Kolumn DN 2007-07-25

Destruktiv politik

 

I JULI FÖR fyrtio år sedan reste jag omkring i de av Israel nyss besatta områdena på Västbanken och Golanhöjden. De hårt befästa stilleståndsgränserna från 1949 var borta, spåren av krig snabbt undansopade och en atmosfär av lugn och normalitet, ja rentav vänlighet och nyfikenhet, mötte besökaren i palestinska städer som Jenin, Nablus och Ramallah. Jerusalem var plötsligt en öppen stad i vilken man rörde sig fritt över undanröjda taggtrådsstängsel, rivna murar och det gapande ingenmansland av sönderskjutna ruiner och stumma återvändsgränder som fortfarande tycktes undra vad som hade hänt. Möjligen kunde en del av lugnet och normaliteten tillskrivas chocken och häpnaden, men i frimodiga röster och öppna blickar tyckte jag mig ana något mer. En glimt av hopp?
Hur en kort sommar av hopp och möjligheter blev till en ändlös vinter av växande desperation är en beklämmande historia som kan lära oss mycket om människans förmåga att förstöra för sig själv. Efter fyrtio år är inte bara hoppet om en palestinsk stat för överskådlig tid krossat utan också drömmen om ett Israel i fred och försoning med sin omvärld.

DET VAR INTE givet att det skulle gå så. Jag tillhörde dem som hoppades att Oslo-avtalet och Israels och PLO:s ömsesidiga erkännande i september 1993 skulle bli en vändpunkt. 
När och varför också den möjligheten förspilldes kan diskuteras. Israel och USA har sedan hösten 2000 bedrivit ett intensivt propagandakrig i syfte att lägga hela skulden på palestinierna. Min uppfattning är att oavsett allt som kan lastas palestinierna så är det Israel som i kraft av sin militära och ekonomiska övermakt haft huvudansvaret för utvecklingen ”på marken” och därmed det avgörande inflytandet över förutsättningarna för en självständig palestinsk stat. Det är därmed Israel som bär det tyngsta ansvaret för att de territoriella förutsättningarna för en sådan stat inte längre existerar. Och för att de palestinska institutioner med vilka en sådan stat hade kunnat byggas inte längre fungerar. 
Upplösningen av det palestinska samhället under israelisk ockupation är i alla händelser det högst förutsägbara resultatet av en israelisk politik som i flera år haft som mål att omöjliggöra upprättandet av en verklig palestinsk stat vid sidan av Israel. Det har skett genom den systematiska försvagningen av varje palestinsk ledare med mandat och auktoritet att göra upp med Israel. Först förödmjukade man Yassir Arafat tills han dog, sedan drog man undan mattan för Mahmoud Abbas tills han blev patetisk, sedan bojkottade man den folkligt valda ”Hamasregeringen” så den inte kunde fungera, sedan beväpnade man Fatah mot Hamas, sedan spelade man förvånad och chockerad när palestinier helt förutsägbart börja slå ihjäl varandra.

NÄR PRESIDENT George W Bush i ett tal nyligen (16 juli) helt förbigick Israels ansvar för utvecklingen och hälsade det palestinska inbördeskriget som ett ögonblick av klarhet (a moment of clarity for all Palestinians), underströks ytterligare cynismen i den amerikansk-israeliska politiken. Samme Mahmoud Abbas och samma Fatah-rörelse som Israel i flera år i praktiken vägrat att förhandla med och i praktiken bidragit till att politiskt försvaga, utlovades nu fullt stöd av USA ”för att en gång för alla visa extremisterna att terror inte har någon plats i en palestinsk stat”, dvs för att krossa Hamas. 
Att den palestinska ”regering” som USA nu vill stödja inte är demokratiskt vald, medan den ”regering” man vill att den ska krossa faktiskt är det, tycks inte spela någon roll när palestinierna för femtielfte gången ska bevisa att de är värdiga den palestinska stat (i praktiken ett antal territoriellt isolerade enklaver) som Israel och USA i sin nåd sägs vilja ge dem. 
Ingenting i de nya planer för ”fred” som Bush lade fram i sitt tal tyder heller på att han förstått den destruktiva roll som den amerikanska politiken bakom planerna har spelat, inte bara för palestinierna utan också för israelerna. Det är en politik som ersatt visionen av ett öppet samhälle i fred med sina grannar med visionen av en etnisk bastion i krig mot ”terrorismen”. Och som därmed förvandlat en politiskt löslig konflikt om territorier, flyktingar och gränser, till en politiskt olöslig konflikt mellan ont och gott.

EFTER FYRTIO ÅR av förspillda möjligheter har Israel ingen strategi för hur ockupation och kolonisation ska kunna omvandlas i fred och säkerhet. Strategin att förlita sig på USA:s övermakt är efter nederlaget i Irak en förlorande strategi. Med den mur som byggts för att skydda Israel mot terrordåd, annektera huvuddelen av bosättningarna och rasera de territoriella förutsättningarna för en palestinsk stat, har Israel murat in sig i ett hörn.
Någon har jämfört Mellanöstern 2007 med Europa 1914; ett politiskt minfält där en kastad sten kan utlösa en detonation.
USA och Israel kastar idag sten i ett minfält istället för att röja det. 
Exempelvis röja undan huvuddelen av bosättningarna, vägspärrarna och andra territoriella hinder för bildandet av en palestinsk stat längs 1967 års gränser. 
Mot effekterna av en regional detonation skyddar varken murar eller vägspärrar.