”I blod och svett en ny ras stiger fram,
stolt, givmild och grym…
Stig upp ur fredens gungfly,
offra blod och själ,
för ännu ej skådad storhet …
för att segra eller dö.”
Vladimir Jabotinsky: Betarhymnen (1932)
I ett land med skarpt dragna gränser mellan vi och dom, mellan rätt och fel, mellan goda ideal och dåliga, är det inte lätt att stå på fel sida. Runt varje stark gemenskap finns med nödvändighet ett utanförskap.
Om min historielärare i gymnasieskola nummer nio i Tel Aviv minns jag att han hade nikotingula fingrar, tunga ögonlock och en hög, leverfläckad panna som föreföll ha fått sina djupa veck av ett långvarigt missnöje med tiden i allmänhet och ungdomen i synnerhet. Han måste ha varit i de övre femtioåren och gick, till skillnad från de andra lärarna, alltid i kostym och slips, även om kostymen var sliten och slipsen ofta hade ätit ägg. Det vilade något mörkt och oförlöst över Dr Israel Zvi Kanner. Eller var det bara något som jag inbillade mig sedan jag hört några av mina klasskamrater, de med vita snören i sina blå bussaronger, viska att Dr Kanner var fascist. Så småningom lärde jag mig att fascist betydde något så till synes oskyldigt som medlem i Israels största oppositionsparti, frihetspartiet eller Herut. Så småningom lärde jag mig att det kanske inte var så oskyldigt trots allt.
Jag kan i efterhand inte minnas att Dr Kanners undervisning på något avgörande sätt skiljde sig från de andra lärarnas. Han korrigerade visserligen skrivningarna med ilskna röda streck och upprepade frågetecken, men i regel för småsaker. Å andra sidan var historia ett ämne där eventuella politiska övertoner lätt kunde döljas. Lärostoffet var redan från början hårt strukturerat kring det judiska folkets roll i historien, varför historien ofta tycktes kretsa kring det judiska folket. De stora flod- och medelhavskulturerna, det romerska imperiets och den kristna kyrkans framväxt, islam, medeltiden, renässansen och upplysningen studerades alla genom ett hårdbrytande judiskt prisma. Den mer eller mindre uttalade meningen med denna historieskrivning var att stärka vår förståelse för den judiska nationens unika roll och karaktär, det judiska folkets utanförskap, lidande och mission, och staten Israel som den judiska historiens självklara fullbordan. Det var i alla händelser en historieskrivning som passade Dr Kanners eventuella ideologi väl. I varje fall sammanföll just på denna punkt Herutpartiets ”fascism” ganska så exakt med det regerande Arbetarepartiets ”socialism”.
I övrigt tillhörde Dr Kanner en utanförstående och i viss grad utestängd kultur i det israeliska samhället. Det var en kultur som stod främmande för arbetarsionismens statsbyggande myter, som i den idealiserade kibbutzrörelsen inte såg några som helst ideal, som i den mäktiga fackföreningsrörelsen Histadrut såg en mäktig fiende, och som i sig själv såg det tragiska offret för en historisk orättvisa. Herutpartiet var inte bara ett ständigt förlorande oppositionsparti. Det var förlorarnas parti. Det var ett parti med en besegrad syn på sionismens medel och staten Israels mål. Det var ett parti byggt kring den hopplösa myten att staten Israel hade förlorarna att tacka för sin existens, inte vinnarna. Herutpartiet var arvtagare till den väpnade nationaliströrelse, Irgun, som under 30- och 40-talen inte bara hade förklarat krig mot araberna och engelsmännen utan periodvis också mot den sionistiska ledningen i Palestina. I förlorarnas myt var det den radikala väpnade terrorn som hade grundlagt staten, inte arbetarsionisternas stegvisa jordbrukskoloniseringar, institutionsbyggen och hemliga diplomati. Med vapenmakt hade Israel skapats, och med vapenmakt skulle Israel i sinom tid utvidgas till sina ”historiska” gränser, som av en tillfällighet råkade sammanfalla med det forna brittiska mandatet Palestina inklusive Transjordanien.
Om sionismens och staten Israels moderna historia skulle kanhända Dr Kanner ha haft ett och annat att tillfoga utöver vad som stod i de officiella textböckerna, men han fick vad jag minns aldrig chansen eftersom ”Sionism” var ett ämne för sig, med en särskild lärare, som mycket riktigt lärde oss att Dr Kanner var en förlorare.
*
1963 kunde få föreställa sig att ”fascisterna” någonsin skulle komma till makten. Deras medlemmar, organisationer och institutioner hölls omsorgsfullt utanför det politiskt kontrollerade etablissemanget, och därmed utanför stora sektorer av Israels ekonomi och samhällsliv. Herutpartiet fick under femtio- och sextiotalen aldrig mer än 13–16 procent i de allmänna valen, men framhärdade med en sekts dödsförakt i att som enda profilerande fråga driva en radikal, för att inte säga provokativ opposition i utrikes- och säkerhetsfrågor. Det vilade ett drag av overklighet över förre gerillaledaren sedermera partiledaren Menachem Begins fixering vid det förflutnas oförrätter, hans retoriska utkämpande av redan förlorade strider, hans melodramatiska kamp mot de tyska skadestånden till Förintelsens överlevande, hans ljungande maningar på polskbruten hebreiska att ”fullborda” Eretz Israel, dvs att erövra Jordanien.
