Prolog till Friare kan ingen vara, (Norstedts 1991, Bonniers 2004)
FRIHETENS SPEGLINGAR

Amerikaner fiskar något snabbare, flyttar sig något oroligare från plats till plats än vi.
Lars Gustafsson

Girigheten, marknadslagarnas grymhet och tvånget att le skapar i Förenta staterna en dold skräck som smyger i varje gränd.
Olof Lagercrantz

I början av femtiotalet bodde vi i en etta med kök nedanför järnvägsstationen i Södertälje Södra. De stora tågen gick till Stockholm, Alvesta och Hamburg. Det lilla tåget backade ner till Södertälje Central. Från järnvägsbron över kanalen fick man svindel. Större än så behövde världen inte bli just då. Min familj var en efterkrigsspillra bland några andra spillror i en stad som ännu kände sina lastbilschassin bättre än sina flyktingar och främlingar. En dag for några av spillrorna vidare, i sina bruna kavajer, blommiga klänningar och fastnålade hattar. Avskeden var sakliga, till och med ljusa, mellan människor som redan skilts för många gånger och för vilka den gamla världen hädanefter alltid skulle vara för liten. Jag inbillar mig att de ville fly den sorglösa glömskan och aningslösheten i HSB-längorna nedanför järnvägsstationen, och det eviga rälsdunket från tågen som varje morgon kom med askan från Hamburg och Mimenen. Under några år, innan folkhemmet varsamt band oss till sig, somnade jag till de nattliga diskussionerna om den nödvändiga resan vidare. Jag minns mer dofterna än de sjungande orden på jiddisch och polska, mer ljuden än innebörden. “Jisroel”. “Amejrika”. Också långt efter det att de andra farit.

Man behövde inte, som de, ha överlevt helvetet för att drömma om paradiset. Också över det blott chockskadade Sverige lyste Amerikas ungdomliga, segerrika energi och oförstörbarhet lika otvetydigt som en film av Cecil B De Mille. Äldre än så här hade aldrig den gamla världen känts. Yngre än så här framstod aldrig den nya. Nu stundade, skrev Herbert Tingsten, “en ny upplysningstid, under vilken Amerika, liksom förut Frankrike och England, skall vara framstegets bärare framför andra”.1 I titlar som “Kontakt med Amerika” och “Amerika mitt i världen”2 utmålade makarna Myrdal Amerika och Norden som de nya ansvariga “för den gamla drömmen om fred, frihet, förnuft, god vilja, rätt och ordning för alla våra folk – för mänskligheten”. Hos Vilhelm Moberg slöts det amerikanska uppdragets historiska cirkel. Amerika var och förblev frihetens utvalda land, det nya europeiska mörkret bara en bekräftelse på att utvandrarna till Chisago Lake haft vett att i god tid ta en ny och bättre värld i besittning. “Det skulle för mig blifwa ovant att komma tebakes till Sverige”, skrev Karl Oskar till sin syster i Småland. “Jag är nu van wid Frihet uti alla ting …”3

Under några år fick vi brev med glänsande svartvita fotografier av välmående familjer på promenad i Brooklyn bakom amerikanskt överdimensionerade barnvagnar, så småningom färgkort av människor framför villor och simbassänger i Kalifornien, sedan tystnad. Kanske hade livet verkligen börjat om där på andra sidan, medan vi sakta försvann i mörkret bortom födelsen. Kanske var det de mina som inledde tigandet, i besvikelse över att livet över there inte tycktes ha något större att erbjuda än stora barnvagnar och villor med simbassänger. De nattliga samtalens “Amejrika” hade stått för pånyttfödelse. Flyktens dimensioner var immateriella. Nu kom istället bilderna av den triviala kontinuiteten, som om världen just hade varit på bio och ätit popcorn istället för att idka kollektivt blodbad. Pånyttfödelsens realitet och möjlighet hade varit en synvilla. Flyktlängtan ersattes av resignation. Med åren föreföll folkhemmets villkor allt mindre främmande. De första årens rörelserestriktioner för flyktingar avskaffades. Från textil- och verkstadsfabrikerna i Alingsås, Borås, Jönköping och Västerås kunde man sakta röra sig mot centrum. En framtid syntes möjlig. Spillrorna, de som inte förgjordes, höll ihop så gott de kunde och deras barn blev svenskar, så gott det gick. Några korta ögonblick i mitt tidigaste liv hade Amerika, och förvisso också Israel, funnits som den nästan sinnliga lockelsen av ett liv efter detta, av frigörelse från, eller kanske återförening med, historien.

