Ur Tankar om journalistik (Prisma 2000):
JAG


I all journalistik finns ett jag, vare sig det är redovisat eller inte. Många journalister drar sig för att redovisa ett jag, eftersom de tror att en text utan ett jag är mera objektiv, eller åtminstone ser mera objektiv ut. Så är det naturligtvis inte. Ett oredovisat jag är ett gömt jag och därmed ett gömt subjekt. Texter med ett gömt jag kan vara betydligt mer subjektiva än texter med ett redovisat jag. Också i den enklaste notis finns ett subjekt, oavsett om det står jag i texten eller inte. Ett jag har valt att formulera notisen på just det sättet. Ett jag har valt att publicera just den notisen. Det behöver inte stå ”jag” i texten för att detta ska vara redovisat. Det räcker med att den som skrivit notisen eller låtit publicera den är medveten om att det är ett jag som varit i farten, ett ansvarigt subjekt, och inte en deus ex machina, en osynlig hand i kulissen. Det finns inga objektiva sätt att välja eller skriva ens en notis. Varför en notis och inte en femspaltare? All journalistik är en fråga om val och bedömningar. Alla journalistiska val och bedömningar förutsätter ett jag. Görs valen och bedömningarna av en apparat, mekanisk eller mänsklig, är det inte fråga om journalistik, i varje fall inte i min begreppsvärld. 
Alla journalistiska jag är inte nödvändigtvis sympatiska. Det finns journalister som är beredda att gå över lik för en story och journalister som är beredda att göra en story av vadsomhelst, men ett osympatiskt jag är bättre än inget alls. Så länge journalister är medvetna om vad de gör, och vem som gör det, och vem som bär ansvaret för det som görs, är det de gör möjligt att förhålla sig till. Det cyniska eller ruelsefyllda jaget hos en liköverskridande journalist är lättare att förhålla sig till än det mekaniska ekot från en jagbefriad journalist som ”bara gör sitt jobb”. 
I sina memoarer slits Expressenpionjären Carl-Adam Nycop påtagligt mellan det egna jagets journalistiska ambitioner och den professionaliserade journalistikens jagbefriade logik. Detaljerat beskriver han alla de mekanismer och mellanled som bidrar till att trycka undan jaget och lyfta fram det anonyma redaktionskollektivet. Det är en hanteringskedja som han ofta ser förändra infallsvinkel, tonfall, mening och innebörd i det ursprungliga materialet. Ju längre upp i kedjan desto mindre kontakt med den ursprungliga händelsen och desto större utrymme för förenklingar och tillspetsningar. ”Detta kallas ibland för journalistisk fantasi”, skriver Nycop, men ”[d]et är ett alldeles för vackert ord. Jag anser det vara inslag i arbetsrutinen som, om de sätts i system, kan verka nedsättande och diskrediterande för hela journalistyrket. Jag har sett mycket av detta på nära håll. Jag kan inte alls frita mig från delansvar i en sådan trafik. Men jag har med åren blivit medveten om dessa tvivelaktiga metoder och reagerar i varje fall när tidningsfolket stiger upp offentligt och skönmålar dessa pinsamma förhållanden inom pressen. Det är ett hyckleri som inte ens kan försvaras med tal om behovet av kollegial lojalitet. Än mindre med posen som tryck- och yttrandefrihetens försvarare.” 
Nycops sentida efterträdare på Expressen, Bo Strömstedt, noterar samma sak i sina memoarer. Deskmentaliteten, kallar han det. Han ogillar visserligen Nycops senpåkomna ruelse och ser med mera odelad glädje på sin Expressentid, men det han kärleksfullt dröjer kvar vid är just de stunder då tidningen blev som han ville ha den. Och vid de medarbetare som stundvis gjorde den tidning han ville göra. En redaktör, skriver han, måste ha sin tidning i kroppen. 
