Krönika i Godmorgon världen 21 oktober 2012

USA drar sig tillbaka

Under fyra år i slutet av 1980-talet var jag korrespondent i Washington. Det var åren då USA vann det kalla kriget, eller åtminstone såg det så ut. Det var i alla händelser åren som ledde fram till murens fall, Östeuropas befrielse och Sovjetunionens upplösning, varefter världen plötsligt bara hade en supermakt och inte två. Det hela kom som en överraskning för de flesta, också för amerikanerna, som först inte riktigt visste vad de skulle göra med sin nyvunna världshärskarroll. Medan experter och bedömare diskuterade för- och nackdelarna med denna nya ”enpoliga” värld, fick USA tillfälle att bevisa dess existens genom att i en förkrossande militär maktdemonstration köra ut Iraks Saddam Hussein från det ockuperade Kuwait, varvid det nya amerikanska århundrandet allmänt proklamerades. En och annan proklamerade dessutom historiens slut vilket ansågs vara liktydigt med den liberala demokratins och marknadsekonomins slutgiltiga och globala triumf under den enda supermaktens beskydd och överinseende.
Resten är historia. Den enpoliga världen hann knappt födas innan den dog. Gamla krig blev som nya och gränserna för USA:s makt blev snart uppenbara. Det mer eller mindre självsvåldigt fattade beslutet att med vapenmakt störta Saddam Hussein och göra om Irak till en liberal demokrati, framstår i historiens ljus som ett helt verklighetsfrämmande utslag av amerikansk självöverskattning. Varken i Irak eller så småningom i Afghanistan lyckades USA leva upp till den roll man hade tilldelat sig själv. Inte heller i rollen som fredsmäklare mellan israeler och palestinier. Den ”arabiska våren” tog helt uppenbart Washington på sängen och inte heller över den fortsatta händelseutvecklingen i Mellanöstern har man haft något avgörande inflytande. Den militära operationen i Libyen leddes ”bakifrån” (som en rådgivare till president Obama träffande uttryckte saken) och något militärt ingripande i Syrien lär USA inte inlåta sig på. Med det förestående militära nederlaget i Afghanistan (ja något annat är svårt att se) har USA:s maktställning i världen ytterligare försvagats.
Den amerikanska presidenten Teddy Roosevelt som i egenskap av marinminister kring förra sekelskiftet startade och vann ett och annat amerikansk krig myntade uttrycket att tala tyst och bära en stor påk. I den pågående valkampanjen ser vi istället två presidentkandidater, framför allt Mitt Romney, tala högt med en allt mindre påk.

USA är förvisso fortfarande världens ledande militära och ekonomiska supermakt men en supermakt på tillbakagång. Den globala ekonomiska dominansen naggas i kanten dag för dag och de inhemska problemen (finanskris, arbetslöshet, budgetunderskott) kommer för överskådlig tid att begränsa USA:s förmåga att driva igenom sin vilja i världen. Något nytt amerikanskt århundrade lär det knappast bli, men kanske inte heller någon annans århundrade. Konkurrens och konflikt mellan stormakter är snarare regel än undantag i mänsklighetens historia. 
Återstår bara frågan när amerikanerna själva ska inse det. I den pågående valrörelsen har utmanaren Romney inte bara förespeglat ett nytt amerikanskt århundrade utan också lovat att ta i med hårdhandskarna mot Kina och Ryssland, och att om så nödvändigt stationera nya trupper i Irak, och att om så nödvändigt ge Israel klarsignal att attackera Iran, och att överhuvudtaget visa vem som bestämmer i världen. Romney vill följaktligen skära ner på det mesta utom på Pentagon, som han vill ge mer pengar, var han nu ska ta dem ifrån när han samtidigt vill sänka skatterna. 
Men USA lär inte inom överskådlig tid sätta in militära trupper utomlands. 
Och att ta i med hårdhandskarna mot Kina kommer att kosta amerikanerna mer än det smakar.
Så de löften vi hör i presidentvalskampanjen om ett mäktigare och starkare Amerika är antingen önsketänkande eller cynisk valpropaganda, och framförallt Mitt Romney lär om han väljs få äta upp de flesta av sina utrikespolitiska löften, eftersom det inte är vad en amerikansk president säger som räknas, utan förmågan att gå från ord till handling. 
President Obama har undan för undan insett detta och så sakta tvingats laga efter läge och kan mycket väl komma att gå till historien som det amerikanska återtågets förste president.  
Problemet är tills vidare ett amerikanskt återtåg djupt strider mot den amerikanska självbilden av en osårbar och oövervinnerlig nation och är i varje fall inget man vinner ett presidentval på.
Det är därför som Mitt Romney säger vad han säger och varför Barack Obama helst undviker att tala om vad han gör.