Ett lätt perspektivskifte, en vridning på handleden, och rastret över Amerika förskjuts, två oförenliga bilder avlöser varandra, precis som när flingpaketens figurer rör sig; först en sagofe med munnen stängd, leende, sedan vips, ett monster med gapet vidöppet, dreglande. En lätt vridning och Amerika blir mörkt. Man ser Ku Klux Klan, slakthusen i Chicago, vredens druvor i Kalifornien, den politiska korruptionen, Al Capone, Joseph McCarthy, Elmer Gantry, penningdyrkan, materialismen, okulturen. En lätt vridning till, och Amerika blir Guds eget land, det gåtfulla löftets land, framtidens land, frihetens och demokratins stamort på jorden.

Under sextiotalet försköts rastret med en vildsint knyck. Den amerikanska friheten red fram på stjärnbanerklädda motorcyklar och raggarbilar, grenslade eldspyende arméhelikoptrar över Vietnam, trampade på liket efter Martin Luther King, exploderade i gettots vredgade ruiner, i krutröken på Kent State, i CIA-kupper runt världen. Marxistiska tolkningsmodeller stod sedan länge redo att ge den svarta bilden en teori och en historia. Det fick förresten inte längre heta Amerika utan bara Amerikas Förenta Stater, USA. Namnet Amerika var usurpatoriskt och förmätet. Antingen hette det Nordamerika eller Sydamerika eller Centralamerika. Amerika kunde ju betyda Kanada eller Mexiko eller Colombia och var därmed oprecist och oanvändbart. Eftersom myten om Amerika därtill var falsk och inte hade något existensberättigande kunde den opereras bort. Den amerikanska revolutionen, i den mån den ens erkändes som sådan, reducerades till en osignifikant historisk krumelur i denna kapitalismens och imperialismens tvåhundraåriga supernova, dess skrifter och dokument följaktligen lika irrelevanta som en gulnad varukatalog från Åhlén & Holm. Den amerikanska utopi ur vilken våra utvandrande förfäder mödosamt ansåg sig ha utvunnit mjölk och honung, rättvisa och frihet, omvandlades till ett brutalt, allt uppslukande vidunder. Av vår civilisations stora förnyelseprojekt gjorde vi en skräckspegel för vår egen tid och dess drömmar.

På sextiotalet fanns inte längre “Amejrika” i mitt liv. Pappa hade givit upp. Som så många andra överlevande orkade han inte längre vaddera sina minnen. Breven och korten från andra sidan var undanstoppade och glömda. Drömmarna längs rönnbärsallén nedanför järnvägsstationen föreföll lika avlägsna som det krig och den ondska som hade utlöst dem. Det förträngda och ouppklarade blev till en del av tidsandan, en sorts kollektiv olust över att så snabbt och bakom styva skygglappar ha producerat och konsumerat oss ur vad som i djupet var en andlig och moralisk kris i vår kultur. Amerika, vars frihet nyss skulle lysa vår väg, försåg oss nu med den naiva sorglöshetens attribut, välsprayade förortsidyller, lyckobringande produkter, tuggummituggande historielöshet, självgod arrogans. Det enda som lyste var flimret från Hollywood. Också hos dem som fortfarande såg den moraliska dimensionen i världspolitiken, för vilka Amerika trots allt representerade det minst onda, anades en resignation. Arthur Koestler försvarade halvsanningen mot lögnen. Och Bertrand Russell, som en gång ville att USA skulle kärnvapenbomba det onda imperiet i öster, avslutade sitt liv på Vietnamrörelsens barrikader.