Här odlades en historisk motmyt mera inspirerad av mellankrigstidens europeiska föreställningar om nationell ära och identitet, än av det moderna Israels politiska verklighet. Det var en myt där begrepp som status, heder och återupprättelse (hebreiska: hadar) var viktigare än materiell välfärd och social rättvisa. Det var en myt som förde in ett underlägsenhetskomplex (”vi skall minsann visa omvärlden”) och en fixering vid militär makt (”omvärlden skall inte kunna sätta sig på oss”) i den israeliska självuppfattningen. Det var en myt vars historiske grundare, Vladimir Jabotinsky (1880–1940), instruerade sin rörelses unga rekryter att äta ”ljudlöst och sakta”, att inte sörpla sin soppa och att i största allmänhet bete sig som engelska gentlemän: ”Om alla judar förmådde uppföra sig korrekt skulle antisemiterna förmodligen hata oss i iallafall, men det skulle vara ett hat uppblandat med respekt, och vår ställning i världen skulle vara helt annan än den är idag.”[1]
Hadar representerade för Jabotinsky allt som den förtryckte juden i diasporan saknade; ”värdig skönhet och harmoni i uppträdande, gester, tal och attityder”.[2] Hadar var den antisemitiska judekarikatyren ställd på ända (och därmed i viss mån ett accepterande av dess ursprungliga förutsättningar). Hadar var kärnan i en myt om Nationen som moralens, dygdens och stolthetens högsta uttrycksform.
Det var en myt som förvisso inte saknade beröringspunkter med arbetarsionismens officiella, men som i och med bildandet av staten Israel kapslade in sig i förlorarens historiska bitterhet och retoriska självömkan, och som först efter junikriget 1967 förmådde påbörja sin länge blockerade rörelse från det israeliska samhällets periferi till dess centrum.
*
Det finns förmodligen starka generationer och svaga. De starka rör sig som organiserade plutoner genom historien, röjer undan och planterar nytt, välter gamla auktoriteter och hindrar nya från att växa upp. De svaga generationerna är de som tvingas leva i skuggan av de starka. Den tysk-judiske sociologen Karl Mannheim har präglat uttrycket ”generationsenhet”, en åldersgrupp som under inflytande av omständigheter och händelser under sin formativa uppväxt – 17–23 år – anammar en världsbild i konflikt med eller skild från den äldre generationens.[3]
Den sionistiska högernationalismen eller revisionismen var, liksom arbetarsionismen, i förbluffande hög grad en generationsenhets verk, produkten av en liten grupp unga människors tidigt sammansvetsade uppfattning om hur världen borde vara funtad. Medan den andra alijans socialistiska och statsbyggande utopister formades i kölvattnet efter de revolutionära upproren i det tidiga 1900-talets Ryssland, av nittonåringar som David Ben Gurion, formades den revisionistiska sionismens uniformerade plutonledare av den nationalistiska febern och den antisemitistiska förnedringen i mellankrigstidens Polen, av nittonåringar som Menachem Begin. Det var en judisk nationalism som, i likhet med sina näraliggande polska och ukrainska förebilder, kom att präglas av yttre aggressivitet och inre osäkerhet. Medan nationalismen i de etniskt homogena nationerna i väst hade främjat liberala politiska värden som demokrati och medborgerliga rättigheter, byggde nationalismen i Centraleuropas etniskt och politiskt komplicerade lapptäcke på symboliska värden som nationell ära och kollektiv självkänsla, så småningom också på territoriell expansion och rasism. Det var en nationalism sprungen ur en känsla av nationell underlägsenhet, ur den ständiga jämförelsen med en dominerande, självsäker nationalitet vars kultur man förgäves försökte efterlikna. Det var en nationalism som i trettiotalets Polen hade etablerat sig som samhällets högsta ideal, den viktigaste källan till prestige, ”ett mått på respektabilitet inom livets alla områden”.[4] Polen var ett land präglat av århundradens ockupationer och nationella förödmjukelser, med nära en tredjedel etniska minoriteter i sin befolkning. Polens unga nationalism, liksom Jabotinskys, var från första början revanschlysten, intolerant, självgod, expansiv och antidemokratisk.
En avgörande gestalt i den revisionistiska generationsenhetens formativa värld var den polske marskalken och nationalhjälten Jozef Piłsudski. Piłsudskis nationalism byggde på militär styrka och territoriell expansion. Vid första världskrigets utbrott inledde Piłsudski med stöd från Österrike-Ungern ett gerillakrig mot landets ryska härskare och lyckades expandera Polens gränser utöver vad världskrigets segrarmakter hade tänkt sig. Som oomstridd ledare för den nybildade polska staten strävade han efter att utvidga Polens territorium ytterligare, till gränserna före delningen 1772, och skapa en polsk militär stormakt mellan Ryssland och Tyskland. I den mån landets etniska och religiösa minoriteter var ett problem i sammanhanget skulle de erbjudas begränsad autonomi under polsk nationell och kulturell överhöghet. Piłsudski karaktäriserades av Jabotinsky som en god och upplyst ledare, som ville se sitt Polen ”rent, punktligt, effektivt och anständigt”. Samtidigt hade det utdragna kriget skapat svåra ekonomiska umbäranden, som hårt drabbade den judiska befolkningen och som skärpte motsättningen till den polska omgivningen. Det judiska elände som hade gjort så starkt intryck på Fredrik Böök under hans besök i Warszawas getto 1916, var till en del ett resultat av de svåra krigstiderna.
