Kulturartikel DN 2006-02-11

Yttrandefrihetens gränser

 

I Nürnbergrättegången försvarade sig Julius Streicher, utgivaren av den antisemitiska veckotidningen Der Stürmer, med att han inte hade dödat någon. Han hade bara givit ut en tidning. Det var naturligtvis en lögn. Julius Streicher hade dödat miljoner människor. Inte med sina händer (ja kanske det också trots allt) men med sina yttranden. Det var för sina yttranden som Julius Streicher hängdes i Nürnberg den 16 oktober 1946. Någon skulle kanske hävda att i en demokrati hade Julius Streichers yttranden inte fått samma dödliga konsekvenser eftersom det där hade funnits motröster och motkrafter och framförallt inte en totalitär statsmakt beredd att genomföra det folkmord som Julius Streichers yttranden uppmanade till. Men Julius Streicher hade startat Der Stürmer redan 1923, när Tyskland fortfarande var en demokrati, för att sedan ”vecka efter vecka, månad efter månad, infektera det tyska sinnet [the German mind] med antisemitismens virus och uppvigla det tyska folket till aktiv förföljelse” (ur domslutet) och det var enkom för denna sin långvariga och konsekventa yttrandeinsats som han av domstolen i Nürnberg dömdes till döden för ”brott mot mänskligheten”.

Att yttranden kan döda vet vi därmed. Antisemitiska karikatyrer av det slag som en gång publicerades i Der Stürmer är inte möjliga att publicera idag. Hade Jyllands-Posten gjort det hade ytterst få accepterat argumentet att tidningen bara ville testa yttrandefrihetens gränser. Inte heller hade Danmarks statsminister underlåtit att ta avstånd från sådana yttranden. De allra flesta hade genomskådat den verkliga avsikten bakom en sådan publicering. De allra flesta hade förstått att allt som kan sägas likväl inte bör sägas och att yttrandefriheten har sina gränser.
Att inte säga vadsomhelst är i själva verket en grundläggande förutsättning för mänsklig kommunikation. Vi kan inte ljuga för ofta eftersom ingen till sist skulle bry sig om vad vi sa. Vi kan inte alltid säga offentligt vad vi kan säga privat eftersom det vi kan säga privat bara behöver förstås av dem vi känner medan det som vi säger offentligt också måste kunna förstås av andra. Risken för att det vi säger offentligt ska missförstås är därmed betydligt större. 
Risken är naturligtvis därmed också större att det vi säger offentligt oavsiktligt kan såra och skada. När vi dagligdags talar om att såra eller såras syftar vi oftast på verkningar av ord och inte av knivar. När vi sårar någon privat vet vi i regel vad vi gör eller förstår åtminstone hur det vi säger kan uppfattas och ångrar oss inte sällan efteråt och önskar kanske till och med att det som sagts hade fått vara osagt. När vi sårar offentligt vet vi inte alltid vad vi gör eftersom vi inte alltid kan veta hur det vi säger kommer att uppfattas och vi bryr oss kanske inte heller lika mycket eftersom vi inte lika väl känner dem vi sårar. Det förutsätter därmed att det vi yttrar offentligt kan bemötas och diskuteras offentligt. En av yttrandefrihetens oskrivna förutsättningar är en offentlig arena där ord effektivt kan ställas mot ord. 
Likväl måste vi också när vi yttrar oss offentligt ha något slags föreställning om hur det vi säger kommer att uppfattas, också om avsikten med det vi yttrar faktiskt är att såra och provocera, vilket i vår yttrandefrihetstradition har utvecklats till en fullt legitim avsikt i vissa sammanhang. Den som inte gör sig någon sådan föreställning och därför struntar i om och hur han blir förstådd, ja som kanske offentligen yttrar saker i helt andra syften än att bli förstådd, har i bästa fall missuppfattat yttrandefrihetens villkor. En dagstidning som i ett Danmark med starka antimuslimska strömningar publicerar karikatyrer av profeten Muhammed i den uttalade avsikten att demonstrera styrkan i den danska yttrandefriheten, har antingen inte förstått att avsikten skulle komma att uppfattas som en helt annan av Danmarks redan hårt ansatta muslimer – eller måste ha haft en helt annan avsikt med publiceringen. 
Vilketdera det än var så var det inte den danska yttrandefrihetens styrka som demonstrerades – utan dess försvagning.

