Göteborgs-Posten 2003-09-12

Såren efter mordet på Anna Lindh

DET ÄR MÖJLIGT att det var en vettvilling som dödade Anna Lindh i stundens ingivelse, men i så fall har denne vettvilling i stundens ingivelse förmodligen begått det mest framgångsrika politikermordet i Europa sedan mordet på Olof Palme. Framgångsrikt på det ohyggliga sätt som ett politikermord tyvärr kan vara framgångsrikt, nämligen genom sina politiska följdverkningar.
Anna Lindh var inte bara en utomordentligt skicklig och framgångsrik svensk politiker, kanske den skickligaste och mest framgångsrika av dem alla. Hon var också en symbol för det europeiska Sverige som under svåra födslovåndor sökte sin nya roll och identitet. Hon var den i särklass mest övertygade européen i regeringen, långt mer övertygad än Göran Persson, och den i särklass mest övertygande förespråkaren för Sveriges fulla deltagande i den europeiska gemenskapen. Där andra socialdemokratiska politiker markerade olust eller misstänksamhet inför Europas politiska enande, markerade Anna Lindh en äkta och politiskt smittande entusiasm. 
Den som med ett mord ville försvaga den kraften i svensk politik i allmänhet och svensk socialdemokrati i synnerhet kunde kort sagt inte ha valt ett bättre offer än Anna Lindh. Det var ingen tillfällighet att hon blev ja-sidans självskrivna galjonsfigur i folkomröstningskampanjen, blickandes ut mot oss med sina lugna blå ögon från snart sagt varje gathörn. Och jag tror inte att det var en tillfällighet att det var hon som blev en mördares måltavla. 
I synnerhet inte som hon under ett par veckors tid hade utsatts för en synnerligen hätsk personförföljelse från personer och grupper som, bland efter hennes gemensamma framträdande med Ericssonchefen Carl-Henrik Svanberg, inte drog sig för att stämpla henne som svikare och kräva hennes avgång. ”Folkförrädare knivhuggen”, läser jag på en obskyr nazistisk hemsida (Info-14).
Det fanns ingen hotbild mot Anna Lindh, lät den svenska säkerhetspolisen meddela sedan det stod klart att inga livvakter hade funnits vid hennes sida när mördaren slog till.

MÅNGA STÄLLER åter frågan om Sverige förlorat sin oskuld. Det är en märklig fråga, som också ställdes efter mordet på Olof Palme, och som bara kan ställas i ett land som fortfarande tror sig vara ett undantag. 
Sverige har en lång och framgångsrik tradition som undantag. Av att stå utanför och klara sig bra. Av att vara en oas av fred i en värld av krig. Med tiden har det skapat föreställningar om att vi är mer skyddade än andra, mindre utsatta för politiska och ekonomiska krafter som genomsyrar och påverkar andra samhällen. Med tiden har det också skapat föreställningar om att Sverige kan och bör förbli ett undantag – åtminstone i Europa. 
Mordet på Olof Palme blev en första väckarklocka. En djupt rotad svensk självbild började ifrågasättas och en ny känsla av sårbarhet och beroende bidrog till att bädda för Sveriges ansökan om medlemskap i EU 1994.
Men debatten kom av sig. Eller snarare, vi vågade inte ta den. Därav frågan om oskulden än en gång.

MEN DEN VERKLIGA oskulden har dessa veckor inte manifesterat sig i de uteblivna livvakterna kring Anna Lindh. Vad som där tycks ha manifesterat sig är än en gång den svenska säkerhetspolisens brist på professionalism. Och vad vi där kan riskera, om inte mordet snabbt klaras upp, är ett växande folkligt misstroende mot ordningsmaktens förmåga (och i värsta fall vilja) att upprätthålla lag och ordning. 
Nej, den verkliga oskulden har manifesterat sig i den folkomröstningskampanj som allt tydligare gav röst åt föreställningen att ett illasinnat och isolerat svenskt etablissemang var på väg att sälja ut oskuldens folkliga Sverige till en antidemokratisk elit i Bryssel eller Frankfurt. Ju längre kampanjen fortskred desto mindre handlade den om bilden av euron och desto mer om bilden av Sverige och svenskarna. Och desto större blev avståndet mellan våra valda politiker, som ju till åttio procent är för ett ja till euron, och deras väljare som allt tydligare visade att deras bild av verkligheten var en annan.
Nej, den verkliga oskulden var att tro att vi kunde gå till folkomröstning om euron utan riva upp djupa och svårläkta sår i folkopinionen mellan i grunden två oförenliga bilder av vad slags land Sverige är och bör vara
Anna Lindh tror jag var en av de få politiker som oavsett utgången på söndag hade klarat av att överbrygga förtroendeklyftan och hela såren. 
Jag hoppas för allas vår skull att det finns någon därute som snart kan fylla det ofattbara tomrummet efter henne.