I opposition mot Piłsudskis expansiva, moderniserande och militära nationalism stod i Polen en mera xenofobisk, isolationistisk och politisk nationaliströrelse ledd av Roman Dmowski. Dmowski föredrog ett mindre och kulturellt homogent Polen framför ett stort och etniskt blandat, ett rent Polen framför ett stort. Efter Piłsudskis död 1935 och de växande inre och yttre motsättningarna i Europa fick Dmowskis öppet främlingsfientliga och högerextremistiska linje ett ökat inflytande, vilket säkert ytterligare bidrog till att just Piłsudski i så hög grad blev en förebild för den judiska högernationalismen. Piłsudskis patriotism var, med Jabotinskys gillande ord, ”en sträng, krävande och asketisk religion, oemottaglig för känslosamhet”[5] Piłsudski älskade måhända inte judar, men han hatade dem inte heller, han var politiskt likgiltig för dem. Det var fullt naturligt och rimligt att polska nationalister enbart bekymrade sig om polacker, och judiska nationalister enbart om judar. ”Man kan möjligen ana”, skrev Jabotinsky,” att han [Piłsudski] inte skulle ha misstyckt om Polen bara hade haft 1 procent judar i stället för 10 procent; och eftersom det inte fanns tillräckligt med jobb åt alla kan man föreställa sig (även om han aldrig sade det) att han hellre såg att jobben gick till polacker än till judar.”[6] Piłsudski och hans överstar var polska hedersmän, strikta, pragmatiska och korrekta, som bara gjorde för polackerna vad Jabotinsky och revisionisterna ville göra för judarna.
Liksom för övrigt de ukrainska nationalistledarna ville göra för ukrainarna. Jabotinskys uttalade stöd för den ukrainska nationalismen, den mest xenofobiska och antisemitiska i hela Östeuropa, ökänd för sina blodiga pogromer och etniska intolerans, visade att han inte lade några värderingar på innehållet i en viss nationalism.[7] Nationalism var i sig ett övergripande värde. Dess kännetecken var förvisso inte öppenhet och förtroende utan slutenhet och misstro. Av andra nationer kunde man inte vänta kärlek, bara respekt (i sista hand för den egna vapenmakten). I en skrift från 1910 med den misantropiska titeln ”Människan är människans varg” (homo homini lupus), skriver Jabotinsky (vars hebreiska förnamn Zeev betyder just varg):
Dum är den människa som litar på sin granne, hur god och kärleksfull han än må vara; dum är den människa som litar till rättvisa. Rättvisa existerar bara för dem som har nävar och envishet nog att förverkliga den. … Lita inte på någon, var alltid på din vakt, bär alltid din påk med dig – det är det enda sättet att överleva i detta varglika allas krig mot alla.”[8]
Jabotinskys nationalism gick ut på att göra den judiska nationen till en varg bland vargar, med en påk som alla andra, ständigt misstänksam, ständigt redo till slag, ständigt injagande respekt hos sina grannar. Jabotinskys judiska stat var inte ett medel (för att förverkliga bestämda politiska, religiösa eller sociala ideal) utan ett mål i sig; det mystiska förkroppsligandet av en immanent judisk nation, radikalt bortopererad ur sin icke-judiska omgivning (till båtnad för bägge parter), renad från judiska olater och svagheter, befriad från konflikter, klasser och främmande inflytande. I Vladimir Jabotinskys tankevärld sammansmälte det tidiga tjugotalets modernistiska och högteknologiska visioner av massa, maskiner och makt med det tidiga trettiotalets hårdnande sociala och nationella motsättningar. I Jabotinskys judiska stat var naturen underordnad människan, individen underordnad nationen och nationen underordnad ledaren:
Vad vi judar framförallt behöver lära är att röra oss unisont – att marschera i ett steg, att slå med ett slag. Jag känner värdet av individualism – det är också en stor tillgång. Men civilisationens högsta stadier är förbehållna dem som, om än medvetna och stolta över sin individualitet, besitter kraften att, när det behövs, kontrollera sin egen vilja, att räta in sig i nationens led, att tillsammans med miljoner andra agera som om de vore en enda människa eller en enda maskin… En dag kan komma då mycket kommer att bero av det judiska folkets förmåga att, på tecken från ett enda centrum, kunna svara med en röst – som en människa, “som en maskin”.[9]
Den världsbild som blev revisionismens och som sedermera kom att prägla inte bara den underjordiska väpnade upprorsrörelsen i Palestina utan också Menachem Begins Herutparti, kan inte förstås skild från den polska och centraleuropeiska häxkittel ur vilken den föddes. Det var en världsbild som från första början närdes av den begynnande rädslan och det växande hatet hos de sociala och etniska skikt som nyss hade trott sig vara på väg uppåt i samhället, men som nu såg avgrunden öppna sig. Hit hörde de hundratusentals judiska småföretagare, tjänstemän och hantverkare som sent omsider hade tagit steget ut ur det judiska samhället och börjat skapa sig en position i Piłsudskis nya Polen, men som under trettiotalet trängdes tillbaka, förföljdes, förödmjukades och proletariserades i konkurrensen med miljoner polacker om jobb och inkomster i en hårdnande ekonomi. Den judiska högernationalismen i Polen utvecklades därmed, i likhet med sin officiella polska förebild, i en allt mera radikal och aktivistisk riktning. Ungdomsorganisationen Betars medlemmar uppträdde i bruna uniformer, drillades i marscher och parader, lärde självförsvar, hyllade det auktoritära ledarskapets idé, och organiserade, med öppet understöd av den polska och tidvis öppet judefientliga regeringen, militära träningsläger för judiska ungdomar som var beredda att ge sig av till Palestina.[10]
Inom några år växte Betar till en massrörelse bland Polens unga judar och blev själva kärnan i revisionismens organisation. Den lovade att sätta hårt mot hårt, att sätta judarna i respekt hos sin polska omgivning, att upprätta en judisk motmakt, att med militär träning och disciplin omvandla ghettots folk till en judisk armé och att slutgiltigt befria Europa från det judiska problemet genom judarnas massiva evakuering till en med vapenmakt upprättad judisk stat – företrädesvis i Palestina. Evakueringsidén låg helt i linje med vad också nationalistiska polska partier vid den här tiden förespråkade.