Den formellt lagfästa yttrandefriheten i en demokrati är i själva verket bara den synliga toppen på ett isberg av informella sociala och kulturella överenskommelser mellan medborgarna i ett samhälle om vad som offentligen kan yttras från ett sammanhang till ett annat. När vi hävdar rätten att närsomhelst och varsomhelst få säga vadsomhelst, hävdar vi en rätt som inte kan utövas i praktiken. Eller som om den utövades i praktiken skulle upphäva sig själv. Den som systematiskt yttrade sig i avsikt att skapa missförstånd och oförståelse skulle då minera terrängen för den som ville yttra sig i avsikt att bli förstådd. En yttrandefrihet som systematiskt kan användas för att producera oförståelse blir med tiden obrukbar. 
Yttrandefriheten förutsätter kort sagt en kontinuerlig ”avstämning” mellan medborgarna i ett samhälle om hur yttrandefriheten kan användas och hur det som yttras i offentligheten kan uppfattas och förstås. Vad får en pastor predika i sin kyrka? Vad får en kvällstidning publicera på sina löpsedlar? Vad får en dagstidning offentligt säga om muslimer och islam? 
Inte minst det sista visar på de informella överenskommelsernas betydelse för yttrandefriheten. I den danska offentligheten får sedan länge helt andra saker sägas om muslimer och islam än i den svenska. Exempelvis att muslimer och islam inte hör hemma i Danmark eller att muslimer är ogräs. Det betyder inte att Danmark har en större yttrandefrihet än Sverige, bara att det offentliga Danmark har överskridit en oskriven gräns som det offentliga Sverige fortfarande respekterar. I Danmark har detta skett till priset av att landets muslimer i praktiken exkluderats från ”avstämningen” av yttrandefrihetens gränser. De har helt enkelt inte ansetts ha någon rätt att påverka det offentliga samtalets villkor i Danmark, i varje fall inte ansetts ha något att bidra med som ”danskar” skulle behöva ta någon hänsyn till. Den danska yttrandefriheten har därmed producerat konflikter istället för att hantera dem, vilket är ett tecken på svaghet och inte på styrka.

Det betyder inte att problemet är specifikt danskt. Danskarna har bara hanterat det särskilt illa och därmed gjort det särskilt synligt. Problemet överlag är att det i samhälle efter samhälle har blivit allt svårare att upprätta och upprätthålla det slags oskrivna överenskommelser som måste till för att göra yttrandefriheten politiskt och socialt hållbar. 
Dels därför att det är lättare att medvetet eller omedvetet missförstå, misstolka och missbruka yttranden i samhällen där de kulturella, språkliga och religiösa referensramarna blivit många och delvis främmande för varandra, än i samhällen där de nyss var få och invanda. 
Dels därför att det blivit kommunikationstekniskt möjligt för vilka yttranden som helst, från vilket källarhål som helst, producerade med vilka avsikter som helst, att med blixtens hastighet och utan minsta sociala eller kulturella hänsyn, göra sig gällande i vilket samhälle som helst. I samhällen där antisemitism är socialt omöjlig att propagera i den nationella offentligheten kan antisemitism effektivt propageras i helt nya och separata offentligheter där helt andra regler och överenskommelser etableras om vad som får sägas offentligt eller inte. 
I Storbritannien där den extremistiske imamen Abu Hamza nyligen dömdes till sju års fängelse för yttranden som uppviglat till våld, kan motsvarande och grövre yttranden ostraffat och ostraffbart fortsätta att propageras över hela Storbritannien från Abu Hamzas likasinnade i cyberrymden.

En yttrandefrihet utan gemensamma offentliga arenor och sociala överenskommelser kommer, precis som i Danmark, att skapa och skärpa sociala och kulturella konflikter istället för att formulera och hantera dem. När medborgarna i ett samhälle inte kan, eller anser sig behöva, tala till och med varandra kommer de att tala förbi och mot varandra. Och därmed alltmer missförstå och misstro varandra. Och därmed göra yttrandefriheten obrukbar för det offentliga samtal som är demokratins förutsättning och livsluft.
Yttrandefriheten utmanas idag inte av yttre censur och restriktioner, ingen kan i praktiken hindra någon från att säga vadsomhelst till vemsomhelst i vilket sammanhang som helst. Att den svenska staten lyckades pressa fram stängningen av Sverige-demokraternas hemsida med Muhammed-karikatyrerna på en viss server kunde inte hindra partiet från att genast etablera den på en annan, mera oåtkomlig för svenska påtryckningar. Att den svenska staten över huvudtaget gav sig in på detta försök att med maktmedel undertrycka ett offentligt yttrande som den måste ha insett inte gick att tekniskt undertrycka, och därmed tvingades demonstrera såväl sin svaghet som sin bristande respekt för den svenska yttrandefrihetens principer, är snarast en pinsam bekräftelse på den yttre censurens tilltagande maktlöshet. 
Nej, den stora utmaningen mot yttrandefriheten är bristen på självcensur och självrestriktion. Som i sin tur beror på uppdelningen av våra samhällen i alltmer åtskilda offentligheter mellan vilka inga samtal pågår och mellan vilka inga informella överenskommelser om vad som kan och bör sägas därför är möjliga.
Mot den tekniska möjligheten att vända varandra ryggen, att koppla bort oss från ett offentligt samtal och koppla in oss på ett helt annat, har vi inte så mycket att sätta. 
För den demokratiska nödvändigheten av en politik som kan få oss att inte göra det talar utvecklingen i Danmark sitt tydliga språk.