Kolumn DN 2003-03-07

Amerikas krig är inte längre dess lednings

 

Naturligtvis kommer det krig som USA bestämt sig för att starta att ledas av någon, i det här fallet dessutom av någon som bär på en stor påk. Vad som likväl skiljer George W Bush från hans sekelavlägsne föregångare, Theodore Roosevelt, som ansåg att den som bar på en stor påk nådde längst genom att tala mjukt (speak softly and carry a big stick; you will go far) är inte bara det faktum att George W Bush talar osedvanligt hårt utan också det faktum att George W Bush aldrig personligen har utkämpat ett krig. Det hade Theodore Roosevelt. I det inte särskilt hjältemodiga spansk-amerikanska kriget 1898 ledde han personligen sitt kavalleriregemente av frivilliga, The Rough Riders, i den blodiga stormningen av en svårintagen kulle på Kuba och hann bli krigshjälte innan han blev president.
Alla USA:s presidenter har naturligtvis inte varit krigshjältar, än mindre personligen deltagit i något krig, men de flesta av USA:s presidenter har åtminstone löpt risken av att någon nära anhörig eller vän personligen tvingats utkämpa något av de krig de i egenskap av presidenter varit med om att besluta. Detsamma har gällt kongressledamöter och senatorer och andra företrädare för den beslutsfattande eliten i USA, alltifrån självständighetskriget till Vietnamkriget. Amerikanska krig har i den meningen varit något så när demokratiska krig.

George W Bush och den politiska elit som nu delar hans beslutsamhet att starta ett krig mot Irak skiljer sig därvid från snart sagt alla sina föregångare. Detta är den första amerikanska ledning som så totalt lär undgå att, med Kants ord, "nedkalla krigets krav över sig", den första amerikanska ledning som inte löper risken att någon nära anhörig eller vän personligen kommer att tvingas utkämpa dess krig. USA har sedan Vietnamkriget en renodlad yrkesarmé som alltmer renodlat rekryteras bland människor på betryggande avstånd från maktens boningar. De rader av jublande soldater som i dessa dagar förser presidenten och hans män med levande kulisser till deras hårda tal om nödvändigheten av krig består knappast till någon del av sönerna och döttrarna till dessa män. Vad dessa kulisser i allt högre grad består av är sönerna och döttrarna till den amerikanska underklassen.
Att det nya Amerikas ledare, till skillnad från det gamla Europas, skulle bära bördan av sina egna krig, var annars själva kärnan i den tidiga amerikanska aversionen mot vad som en gång kallades stående härar, det vill säga permanenta yrkesarméer som stod till kungars och furs-tars förfogande för allsköns lättvindiga krigsäventyr. Vad amerikanerna in i det längsta förespråkade var en väpnad folkhär, förevigad i det numera beryktade andra konstitutionstillägget om amerikaners rätt att bära vapen, som i sin helhet lyder: "Enär en väl reglerad folkhär (a well regulated militia) är nödvändig för en fri stats trygghet, må ej intrång göras i folkets rätt att innehava och bära vapen."
Någon väl reglerad folkhär uppstod inte ur detta tillägg (bara en väl rustad vapenlobby), dock en långlivad amerikansk aversion mot yrkesarméer. Den ideologiska förutsättningen för att Amerika skulle gå i krig var och förblev länge att de som röstade för krig själva måste riskera att utkämpa det. Stående härar, miles perpetuus, var i sig själva en orsak till angreppskrig, ansåg Kant, eftersom kostnaderna för att hålla dem stående förr eller senare skulle göra "freden mera betungande än ett kort krig" (dilemmat verkar bekant).
För Kant, liksom för de samtida amerikanska grundlagsfäderna, förutsatte demokratiernas (republikernas) hägrande fred att inga krig skulle kunna startas om inte medborgarna var beredda att personligen offra sig för krigets sak.

Den restriktionen på demokratiska krig har av olika skäl försvagats för att praktiskt taget ha hävts inför det krig som nu tycks stunda. Mellan den amerikanska ledningens beslut att gå i krig mot Irak och de amerikanska medborgarnas vilja att personligen utkämpa och betala för detta krig finns i dag en djup och växande klyfta. I en enkätundersökning bland collegestudenter i somras (http://www.avot.org/stories/ storyReader$72) ansåg nära sjuttio procent att USA hade rätt att invadera Irak, men ungefär lika många sa sig samtidigt vara ovilliga att personligen delta i någon som helst militär operation utanför USA. Nära fyrtio procent sa sig dessutom vara villiga att smita från värnplikten om värnplikten skulle återinföras, vilket är vad den demokratiske kongressledamoten Charles B Rangel nyligen föreslagit att den av demokratiska skäl ska göra, vilket fått försvarsminister Donald Rumsfeld att antyda att de värnpliktiga soldaterna i Vietnamkriget utgjorde en belastning för krigsinsatsen, vilket gjort många amerikaner som offrade sig i detta krig rasande.
Effekten av att ett "demokratiskt" krig kommer att kunna beslutas, startas och genomföras utan hänsyn till medborgarnas offervilja, eftersom kommande krig påstås kunna genomföras utan att medborgarna behöver offra något, är rimligen att den politiska tröskeln för att starta krig sänks. Den som är beredd att offra andras liv utan att ens behöva överväga att offra sitt eget har dessutom sänkt en moralisk tröskel eller två.
Det moraliska lättsinnet bakom det kommande kriget understryks av att Bushadministrationen valt att finansiera det med ett snabbt växande budgetunderskott, provokativt påspätt av den i krigstider originella åtgärden att radikalt sänka skatterna för den välbärgade eliten, vilket betyder att den välbärgade elit som i dag är beredd att starta ett kostsamt krig har sett till att personligen inte behöva bekosta det.
I en demokratisk republik sådan Amerikas grundlagsfäder en gång skisserade den borde detta tilltag förr eller senare kosta en sådan elit makten.