När den väpnade judiska nationalistorganisationen, Irgun, bildades i Palestina i mitten på trettiotalet för att inleda offensiva militära operationer mot de palestinska araberna och organisera illegal judisk immigration, fick den genast sitt främsta fäste och stöd i Polen, inte bara bland Betars militanta rekryter utan också i den polska statsledningen. Ja, Irguns operationer i Palestina skulle sannolikt ha varit omöjliga utan stöd av organisationen i Polen. Själva namnet, Irgun Zvai Leumi, Den nationella militära organisationen, var direkt hämtat från den polska förebilden, Piłsudskis ”militära organisation”, Organizacja Bojowa, dess terrortaktik var tydligt inspirerad av Piłsudskis hit and run-krigföring under den tidiga polska befrielsekampen, och det var från Piłsudskis efterträdare som de judiska högernationalisterna fick sitt kanske viktigaste stöd. Medan nästan alla andra judiska organisationer i Polen, sionistiska som icke-sionistiska, höll sig på avstånd från de polska nationella och antisemitiska partierna och i huvudsak bekände sig till någon form av demokratisk och pluralistisk tradition, hade Betar inga som helst dubier i det avseendet, tvärtom. ”Dess kontakter med det polska etablissemanget knöts just under de år då antisemitismen och den radikala högerns inflytande var på uppgång inom härskande polska eliten”, noterar den israeliske historikern Yonathan Shapiro. ”En bisarr gemenskap formades här mellan en radikal antisemitisk och nationalistisk höger och en judisk nationell rörelse.”[11]
*
Det var i denna nationella rörelse som Menachem Begin och hans generationsenhet formade sin syn på världen. Begin själv blev tidigt en av Betars högsta ledare i Polen, på våren 1939 den allra högste. Han var då sedan länge ansvarig också för Irguns polska aktiviteter, och eftersträvade nu medvetet, och i växande motsättning till Jabotinsky, en total samordning av Betar och Irgun. Rekrytering till Betar i Polen skulle i praktiken vara en rekrytering till den väpnade erövringen av Eretz Israel. Ju mer det yttre trycket växte och ju mer extrem den omgivande politiska miljön blev, desto mera oförsonlig och självtillräcklig blev också den judiska revisioniströrelsen i Polen, för att mot slutet av trettiotalet radikaliseras bortom sin grundares intentioner, och utanför hans inflytande och kontroll. Jabotinsky tillhörde en tidigare generation, han var med Karl Mannheims terminologi en förelöpare, en vuxen gestalt som genom att bryta med sin egen generations konventioner, hade gjort det möjligt för en ny generationsenhet att bana sin egen väg. Nu var enheten i full färd med att bana sig en annan väg än Jabotinskys.
Efter Hitlers makttillträde i Tyskland hade Jabotinsky undan för undan börjat distansera sig från den organiserade fascismen i Europa. Han framhärdade i nödvändigheten av hjälp från Europas stater, i första hand Storbritannien, för att med huvudsakligen politiska medel upprätta den judiska staten och få tillstånd en ”evakuering” av Europas judar och en lösning av ”det judiska problemet”. I Palestina sökte han en långsiktig uppgörelse med Ben Gurion och en samordning av de två militära organisationerna, Hagana och Irgun.
I öppen opposition mot Jabotinsky argumenterade Begin för en total militarisering av sionismen, för en omedelbar väpnad erövring av Eretz Israel, för eventuell väpnad kamp i andra länder än Palestina (efter mönster från de irländska nationalisterna i England). Det var en handlingslinje som uteslöt all diplomati och alla försök att vinna yttre stöd för den judiska saken. Det var en linje som i Palestina motsvarades av en politik för väpnat uppror mot britterna och för kompromisslös strid mot Ben Gurions havlaga, undfallenhetspolitik. Vid Betars kongress i Warszawa i september 1938 utbröt följande replikskifte mellan den fortsatt dyrkade men alltmer kringrände Jabotinsky och den allt starkare Begin:
Jabotinsky: Skulle den värderade gentlemannen vilja vara så vänlig att upplysa mig om hur han har tänkt sig att föra in Betars styrka i landet [Palestina] utan främmande hjälp?
Begin: Om styrkan inrättas lär hjälp komma från diasporan…
Jabotinsky: Har den värderade gentlemannen lagt märke till proportionerna i Eretz Israel mellan de judiska militära styrkorna och de arabiska?
