Såg någonstans att Dilsa Demirbag-Sten undrade om titeln på min dokumentär i TV4, Ett tal till nationen (om den finns), var pretentiös eller möjligen ironisk. Ja, hon hade nu inte sett filmen, utan tyckte sig ha anledning att tycka något om titeln oavsett innehållet. Nu handlade den bokstavligen om mina förberedelser för att hålla ett tal på Nationaldagen den 6 juni 2009 på Torekällberget i Södertälje, den stad där jag är född och uppvuxen. Mer ironiskt än så var det inte. Ett tal på Nationaldagen är ju på sätt och viss ett tal till Nationen, eller åtminstone ett tal om Nationen, eller med anledning av Nationen. På Torekällberget står väl inte bokstavligen Nationen och lyssnar, men det gör den ju nästan aldrig i något annat sammanhang heller (Melodifestivalen undantaget). Pretentiöst? Ja måhända, men jag anser att det nog är ganska pretentiöst att ta till orda offentligt över huvudtaget. Varför skulle någon vilja läsa vad just jag har skrivit eller se en film som just jag har gjort? Tro mig eller inte, men det är en fråga jag ställt mig ganska ofta, och jag måste nog hålla med Dilsa om att det faktum att jag inte dragit någon annan slutsats av detta än att jag fortsatt att publicera mig offentligt, om än inte så ofta faktiskt (en gång i månaden i DN numera, plus en och annan film och en och annan bok), tyder på ett visst mått av pretention. Jag kan å andra sidan inte mycket annat och det börjar bli sent i livet så jag får försöka hantera det hela så gott det går.
Filmen finns numera att beskåda på TV4 Anytime, med pretentiös titel och allt.