Jag växte upp i en generation som en tid fortfarande trodde det var möjligt att besvärja den nya tidens trivialitet och ondska, om än med ett något större och mera omvälvande projekt än en resa över havet. Vårt Amerika var ett stickspår, en västerländsk förlöpning, ett svek. Också när Amerika var som mest hatat, nar vi bytte ut stjärnorna i baneret mot hakkors och jämförde dess folkvalde president med Adolf Hitler, också då var sveket det centrala. Vi läste om varje folks rätt att störta en regering som svikit, och jag minns inte att någon såg det motsägelsefulla i att det vi läste var den amerikanska republikens grundande dokument.

Så gled Thomas Jefferson från Virginia in och ut i våra unga revolutionära liv. Till mig skulle han inte komma tillbaka förrän senhösten 1985, när uppfarten till Monticello redan var täckt med röda löv och sikten mot de blå bergen i väster fullständigt klar.

Inget annat land har så låtit sin motsägelsefullhet uppta oss, så gäckat våra föreställningar. Författare och journalister har, inom loppet av några år, reviderat sina egna USA-skildringar, skrivit nya fotnoter till gamla verk, resignerat inför händelser som nyss föreföll omöjliga att tänka sig. Ibland har de gått nära inpå, sett ansikten, hört röster, känt de tusentals möjligheternas berusande vind över de ännu tomma vidderna. I nästa ögonblick har de kvävts av intoleransen, letts vid de ofullbordade drömmarna, skrämts av framgångens tomhet, ömkat individens utsatthet, hatat imperiets självgodhet. En socialist som August Palm kunde efter ett besök 1901 i kol- och ståldistrikten i Pittsburg förbanna “det djäfvulska slaveri som den stora massan är underkastad”, och ändå avsluta sin Amerikaskildring med bekännelsen “att hade jag nu varit endast 32 i stället för 52 år, hade jag säkerligen rest dit och sökt min utkomst där, ty det är ett land med resurser, ett stort land, där det finns möjligheter och ingen, som besitter energi och uthållighet, behöfver gå under”.4

I femtio- och sextiotalsskildringarna av Amerika blev ambivalensen allt tydligare. 1957 skrev Folke Isaksson: “Amerika är tröttsamt: stort, nästan oöverskådligt, gränslöst fult och rikt på överväldigande, grym skönhet, en värld av tomhet och hysterisk aktivitet . . . brutaliteten, vänligheten, självtilliten, fördomarna (och bakom dem rädslan), enkelheten och överdådigheten.”5 Och Sven Delblanc, den store trötte mannen på Vietnammötena i Stockholm, kanske med tårgasen från Berkeley ännu brännande i lungorna, såg den amerikanska historien rakt i ögonen och föraktade dess principlöshet. Vad var det för frihetstradition som på en och samma gång kunde åberopas av rasisterna i John Birch Society och av studenterna på Berkeleys gator? Om den blivande fascisten och den blivande revolutionären båda lärde sig älska den amerikanska drömmen och myten om USA:s förflutna, vilka kluvenheter måtte den då inte dölja? “Hur skulle detta land någonsin kunna lära sig att leva med sanningen om sin historia?” frågade gästprofessor Delblanc medan tårgasröken lade sig tät över Telegraph Avenue.6

Vad var det vi hade trott att Amerika skulle ge oss?

På 1850-talet for Fredrika Bremer till Hemmen i Den Nya Världen, inte för att titta på Niagarafallet (vilket hon också gjorde), utan för att få en utsigt öfver mensklighetens framtid. Ett par generationer senare reste journalisten och författaren Gustaf Hellström till Woodrow Wilsons nyvaknade världsmakt för att se nationen som skulle rädda Europa undan ruin och kaos. “Livet”, skrev han, “hade fått ett värde bara genom den plötsliga kontakten med all denna purunga vitalitet, denna gummituggande bekymmerslöshet och ögonstrålande äventyrslusta . . .”

“Amerika är Guds sista försök att rädda mänskligheten”, skrev Emerson.

Från sådana höjder är det inte svårt att falla hårt.

Är antiamerikanismen de hårt fallnas ideologi? Är Amerika en spegel för oss själva och våra bräckliga civilisatoriska drömmar?