Begin: Vi kommer att segra tack vare vår moraliska styrka.[12]
Därefter var det slut med artigheterna. Jabotinsky liknade Begins tal vid en gnisslande dörr, kallade hans erövringsplaner för absurda och hävdade att tills dess det fanns en judisk majoritet i Palestina var judarna beroende av omvärldens samvete, ”någon måste öppna dörrarna för oss”. Begins politik var detsamma som självmord. ”Om det inte finns något samvete i världen är det enda alternativet [att hoppa i den polska floden] Wisła eller kommunismen.”
In i det sista försökte Jabotinsky förhindra valet av Begin till Betars ledare i Polen, men förgäves. Trots sin fortsatt oomstridda yttre ledarposition var han politiskt överkörd. Rörelsen i Polen radikaliserades också av de växande motsättningarna i Palestina. Liksom rörelsen i Palestina mer och mer tycktes strunta i motsättningarna i Europa. Resultatet blev en verklighetsfrämmande, omdömeslös och chauvinistisk rörelse, som in i det sista, dvs så sent som i april och maj 1939, lät publicera artiklar i jiddischorganet Die Tat, i vilka de västliga demokratierna jämställdes med Hitler och nazismen, där Hitlers åsikter i rasfrågan kommenterades med förståelse (bortsett från invändningen att den antijudiska politiken ”i praktiken” hindrade judarna från att upprätta en egen stat) och där antisemitismen inte bedömdes vara en oskiljaktig del av nazismen (som ju var en form av fascism och därmed något gott). Historiskt påstods Betar och Hitler föra samma slags kamp; Betar mot det sionistiska etablissemangets havlaga i Palestina, Hitler med sin ölhallskupp i München 1923 mot den tyska Weimarregeringens undfallenhetspolitik, i Europa.[13]
*
Kunde europeiska judar bli fascister? Före 1933, ja faktiskt också före 1939, var svaret inte särskilt komplicerat. Självklart kunde judar bli fascister, och vanliga högerradikala nationalister med för den delen. Självklart kunde judar lockas av det karismatiska ledarskapet, av det militära organiserandets kollektiva identitet, av fanor, marscher och massmöten, av Nationens överhöghet. I den italienska fasciströrelsen, som ju inte var programmatiskt rasistisk eller antisemitisk, var länge andelen judiska aktivister långt större än judarnas andel av befolkningen.[14]
Helt okomplicerat var det naturligtvis inte, eftersom den judiska nationalismen tills vidare inte hade någon nation, men i den desperata miljö där denna judiska nationalism trots allt uppstod spelade det mindre roll. Uniformer, militär drill och drömmar om nationell upprättelse gav hopp och mening åt den judiska medelklassungdom som inte längre hade fotfäste i det judiska samhället, och som nu undan för undan berövades fotfästet i det polska. Mera problematiskt, ja rent paradoxalt och så småningom tragiskt, var att den revisionistiska rörelsen i såväl teori som handling kom att acceptera antisemitismen som ett fullt legitimt uttryck för andra folks nationella strävanden. ”Judarna är ett elakartat folk, deras grannar hatar dem, och det med rätta”, erinrade sig Vladimir Jabotinsky provokativt ha sagt på ett av sin ungdoms första sionistmöten. ”Den judiska diasporan kommer att sluta i enda stor Bartolomeusnatt, den enda utvägen är en allmän utvandring till Palestina.”[15]
Denna förståelse för antisemitismens ”objektiva” orsaker skulle bli ett återkommande tema hos Jabotinsky. Strax före sin död 1940, dvs sedan kriget redan brutit ut, försökte han fortfarande göra skillnad mellan en rationell och hanterbar antisemitism, ”sakernas antisemitism” och en mera patologisk och svåråtkomlig art, ”människornas antisemitism”. Den första och i Polen helt dominerande varianten berodde, menade han, på ekonomiska, demografiska och politiska sakomständigheter som med nödvändighet måste leda till en nationell konflikt – judarna var för många i ett land med för få jobb och för lite mat: ”Med undantag för inslag av ren huliganism fanns i det polska samhället föga hat mot judarna. De som var redo att skriva under petitioner med krav på antijudisk lagstiftning, kunde ofta nog svära på att de uppriktigt beklagade den skada de därigenom tvingades åsamka – men det fanns ingen utväg: ’det är antingen min son eller judens, för det finns bara ett stycke bröd’”.[16] De polska nationalistledare, inklusive Piłsudski, som under större delen av 20- och 30-talen hade sett genom fingrarna med antisemitismen, och när så passade använt den för egna syften, hade handlat utifrån ett naturligt nationellt egenintresse. Deras antisemitism var en ”sakernas antisemitism”. I ett slags tragisk parallell till nazismen var Jabotinsky övertygad om att ”den judiska förbannelsen” var krigets allestädes närvarande orsak. Dess ursprung var inte så mycket judehat som sympati med ”ens eget folk”, en grundläggande och primordial instinkt ”för vilken man inte kan kritiseras eftersom det när allt kommer omkring är något lika naturligt som att man föredrar sina egna barn framför grannens avkomma”.[17]
Den revisionistiska sionismens tidiga koppling till fascistiska idéer och riter var ingen tillfällig förvillelse. Dess föreställningar om det judiska Folkets gemensamma öde och mission, om den judiska Staten som förkroppsligandet av detta öde och om Eretz Israel som den judiska statens heliga Livsrum, kunde med en mycket liten perspektivvridning ges en genuint fascistisk inramning. Därtill kom att Jabotinsky tidigt hävdade rasens betydelse för ett samhälles karaktär. Inte så att det fanns helt rena raser eller att vissa raser nödvändigtvis var överlägsna andra, bara att ras var ”en grundläggande faktor” i all civilisation och historia, att varje nation hade en distinkt raspsykologi, och att en nations institutioner, ja även dess ekonomiska liv, på djupet formades av rasfaktorer.[18] Även om rastänkandet hos Jabotinsky inte var förknippat med intolerans, han förespråkade tvärtom vidsträckt etnisk och kulturell autonomi också inom ramen för en dominerande nation (vilket blev revisionismens ”lösning” på det ”arabiska problemet”), ledde det honom till en med fascismen besläktad syn på nationen som en distinkt organisk personlighet under vilken den enskilde nationsmedlemmen måste ordna sig. Jabotinskys favoritmetafor för Staten var Maskinen, inte Organismen, men han menade samma sak.
