Krönika i Godmorgon världen, 22 juni 2014

Maktlöshetens återkomst

Idén att människan kan bara hon vill är mycket uppmuntrande – och mycket ny. 
För inte så länge sedan var maktlöshet något ofrånkomligt. De gamla grekerna kämpade så gott de kunde, men mot gudarna kämpade de förgäves eftersom det inte handlade om hur mycket de ville utan om hur lite de ibland mäktade. 
Idag är maktlöshet en närmast skamlig defekt, något man ogärna visar upp eller ens medger. Sedan några årtionden ha vi fått lära oss att det är på viljan det hänger, på den rätta inställningen. Vi kanske inte klarar av att lyfta oss i håret, som baron Münchhausen, men tar vi oss bara rejält i kragen klarar vi av nästan allt. 
Vid närmare eftertanke är det här en mycket amerikansk idé; den ensamme individen med två tomma händer som aldrig får säga: ”Jag kan inte”. 
Som aldrig får bli en ”loser”. 
En ”loser” har bara inte tagit sig i kragen ordentligt.
I amerikansk politik har den här idén på senare tid tagit sig uttryck i en kritik mot president Obama för att vara just en ”loser”, för att inte vilja använda Amerikas makt för att skapa något slags ordning i Syrien eller Afghanistan eller Irak eller Iran eller för den delen Ukraina. 
Saken blir inte bättre av att Obama  vid varje ny kris som poppar upp, nu senast Irak,  säger att Amerika naturligtvis skulle kunna, men av olika skäl inte vill; för att det skulle kosta för mycket, eller för att det inte är politiskt läge just nu. 
Vad han aldrig säger är: Sorry, vi vill men vi kan inte. Hur många hangarfartyg, stridsflygplan, kryssningsmissiler och drönare vi än har, så mäktar vi inte. Inte i längden. Vad vi än gör så blir det i längden inte som vi vill. Irak blev inte som vi ville, inte heller Afghanistan, inte heller Syrien kommer att bli det, och med stor säkerhet inte heller Ukraina. Krim kommer för överskådlig tid att förbli ryskt oavsett vad vi säger, och Ukraina kommer för överskådlig tid att ligga där det ligger, och därför inte bli en del av Väst, än mindre medlem i EU, och ännu mindre medlem i NATO.
Men naturligtvis skulle ingen amerikansk president komma på att säga något sådant. Att ens antyda att Amerika, världens starkaste militärmakt, är på väg att förlora makt, att i vissa lägen rentav stå maktlöst, vore politiskt självmord, på gränsen till landsförräderi. 
USA:s president i början av 1900-talet, Theodor Roosevelt, som var med om att både starta, personligen utkämpa och vinna ett krig, det spansk-amerikanska, myntade ett bevingat uttryck; speak softly and carry a big stick, tala vänligt och bär en stor påk. 
Det vill säga, kräv inte något i ord som du inte kan backa upp i handling.
Om man ska karakterisera USA:s agerande i världen idag, för att inte tala om EU:s, ja också vår egen Carl Bildt, så verkar regeln snarare vara den motsatta; tala hotfullt och bär en liten påk. 
Samma regel verkar gälla för de opinionsbildare som med hög röst kräver att något måste göras och det ögonaböj – i Syrien, i Irak, i Ukraina – och det utan att tala om hur det ska göras, än mindre medge att vad de kräver kanske inte låter sig göras, ja rentav riskerar att göra saken värre.  
Jag menar inte att inget bör göras, jag anser att mycket borde göras, för att upprätthålla internationell lag och rätt, för att förhindra massakrer och folkmord, och att det i första hand är det internationella samfundets sak att göra det.
Men makt är inte en fråga om att vilja utan om att kunna. 
Ibland är det kort sagt nödvändigt att acceptera att man inte kan.
Jag tror att Barack Obama kommer att gå till historien som den amerikanska reträttens president, och krigen i Irak och Afghanistan som den amerikanska världsordningens Suez, det krig som 1956 markerade slutet för det brittiska imperiet.
Idag finns ingen ny världsordning redo att ta över efter den amerikanska.
Tills vidare inte heller något internationellt samfund värt namnet.
Vad som finns är en värld där maktlöshet inte är något som går att prata bort. 
Kanske dags att vi anpassar retoriken efter förmågan.