“Sanningen”, skrev Sven Delblanc 1968, “är ju att det som stöter mig i USA ofta är som skrattspegelns förstorade bild av Sveriges lyten.”7

Och när vi inte gillar det vi ser i spegeln vill vi krossa den.

Gustaf Hellströms Amerikabild blev med tiden nattsvart: “Den tanke som jag umgåtts med när jag for dit - att möjligen för alltid vända ett ohjälpligt söndrat Europa ryggen och i stället bli medborgare i det stora framtidslandet -[...] den tanken hade av olika orsaker förbytts i en smärtsam illusion, kanske onödigt smärtsam därför att mina förväntningar hade varit alltför juvenilt blåögda.”8

Författare reste till Amerika för att finna den fria människan, men upptäckte att friheten blev vad man gjorde den till. Det var inte alltid en vacker syn. De som hade hoppats för mycket anklagade Amerika, inte människan. 1889 skrev Knut Hamsun en svidande vidräkning med “det oandliga” Amerika, förstört av individualism, självgodhet och materialism. Han fick många efterföljare också i svensk litteratur. De som kände främlingskap inför det framväxande maskin-  och konsumtionssamhället såg i Amerika ett hot mot det kvarvarande europeiska kulturarvet. “Skall verkligen vårt land en gång räknas till samma grupp av standardiserade, andligt utarmade nationer som detta Amerika?” undrade Sven Stolpe 1940. Mot Amerikas “döda, banala, andetomma jämnstrukenhet” stod, skrev Sten Selander, Europas civilisation stark, “helt enkelt därför att vi till skillnad från Amerika verkligen äger en hel folkklass med nedärvd och personligt tillägnad bildning”.9

Ur en aristokratisk och kulturkonservativ besvikelse över den fria människans oförmåga att hantera sin frihet växte den svarta bilden av Amerika.

Ur en folklig och radikal tro på individens förmåga att ta sitt liv i egna händer föddes den amerikanska utopin på nytt.

Så går bilden av Amerika i konjunktur med synen på oss själva och vår egen tid. Den mörknar när våra brustna illusioner omvandlas i grämelse och pessimism (och vi förbannar detta naiva amerikanska lättsinne!). Den mörknar när vi ser på Amerika, inte för vad det är, utan för vad det borde ha varit men aldrig blev. Den mörknar när vi mäter Amerika efter en måttstock, petimetergraderad, och resten av världen efter en annan, ograderad. Den mörknar när vi jämför materialismen, hyckleriet, fattigdomen och klassklyftorna i USA med våra egna undflyende utopier, inte med det faktiska eländet och det faktiska hyckleriet i andra civilisationer och andra politiska system.

Bakom kritiken mot USA:s och FN-koalitionens krig i Persiska viken 1991, såg man ibland tydligt dessa antiamerikanismens subtila mekanismer. Det var förvisso inte antiamerikanism att ifrågasätta den politiska, militära och ekonomiska klokskapen i aktionen, att skärskåda dess motiv, att kritiskt granska dess moral och intressen. Men vad hände när kritiken tog själva sin utgångspunkt i förnekandet eller ifrågasättandet av vår egen civilisations motiv och värden? När man bara såg till västerlandets dolda och dolska uppsåt, inte till dess öppet redovisade argument och skäl. När man så intensivt ville härleda all ondska i kriget, även Iraks invasion av Kuwait, även förföljelsen av kurderna, till Amerika och, i sista hand, till oss själva.

Den mörka bildens grundfärg är cynismen, hyckleriet. “Till hyckleri hör ju normalt att lasten fördöljes”, skrev Alva och Gunnar Myrdal 1941, och hävdade att Amerika just av det skälet var allt annat än hycklande. “[Där] råder en spänning mellan levande ideal och aktuell verklighet, som hör till det allra viktigaste i samhällsdynamiken.”10 Exakt femtio år senare skrev sonen Jan: “Att Bush talar om Mänskliga rättigheter, ber till Gud och skvätter moral kring sig hör till spelet i Förenta staterna. Där klär man alltid det nakna intresset i sådan dräkt. Om det skrev redan Dickens.”11 Också Gunnar Fredriksson genomskådade med Joseph Conrad “hela jävla hyckleriet”. Karl Vennberg såg större ridderlighet hos Adolf Hitler än hos general Norman Schwarzkopf. Olof Lagercrantz skrev om USA som det gamla, onda, koloniala Europa återuppståndet: “I Förenta staterna växer nöden och hatet. Den optimistiska mask som presidenten håller framför sitt ansikte, liksom det krig han fört, är avsedda att dölja den ångest som skälver på varje gata i hans land.”12