*
Den judiska stat Jabotinsky drömde om att upprätta i Palestina hade från tidig början tydliga fascistiska drag; autokratiskt och karismatiskt ledarskap i stället för parlamentarism och demokrati, statligt organiserade och kontrollerade yrkeskorporationer i stället för partier och fackföreningar, statlig reglering av arbetsmarknaden i stället för fri förhandlings- och strejkrätt. I början av trettiotalet nådde den revisionistiska rörelsen i Palestina dessutom en tillräckligt stark position för att försöka omsätta idéerna i handling. Ett huvudangreppsmål blev därvid arbetarsionismens mäktiga fackföreningsrörelse, Histadrut, som förhandlingsvägen hade lyckats genomdriva ett system som begränsade de judiska arbetsgivarnas rätt att fritt rekrytera och lönesätta arbetare och som i praktiken föreskrev facklig anslutning som villkor för jobb. Systemet fördömdes av Jabotinsky som ett slag mot den nationella saken i allmänhet och mot den nationalistiska rörelsens anhängare i synnerhet. De senare tvingades nu, i likhet med alla andra, söka sina jobb via Histadruts lokala arbetsförmedlingar och inte direkt hos arbetsgivarna. 1930 försökte några plantageägare bryta Histadruts makt genom att direktrekrytera arbetare från Betar. Tilltaget ledde omedelbart till fysiska sammanstötningar mellan protesterande Histadrutarbetare och Betaraktivister, och utlöste under de följande tre åren en våldskantad spiral av strejker och strejkbryterier, varvid Histadrut tidvis tvingades på defensiven och i flera fall måste acceptera uppgörelser som gynnade revisionisterna. I eldande artiklar manade Jabotinsky sina anhängare att ”knäcka” Histadrut och etablera en ny arbetarorganisation som satte nationens intressen före klassens. Judarna i Palestina skulle inte se sig som arbetare eller proletärer utan som ”frivilliga” beredda att offra sina futila personliga och materiella intressen för någonting som var större än dem själva.[19]
Under dessa år radikaliserades den revisionistiska rörelsen i Palestina raskt i uttalat fascistisk riktning. En av Betars centralgestalter, journalisten Abba Ahimeir, tidigare medlem i en sionistisk vänsterorganisation, betitlade nu sina tidningskrönikor ”Ur en fascists dagbok”, och efterlyste en judisk Mussolini. 1936 slöt han entusiastiskt upp bakom Franco i Spanien och hoppades på ett ”sionistiskt Alcazar”, dvs en motsvarighet till de spanska fascisternas symbol för lojalitet och uppoffring.[20]
Kring Ahimeir formerades en krets av andra före detta vänsterintellektuella, bland andra poeten Uri Zvi Greenberg[21]och författaren Heschel Yevin, vilka tidigare från vänster och nu från höger krävde oförsonlig kamp mot den ”korrupta” demokratin och för införande av en ”andlig diktatur”. I reaktion mot vad de uppfattade som Jabotinskys tilltagande revolutionära eftergivenhet och kompromissvilja bildade de organisationen Brit Ha’birjonim, slagskämparnas förbund, som förespråkade våld inte bara mot den yttre fienden, araberna och engelsmännen, utan också mot den inre, mot förrädarna och eftergiftsmännen i det sionistiska etablissemanget. Gruppens medlemmar jämförde sig gärna med den sekt av knivbeväpnade lönnmördare, sikarierna eller sicarii, som under den judiska revolten mot romarna (67–70 v.T.) inte drog sig för att likvidera påstådda samarbetsmän. Terroristerna var historiens sanna hjältar, skrev Ahimeir. Ett mord var rättfärdigt om motivet var det.[22] Här utvecklades en politisk kultur genomsyrad av hemlighetsmakeri, konspiration och misstänksamhet, av kompromisslös lojalitet och totalt svek, av gränslös uppoffring och disciplinerad underkastelse, en kultur som bland annat djupt kom att prägla en man som femtio år senare skulle leda staten Israel.
