Kolumn DN 2007-01-26

Vad får judar tycka om Israel?

 

CHEFREDAKTÖREN FÖR tidskriften Judisk Krönika har i två nummer i rad påstått att jag ”innerst inne” vill ”Israels utplånande”, respektive drömmer om ”ett Mellanöstern utan en judisk stat”. Att anklaga någon för att ”innerst inne” vilja något annat än vad vederbörande utåt säger och gör, är en fin gammal metod med anor från inkvisitionen. Den användes med framgång i chefredaktörens forna hemland Polen, när den dåvarande kommunistregimen påstod att landets kvarvarande judar innerst inne ville något annat än vad de utåt sade och gjorde.
Indicier på att jag innerst inne skulle vilja Israels utplåning är att jag genom åren har skrivit mera om Israels ansvar för konflikten med palestinierna än om palestiniernas, mera om den israeliska ockupationen än om de palestinska självmordsbombarna, mera om judisk-israelisk extremism än om islamistisk antisemitism. 
Jag bestrider inte indicierna men konstaterar att de utgör en halsbrytande utvidgning av kriterierna för att ”innerst inne” vilja Israels utplåning. I synnerhet som mina uttryckliga skäl för att skriva som jag gör har varit omsorgen om Israels överlevnad. 
Att i en tidskrift som Judisk Krönika likväl anklagas för att ”innerst inne” vilja Israels utplåning är ingen liten sak. En person som kan misstänkas för att ”innerst inne” vilja något sådant har ingen talan i judiska sammanhang. 
Jag befarar att artiklarnas avsikt har varit att i judiska sammanhang giftstämpla den syn på Israel och förutsättningarna för dess överlevnad som jag företräder i den offentliga debatten och därmed ytterligare begränsa utrymmet för vad som i judiska sammanhang ska betraktas som en ”tillåten” syn på Israel.
I så fall är artiklarna i Judisk Krönika illavarslande.

SÄRSKILT ILLAVARSLANDE är de mot bakgrund av att staten Israels position i världen drastiskt har försämrats de senaste åren. Det är mera befogat idag än igår att frukta för staten Israels långsiktiga överlevnad. 
Det är också mera befogat idag än igår att frukta för att den territoriella konflikten mellan judar och araber i Palestina är på väg att utvidgas till en etnisk-religiös konflikt mellan judar och muslimer i världen som helhet.
Man kan naturligtvis hävda, som Israel systematiskt gör, att ansvaret för den här utvecklingen ligger på palestinierna, att Israel aldrig haft någon partner för fred, att den militära ockupationen (fyrtio år i sommar), bosättningarna (ständigt fler), separationsbarriären (stadigt växande), vägspärrarna (fördubblade sedan 2005) och den ekonomiska utsvältningen (en humanitär katastrof) har varit nödvändiga insatser för att säkra Israels existens mot en fiende som aldrig kommer att acceptera Israel och alltid kommer att hata judarna. 
Denna politik sägs följaktligen utgöra ett nödvändigt försvar också för världens judar – i sista hand genom att befästa och bevara en etnisk-religiös bastion dit de närsomhelst har rätt att söka sin tillflykt undan antisemitisk förföljelse och förintelse.
Föreställningen om judarna som potentiella offer för eviga fiender har djupa rötter i judisk tradition och erfarenhet. Det är därför inte svårt att förstå varför en sådan hotbild kunnat vinna gehör bland världens judar, och därmed inte heller svårt att förstå varför så många av världens judar har varit beredda att göra Israels politik till sin.
Det hindrar inte att hotbilden väsentligen kan vara missvisande, att huvudansvaret för den katastrofala utvecklingen av konflikten i Israel-Palestina kan vara Israels, att Israels politik kan vara världens judar mera till skada än till nytta.
Detta är i alla händelser min syn på saken. Det är också min syn på saken att jag som jude har ett större ansvar för vad staten Israel säger sig göra i alla judars namn än för vad aldrig så extrema individer och rörelser säger sig göra i alla palestiniers eller muslimers.