I Metallarbetaren 8/91 krönikerade Mary Andersson:

“Själv har jag aldrig gillat den amerikanska livsstilen eller deras [sic] konstlade onaturliga ytliga kultur. Vi minns deras skjutglada bombningar av Dresden, som följdes av atombomben, som kom samtidigt som vi fullkomligt dränktes av coca-cola, som följdes av det kalla kriget, flankerat av förljugna Hollywoodfilmer och kulturockupationen av vår TV, av hamburgare och ostbågar, som serverades samtidigt med B52or, napalm, stålkulebomber och Barbiedockor, som nedsköljdes med diverse cocktails och förslag om NEUTRONBOMBEN, som fick fredsfolk över hela världen att storkna och protestera, vilket istället framkallade en huggsexa av ännu mer porr och pang-  pang, videovåld och enarmade banditer . . . med en eftersits av rårock och dollarfranska, av gruppsex och mer råporr och sen kom AIDsen och så till slut har vi då fått honom, SADDAM HUSSEIN, som också är en produkt made in USA och så att säga extra lök på laxen.”

Så såg antiamerikanismen ut när den berövats sina logiska och rationella spärrar, när det civilisatoriska självföraktet upphöjts till psykos. För människor och nationer som dessa år, med kisande blick, kröp ut ur den totalitära tillvarons mörker, förblev denna västerländska självflagellering en fullkomlig obegriplighet. De såg den inte för vad den egentligen var: en flykt undan utopiernas död, undan den egna civilisationens otillräcklighet, undan mötet med den individuella frihetens halvsjaskiga landskap. Undan spegelbilden av oss själva.

Jag ville se bakom spegeln. Jag ville finna källan till den ljusa bilden och den mörka. Jag ville skapa mig ett rum vid sidan av det dagliga nyhetsbruset, för att försöka förstå den kontinent jag hade satts att bevaka. Jag ville utnyttja mina fyra stationeringsår i USA, år då jag skulle besöka nästan varje delstat, intervjua hundratals människor i de mest skiftande miljöer och situationer, engagera mig i stora problem och små öden, till att ställa ett annat slags frågor.

Jag ville, i Ronald Reagans och George Bushs Amerikaa, söka spåren efter de magiska decennier som formulerade och fullbordade den amerikanska idén, spåren efter män som Benjamin Franklin, Thomas Paine, George Washington, John Adams, Alexander Hamilton, Thomas Jefferson och James Madison. Jag ville ställa mig vid det historiens vägskäl där inte bara Amerikas trådar löper samman, utan också vår egen västerländska civilisations, där inte bara Amerikas stora frågor gestaltas, utan också våra egna. Likt en astronom ville jag spana efter den stora födelsen, the big bang, det år noll då Amerika börjar och myterna vävs.

Under resans gång rasade kommunismen samman. Stora europeiska svar på 1776 års och 1789 års stora frågor befanns till sist vara felaktiga.

Det här är en bok om de amerikanska svaren.

———- 

a Den George Bush jag här syftar på är naturligtvis Bush den äldre, som ideologiskt visade sig stå betydligt längre från sin politiske mentor och företrädare än Bush den yngre, som två presidentperioder senare erövrade Vita Huset och som av övertygelse och omständigheter kom att vidareutveckla och omsätta i politisk handling just de idéer och föreställningar om Amerika och världen som hade växt sig starka under Reaganåren. När jag i slutet av denna bok för berättelsen om den amerikanska idén vidare från Reagan till Bush den yngre är följaktligen mycket redan berättat. Också om den konflikt mellan Amerikas syn på världen och världens syn på Amerika som därmed alltmer accentuerats.