”Att ha en tidning i kroppen, nästan fysiskt känna med vilken kraft och meningsfullhet tre uppslag följer på varandra eller hur en trespaltare är inlagd av bara trötthet, är både upphetsande och förtärande. Helt förutse resultatet kan man ändå aldrig. Olyckor skapar sig själva, och lyckor: det är det oväntade, också av redaktören oväntade, som en morgon slår eld i alltsammans.
Men något annat sätt att försöka prägla en tidning känner jag inte.”
Nycop och Strömstedt var två starka jag som periodvis lyckades prägla sin tidning. Båda ville ge Expressen en publicistisk själ och båda insåg tidigt att varje själ är personlig. En tidnings själ sitter inte i dess redigeringsmanualer eller centralredaktioner (där sitter bara deskmentaliteten) utan i dessa enskilda medarbetare. När Bo Strömstedt lämnade Expressen försvann en påtaglig del av dess själ. I Sveriges kvällstidningar har genom årtiondena skapats den mest besjälade journalistik – och den mest själlösa. Tyvärr är det inte säkert att den senare straffar sig, i varje fall inte kommersiellt. Det äkta tilltalet kostar och kostar på. Det kräver mer av sina journalister. Det kräver i regel också mer av sin publik. Ett ”jag” talar till ”dig”, oavsett vad ”jag” tror att ”du” vill höra. ”Jag” vill ha någonting sagt, även när detta någonting förargar, oroar och väcker motstånd hos ”dig”.
Det falska tilltalet däremot är insmickrande och friktionsfritt. Det härrör från ingenstans och talar till ingen speciell. Det är inte konstruerat för att få någonting sagt utan för att någonting sålt. ”Att ge folk vad folk vill ha” är en jagutplånande devis – men potentiellt upplagefrämjande. Säljer man sin själ kan man också sälja tidningar. En viss sorts tidningar. Ett äkta jag säljer inte automatiskt, ett falskt jag är till för att göra det. ”En halv miljon kan inte ha fel”, lanserade sig en kvällstidning för några år sedan. Bortsett från att en halv miljon mycket väl kan ha fel, är devisen problematisk. Den utgår från att det som säljer är rätt. Att det som säljer är rätt även om det är manipulerat för att sälja. Att den som säljer mest har mest rätt. 
Så är det förvisso i reklamens värld, men så är det inte i journalistikens. Så bör det inte vara i journalistikens. Eller mera precist: jag anser inte att det bör vara så. Varje ”bör” förutsätter ett ”jag”.
Journalistikens jagproblem är inte nytt men jag tror att det drastiskt har förvärrats. En bidragande orsak är de journalistiska mediernas allt svagare tilltal. Vad en tidning eller tevekanal numera står för är inte gott att veta. Ledarsidor byter beteckningar. Tidningar byter ägare. Den norska tidningskoncernen Schipsted äger både socialdemokratiska Aftonbladet och nyliberala Svenska Dagbladet, och vilket jag som står bakom det ena och det andra är en kosmetisk fråga. En gång i tiden hade de flesta medier ett tydligt politiskt jag. Tidningar startades av partier eller personer som ville ha något sagt. Journalistiken var opinionsbildande till sin karaktär. Inte sällan polemisk och partisk. Det fanns konservativa tidningar och liberala tidningar och socialdemokratiska tidningar och man behövde inte gå till ledarsidan för att se vilken som var vad. I socialdemokratiska tidningar skrev huvudsakligen socialdemokratiska journalister och i konservativa tidningar skrev huvudsakligen konservativa journalister. Verkligheten skildrades med en avsikt. Det betydde inte att det som skildrades var medvetet vridet eller lögnaktigt, bara att avsikten var tydlig. Någon nyhetsjakt i modern bemärkelse existerade inte. Man skrev utifrån de officiella händelserna. Upplagorna var små, tidningar dyra och publicistiken huvudsakligen läsarfinansierad. 