*
Betarmedlemmen Yitzhak Shamir (Yesernitsky) hade anlänt till Palestina från Polen 1935, tjugo år gammal, och attraherades tidigt av de kretsar som 1941 skulle bilda den mest extrema och kompromisslösa av det judiska Palestinas underjordiska gerillaarméer, Lochamei Herut Israel (Lehi), Israels frihetskämpar. Ledaren, poeten Abraham Stern (därav tillnamnet Sternligan), drev inledningsvis tesen att Hitler och Churchill var lika goda kålsupare, att världskriget var en kraftmätning mellan ont och ont, mellan Gog och Magog, och att Tyskland i själva verket var en potentiell allierad. Genom att deportera en majoritet av Europas judar till Palestina skulle Hitler kunna slå två flugor i en smäll, dels bli av med de förhatliga judarna, dels undergräva britternas makt i Mellanöstern. I förtröstan på Hitlers leverans krävde Lehi följaktligen omedelbar och oinskränkt militär aktion mot britterna i Palestina – och mot alla andra som stod i vägen för upprättandet av en judisk stat ”från Nilen till Eufrat”.[23]
Ur denna i alla avseenden verklighetsfrämmande och groteska politiska fantasi växte en fanatisk och hänsynslös terrororganisation. Det var ingen tillfällighet att Abraham Stern tog sig täcknamnet Yair, efter Elazar Ben Yair, självmordsledaren i Massada. Det var heller ingen tillfällighet att Lehimedlemmen Yitzhak Shamir utan större samvetsbetänkligheter egenhändigt ”avrättade” en stridskamrat, Elijahu Gilad, med motivet att denne fått fixa idéer och blivit ”farlig för rörelsen”. ”Det är min uppfattning att jag inte hade något alternativ”, skriver Shamir femtio år senare i sina memoarer. Han skriver också att det åren 1940 och 1941 inte var lätt för judarna att se skillnad på England och Tyskland, ”it was reasonable to feel that there was little for Jews to choose from between the Germans and the British.”[24] Han skriver utan att någonting ha förstått eller lärt. Ingenting glömt, ingenting ångrat.
Den Yitzhak Shamir som sköt Elijahu Gilad och som i Churchill såg en lika stor fiende som Hitler, bar i tysthet sin mörka, hämndlystna, underjordiska värld med sig genom karriären i den israeliska underrättelsetjänsten, genom klättringen till toppen inom Herutpartiet och så småningom genom åren som Israels utrikes- och premiärminister. Innanför en allt mer putsad ämbetsmanna- och politikerfasad dväljdes en extremists tankar och en terrorists känslor. Det var inte en modern, demokratisk statsman som 1994 summerade sitt politiska liv, utan en misstänksam och bitter slagskämpe som lamenterade över historiens orättvisa, omvärldens ondska och människornas svaghet. Nej, inte ens Menachem Begin, företrädaren och mentorn, hade förstått att mord ibland var en nödvändig politisk åtgärd: ”Att gå i krig när inga andra utvägar stod till buds var tillåtet, men att välja ut en enda person, ja även en informatör, för likvidering var i hans ögon moraliskt felaktigt. Han ville ha domstolar, rättegångar, bevissäkring; omsorgsfulla juridiska procedurer som var omöjliga att tillämpa i den underjordiska rörelsen… I likhet med Jabotinsky, som han i många avseenden försökte efterlikna, ansåg han under större delen av kampen mot britterna att den politiska insatsen gick före den väpnade striden. ’Tror du verkligen att du kan skapa en stat med pistoler?’ frågade han mig en gång innan han blev befälhavare för Irgun.”[25]
Shamirs svar är outtalat men uppenbart.
*
I sak skilde sig inte Shamirs och Sterns politiska fantasi från den officiella revisionismens. Skillnaden bottnade i olika grader av verklighetskontakt. För personer som Jabotinsky, och så småningom också Begin och Irgun, var det inte svårt att se skillnad på England och Tyskland. Inte heller kunde de i längden underlåta att ta hänsyn till de militära och politiska styrkeförhållandena i omvärlden. Till de orubbliga principerna måste fogas ett visst mått av taktik och strategi.
Principiellt stod revisionisterna i Palestina för en omedelbar militär konfrontation med araberna och, om nödvändigt, med engelsmännen, för att erövra hela det historiska Israel och där upprätta en stat med judisk majoritet. Stat först, majoritet sedan. Ett territoriellt minimikrav var hela det brittiska mandatet Palestina plus Transjordanien, eller, som man föredrog att formulera det, de forna hebreiska kungadömena på båda sidor om Jordan. Geografisk storlek och territoriell expansion var centrala ideologiska element i den revisionistiska synen på Nationen, inte en fråga för politiska eller pragmatiska överväganden. Vad som syntes otaktiskt eller orealistiskt eller rentav omänskligt var likafullt nödvändigt. I sista hand avgjorde Ledaren, Jabotinsky, vad som var taktik och inte, vilket i praktiken innebar att det inom revisionismen fanns ett stort utrymme för mindre principiella överväganden. Jabotinsky såg principerna som en mobiliserande och entusiasmerande faktor, inte nödvändigtvis som ett politiskt handlingsprogram.
Principiell var också föreställningen om våldets fostrande och nationsbyggande roll. Våld var inte bara ett nödvändigt politiskt instrument utan tillika en återupprättare av ära, respekt och heder. Den militära erövringen av Palestina sågs som en heroiserande och sammansvetsande akt av nationell förlossning. Soldaten var den nya nationens emblematiske hjälte, inte bonden. För Jabotinsky förblev dock vapenmaktens symboliska betydelse viktigare än dess eventuella militära roll. Armén var en källa till lojalitet, disciplin och stolthet, däremot inte nödvändigtvis en ersättning för politiken. En judisk stat i Palestina kunde i praktiken bara förverkligas genom en kombination av judisk militär styrka och politisk allians med väst, inte genom ett isolerat judiskt erövringskrig.
