en enklare gemenskap är både falskt och förrädiskt.
Falskt, därför att det som lovas inte kan uppfyllas i den alltmer sammanlänkade värld vi lever – och förrädiskt därför att det som kan se ut som ett värn av samhället istället är det som river upp och förstör det.

Mot den bakgrunden ljuder Bibelns ord rakt in i vår egen tid.
Du ska visa invandraren kärlek – därför att invandraren skulle kunna vara du.
Idag mer än någonsin.
Att bygga en samhällsgemenskap på den grundvalen är inte enkelt, och på enbart nationell grund tror jag inte att det går, men om alternativet är samhällsförstörelse har vi egentligen inget annat alternativ än att försöka.