Med den annonsburna pressens framväxt lades en ny avsikt till den gamla, jämkades samman med den, levde i spänningsfylld samexistens med den. Det viktiga blev nu inte bara att få något sagt utan också att få något sålt. Avsikten att få något sagt och avsikten att få något sålt var förvisso inte oförenliga men heller inte samstämmiga. Vad tidningens politiska ”jag” ville få sagt var inte alltid det som främjade försäljningen bäst och det som främjade försäljningen bäst var inte alltid det som tidningens politiska ”jag” ville få sagt. Två skilda journalistiska ideal började brottas med varandra, ibland fruktbart för journalistiken, ibland förödande. 
Med tiden har kluvenheten tonats ner, inte därför att motsättningen upphävts utan därför att tilltalet försvagats. Vi vet inte längre så noga vilken som är mediernas avsikt. Den idéburna pressen är död. De kommersiella medierna sprider en växande vaghet kring sina avsikter. Å ena sidan att ge folk vad ”demokratin” kräver, å andra sidan att ge folk vad folk vill ha. Å ena sidan ett slags offentliga institutioner i samhällets tjänst, å andra sidan kommersiella företag i hårdnande konkurrens om marknader och marknadsandelar. Vagheten är påtaglig också i de licensfinansierade radio- och teveföretag som de facto är offentliga institutioner i samhällets tjänst, men som likväl beter sig som kommersiella företag på en marknad. 
Ur denna vaghet har ett nytt journalistjag vuxit fram. Dess främsta kännetecken är att det är dolt – även när det är öppet. Det är ett konstlat jag, ett tillägnat jag, en professionell personlighet. Det är ett jag som verkar ha något viktigt att säga, också när det som sägs är oviktigt eller banalt. Det är ett jag som kan uppbåda engagemang utan sak, indignation utan övertygelse, aggressivitet utan fiende. Oftast döljer det sig bakom nyhetsjournalistikens kyliga koder och klichéer, men ibland träder det öppet fram. Eller ser ut att träda fram. Ganska snart upptäcker man att det är ett jag som står för allt och förpliktar till intet. Det är ett professionellt jag som skickligt vrider och vänder för att alltid stå med ryggen fri. Det är inte ”jag” som står bakom det hårda omdömet, den kritiska uppgiften, den svarta löpsedeln, den förödmjukande detaljen. ”Jag” har inga personliga avsikter. ”Jag” gör bara mitt jobb. 
Också detta ”jag” är därmed fördolt. Vi vet fortfarande inte vem som talar till oss – och varför. Söker vi efter avsikten får vi söka någon annanstans.
Renässansen för den granskande journalistiken i spåren av Watergateaffären i början på 1970-talet har ännu tydligare blottlagt jagets problematik. Vem granskar vad i namn av vem? De båda Watergatejournalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward, framförallt den senare, var mycket noga med att markera en personlig distans till sina avslöjanden i Washington Post. I spelfilmen om ”århundradets scoop” vägrar Bob Woodward (spelad av Robert Redford) att rösta emot Nixon i 1972 års presidentval, trots att han bättre än de flesta måste ha känt till var rötan i Vita Huset satt. Ju aggressivare journalistiken tillät sig vara, desto mindre personligt engagemang fick den tillåtas demonstrera. Den professionella skepsisen måste riktas lika mot allt och alla. Den granskande journalistiken fick inte ha någon annan avsikt än Sanningen och de granskande journalisterna inget annat jag än Opartiskheten. 