DET ÄR DÄRFÖR som jag genom åren har skrivit mera om israelisk ockupation och kolonisation än om palestinsk fanatism och terror. Detta särskilt sedan Israel förkastat idén om en förhandlingslösning på konflikten med palestinierna och istället försökt genomdriva vad den israeliske sociologen Baruch Kimmerling kallar ett samhällsmord, politicide, dvs ”upplösningen av det palestinska samhället som legitim politisk, social och ekonomisk enhet” (Kimmerling: Politicide. Ariel Sharon’s War Against the Palestinians, Verso 2003).
En politik byggd på föreställningen att Israel bara kan överleva som etnisk-religiös bastion är enligt min mening en katastrofal politik. Inte bara för palestinierna utan också för judarna. Det är en politik som allt tydligare ställer judarna i diasporan (länderna utanför Israel) inför ett principiellt vägval; ska de företräda idén om ett samhälle baserat på alla sina medborgare oavsett etnisk och religiös tillhörighet – eller ska de företräda idén om ett samhälle baserat på medborgare av en viss etnisk och religiös tillhörighet. Det förra är det samhällsideal som diasporans judar av uppenbara skäl alltid har företrätt. Det senare är ett samhällsideal som företräds av Israels nuvarande makthavare – och som i dagens Europa företräds av det slags partier som en gång ville ha bort judarna ur sina samhällen och som idag vill ha bort muslimerna. 
” Det är hög tid för världens judar att lägga sig i debatten om Israel, inte bara försvara allt som Israel gör”, manade nyligen tidskriften The Economist (”Diaspora Blues”, 13.1.07).
Jag kan bara hoppas att redaktören för Judisk Krönika ”innerst inne” tycker detsamma.

***

Efterföljande replikskifte i DN 29.1.2007
VAD FÅR judar tycka om Israel? frågar Göran Rosenberg i sin DN-kolumn (26/1) och vill ge intryck av att han väcker en debatt som förhindras i Judisk Krönika. Svaret är att judar och andra får tycka vad som helst – utom att ge uttryck för antisemitism, islamfobi, förneka Förintelsen eller ifrågasätta Israels rätt att existera – och få sina åsikter publicerade i Judisk Krönika.
Judisk Krönika har genom åren ägnat stort utrymme åt självrannsakande artiklar, och jag har på ledarplats kritiserat bosättningspolitiken, Israels tidigare vägran att förhandla med PLO om en palestinsk stat, behandlingen av den palestinska befolkningen och den nationalreligiösa extremism som skadar landets demokrati.
Rosenberg är på inget sätt utesluten – han har medverkat i Judisk Krönika tidigare. Han har också erbjudits att både bemöta min senaste kritik och diskutera diasporajudenhetens förhållande till Israel – men avböjt. I stället har han valt att föra ”debatten” på DN:s ledarsida där hans åsikter inte kan utmanas i en längre replik.
JACKIE JAKUBOWSKI

CHEFREDAKTÖREN FÖR Judisk Krönika beklagar sig över att jag i den tidskrift han enväldigt redigerar inte behagar förneka eller bekräfta hans påstående om att jag ”innerst inne” vill utplåna Israel respektive drömmer om ett ”Mellanöstern utan en judisk stat”. Detta ska jag dessutom förväntas göra sedan chefredaktören, som svar på två starkt kritiska inlägg mot hans sätt att debattera (från bl a en medlem av hans eget redaktionsråd, Agneta Pleijel), väljer att påstå samma sak en gång till. För att därefter refusera ytterligare en medlem av redaktionsrådet med argumentet att debatten om debatten är avslutad. 
Så ser inte en inbjudan till förutsättningslös debatt ut. Så ser en inbjudan ut till ett räfst- och rättarting där åklagaren och domaren är en och samma person, därtill med rätten att i sista hand själv avgöra vad den rannsakade, oavsett utsagor och vittnesmål, ”innerst inne” tycker.
GÖRAN ROSENBERG