Krönika i Godmorgon världen Sveriges Radio P1, 25.3 2018
metoo och journalistiken
En ny journalistik har sett dagens ljus. Låt mig kalla den metoo-journalistiken. Låt mig också genast säga att jag inte anser det vara journalistik. I varje fall inte det slags journalistik som jag en gång lärde mig på något som kallades journalisthögskolan och som jag efter förmåga har utövat i snart femtio år av mitt liv.
Jag vill inte idealisera journalistiken, den har sina sidor, och det fanns både bra och dålig journalistik också under min tid, och jag har nog gjort mig skyldig till både det ena och det andra.
Men det fanns såvitt jag begrep en odiskutabel grundpelare i journalistiken, ett åtagande gentemot läsaren, lyssnaren, tittaren om man så vill, som skilde journalistiken från andra berättarformer.
Låt mig kalla det strävan efter sanningsenlighet.
Inte sanning, det är ett stort ord som lätt kan användas för att slå folk i huvudet. Sanningsenlighet däremot är ett fullt uppnåeligt ideal, ett sätt att förhålla sig till sitt berättande helt enkelt; en strävan att inte hitta på, att inte ljuga, att inte medvetet förvränga eller utelämna eller på annat sätt göra en berättelse mindre sanningsenlig än den hade kunnat vara. Till journalistikens åtagande hör att kritiskt förhålla sig sina källor, att så långt möjligt granska deras trovärdighet.
Att bryta mot detta är i min värld att gå från journalistik till propaganda.
Att göra det under förespeglande av sanningsenlighet, under täckmantel av journalistik, som i det vi nu kallar fake news, är inte bara ett brott mot journalistiken utan ett bedrägeri rätt och slätt.
Men problem med sanningsenligheten har också uppstått i det som vi fortfarande uppfattar som journalistiska medier.
I det jag kallar metoo-journalistiken bröts regelmässigt mot grundsatsen att källor måste granskas och kontrolleras och vägas mot andra källor och självständigt värderas och hanteras. I synnerhet källor som lämnar uppgifter som kan skada andra människor.
Också uppgifter om aldrig så upprörande trakasserier och övergrepp.
Att utan någon märkbar prövning publicera sida upp och sida ner med huvudsakligen anonyma anklagelser mot mer eller mindre identifierbara personer, i mer eller mindre identifierbara sammanhang, må kanske locka många läsare och bädda för många klick på nätet, men med det jag kallar journalistik har det mycket lite att göra.
Men det jag kallar metoo-journalistik var just det, sida upp och sida ner av berättelser om vilka man fick intrycket att de inte behövde kontrolleras eftersom det inte fanns någon anledning att ifrågasätta dem. Att kontrollera berättelserna, det vill säga att på normalt journalistiskt vis värdera och bedöma dem, ansågs vara detsamma som att ta förövarnas parti mot offren.
Hur kunde det bli så?
Hur kunde ledande journalistiska medier kasta över bord en av journalistikens mest grundläggande principer, att kritiskt förhålla sig till sina källor, att inte göra en berättelse mindre sanningsenlig än den hade kunnat vara? Hur kunde, alldeles konkret, de hårda anklagelserna mot Kulturhuset Stadsteaterns förre chef Benny Fredriksson, få stå praktiskt taget oemotsagda, trots att det fanns röster som hade kunnat balansera och berika bilden av honom och göra den mera sanningsenlig.
Ja, hur kunde det bli så?
Jag tror att det kunde bli så, därför att journalistiska medier har börjat drivas av, och därmed också bete sig som sociala medier, eller som jag föredrar, asociala medier.
På asociala medier behöver inga utsagor eller vittnesmål granskas.
På asociala medier äger var och en sin egen berättelse, hur egen den än må vara.
På asociala medier kan snart sagt vadsomhelst berättas om vemsomhelst utan krav på kontroll och granskning, och därmed utan krav på sanningsenlighet.
Men så kan det inte vara i journalistiken.
I journalistiken måste varje utsaga, varje uppgift, varje vittnesmål granskas och värderas och bedömas utifrån en uttalad strävan efter sanningsenlighet.
Ska journalistiken ta upp kampen med nättroll, falska nyheter och asociala medier måste den börja göra det igen.