Något sådant jag existerar dock inte. Det är sant att Bernstein-Woodward avslöjade brott som annars kanske inte hade blivit avslöjade, såsom otaliga journalister har gjort sedan dess, men deras avsikter och drivkrafter var varken enkla eller entydiga. Framförallt var det inte bara deras avsikter som styrde och inte bara deras drivkrafter som avgjorde. En amerikansk studie av sex undersökande reportage (David L Protess, m fl: ”The Journalism of Outrage, Investigative Reporting and Agenda Building in America”, Guilford 1991) visade att det bakom varje journalists diskreta jag fanns ett annat, diskretare. Avslöjandena hade inte ägt rum av en händelse utan var resultatet av en allians mellan reportern och en utomstående intressent. Någon med en agenda att främja eller en oförrätt att hämna eller, för all del, med ett äkta jags subjektiva patos och rättskänsla. I Watergateaffären fanns en deep throat. I Boforsaffären en Ingvar Bratt, i IB-affären en Håkan Isacson. ”Ömsesidiga och tillfälliga allianser byggda på egenintressen är vanligt förekommande”, summerar studiens författare. 
Eftersom den här typen av allianser i regel måste fördöljas, introducerar det syntetiska reporterjaget ofta en rad mellanfigurer i berättelsen; den väl valda ”observatören” som säger det som journalisten själv vill ha sagt men inte vill säga själv, och den lika väl valda ”motrösten” som behövs för att stärka intrycket av objektiv noggrannhet. Ett retoriskt galleri av mer eller mindre identifierbara figurer växer fram, ett slags journalistikens tomtar och troll, som alla är till för att eliminera jaget ur berättelsen. Eller snarare, göra det möjligt för ett syntetiskt journalistjag att framstå som på en gång aktivistiskt och neutralt, djupt engagerat och till intet förpliktande, rättrådigt men utan egen rättsuppfattning. I den mån detta jag redovisas är det oftast för att neutralisera sig självt, för att eliminera alla misstankar om att ett alldeles vanligt jag har varit i farten och inte ett överordnat branschjag. Det är ett jag som vill förstärka intrycket av objektivitet i den mediala undersökningsprocessen, men som i själva verket maskerar den mediala undersökningsprocessens subjektiva grundvalar. 
Journalistiken drar annars till sig en del märkliga jag. Bör drar till sig märkliga jag. Människor som inte passar in i de redaktionella rutinerna men som tillför de redaktionella rutinerna en livgivande dos av häpnad och utanförskap. Original kallar vi dem ibland. Socialt en smula utanför, journalistiskt en smula oberäkneliga, stilistiskt en smula egna. De hittar saker som ingen annan ser och går i banor som ingen annan vet existerar. De är alla olika och ojämförbara, men alla tillför de den journalistiska vardagen ett verklighetsnära inslag av irrationalitet. En journalistik som tror sig kunna verka utan irrationalitet har gravt missuppfattat verksamhetens karaktär – och verklighetens. De som bäst förstått journalistikens irrationella karaktär är originalen. Det är därför de dras till journalistiken.
Fast jag vet inte om de gör det längre. Eller om det längre finns något utrymme för dem i redaktionsrutinernas marginaler. Jag läser tidningar, hör på radio, ser på teve och befarar det värsta. I varje fall saknar jag allt oftare det udda tonfallet, det udda språket, den udda rösten, det udda spåret genom verkligheten. Det är mycket som är blankpolerat numera. Snabbt, blankpolerat och förutsägbart. Under mina första år i branschen var originalen legio. Först undrade jag vad de hade på redaktionen att göra. Sedan förstod jag. Hade detta varit mina memoarer hade jag porträtterat några av dem. På Folkbladet Östgöten i Norrköping. På Expressens nattredaktion. På A-pressens redaktionstjänst. På Sveriges Radios ekoredaktion. På Aftonbladet.
Jag inbillar mig att de skulle ha det svårare idag, med de växande kraven på anpasslighet och industriell effektivitet. Med de utraderade gränserna mellan journalistik, information och reklam. Jag kan möjligen se ett fortsatt utrymme för originalitet i medievärlden. Men inte för original. Original har förvisso originalitet, men de har också något mer. De har ett trubbigt, motsträvigt, nyfiket, ruelsefyllt, ovedersägligt och oreducerbart jag. 
Det är jaget som numera är problemet.