Trettiotalets dramatiska händelseutveckling ökade undan för undan spänningen mellan revisionismens högt stämda principer och realpolitikens tryck. Jabotinskys tilltro till diplomati och allianser väckte en allt starkare opposition från de radikala elementen i Betar, som menade att terrorn, gerillakriget, nu var den helt avgörande faktorn. ”Vi måste skjuta, vare sig vi träffar målet eller inte”, skrev Menachem Begin från Polen,[26] och i Palestina iscensatte Brit Ha’birjonim en serie teatraliska aktioner i syfte att provocera fram konfrontationer med såväl araberna, engelsmännen som det arbetarsionistiska etablissemanget. Det var en taktik som tillfälligt närdes av den oro och besvikelse bland Palestinas judiska bosättare som framför allt det växande arabiska motståndet hade föranlett, och som därför rönte ett visst allmänt stöd, men som förlorade varje uns av legitimitet när ett av Brit Ha’birjonims främsta hatobjekt, Tel Avivs socialistiske borgmästare Chaim Arlosoroff, i juni 1933 mördades under en kvällspromenad med sin fru längs stranden. Arlosoroff hade varit inblandad i försök att genom förhandlingar med den nya nazistregimen i Tyskland få till stånd en judisk utvandring såväl som en överföring av judiska tillgångar till Palestina, i värsta fall omsatta i tyska exportprodukter. För detta och annat hade han stämplats som folkförrädare av första rangen och utsattes nu regelmässigt för grova personangrepp. Det var på Arlosoroff som Abba Ahimeir i en artikel på själva morddagen hade syftat när han skrev: ”Judar [har] alltid förstått att ta itu med dem som köpslår med sitt folks heder.”[27] Och det var Ahimeir och några av hans anhängare som arresterades, åtalades och dömdes för mordet (för att några år senare frikännas i högre instans).
*
Mordet på Arlosoroff blev en symbolisk vändpunkt i den revisionistiska rörelsens historia. Dittills hade den varit en politiskt dynamisk och delvis framgångsrik konkurrent till den socialistiska arbetarsionismen. Mot slutet av tjugotalet, i en tid av tilltagande arabiskt motstånd (massakern i Hebron 1929) och med tecken på en negativ brittisk omsvängning i synen på det judiska nationalhemmet, växte dess inflytande dramatiskt inom i den sionistiska rörelsen; från fyra procent av rösterna på den sionistiska världskongressen 1927 till en fjärdedel på kongressen 1931, och i motsvarande grad uppslutningen bakom det revisionistiska huvudkravet att sionismen öppet skulle proklamera som sitt slutmål en judisk stat i Palestina ”på bägge sidor om Jordanfloden”. Det finns de som menar att Jabotinsky vid kongressen 1931 försatte en högst realistisk möjlighet att med smärre kompromisser få resolutionen antagen och i koalition med två andra oppositionspartier vrida makten ur händerna på Ben Gurions arbetarsionister. Eller som en av deltagarna i de spruckna koalitionsförhandlingarna summerade: ”De [revisionisterna] hade ’det förlovade landet’ inom synhåll – erövringen av det sionistiska ledarskapet – men trodde sig kunna nå det i ett enda slag och ställde därmed helt omöjliga villkor. Förutom att kongressen skulle anta deras förslag till slutmål, Endziel, ställde de som villkor för sitt inträde i sionistexekutiven att de där skulle ges hälften av platserna.”[28]
Två år senare, vid kongressen 1933, hade vinden vänt. Hitler satt vid makten. Arlosoroff hade mördats. Revisionisternas militanta våldsromantik och fascistinspirerade retorik hade fått allt mörkare undertoner. Handlöst rasade de nu från tjugofem procent av rösterna till fjorton, medan Ben Gurions sionistiska arbetarparti, Mapai, rusade från tjugonio procent till fyrtiofyra (sjuttioen procent i Palestina) och därmed tog ett avgörande steg mot ett halvsekel av ideologisk hegemoni.
Revisionismen däremot trädde ut i ett mentalt utanförskap, präglat av den aldrig glömda oförrätten (”det var inte vi som mördade Arlosoroff”), den kränkta stoltheten, den puerila trotsigheten, det hänsynslösa omvärldsföraktet. Ett sista försök hösten 1934 att, genom direkta och hemliga förhandlingar mellan Jabotinsky och Ben Gurion i London, finna en kompromiss misslyckades. Inte därför att ledarna stod så långt ifrån varandra, i själva verket lyckades de komma överens, utan därför att de inte längre rådde över sina egna hårt antagoniserande myter. Förslaget till uppgörelse röstades upprört och eftertryckligt ner i Ben Gurions eget arbetarparti och försvagade Jabotinskys auktoritet inom den mera auktoritärt ledda revisioniströrelsen. Kort därefter lämnade revisionisterna den sionistiska världsorganisationen. Dörrar slogs igen, myter förstärktes, ränker smiddes, vapen laddades.
*
Om vi i efterhand skalar bort revisionismens tidsbundna nationalistiska retorik och fascistiska utanverk och försöker urskilja dess sionistiska kärna; dess definition av ”judeproblemet” och dess förslag till lösning, är det svårt att förstå hur denna rörelse så effektivt lyckades ställa sig i kylan. Arbetarsionisterna ville ju ha en judisk stat lika mycket som revisionisterna, men med andra medel och framför allt utifrån en annan uppfattning om vad som var möjligt. Vad arbetarsionismen föredrog att göra i tysthet, ville revisionisterna i ett slags ideologisk renhetsnit ropa ut på gator och torg. Det fanns i den fascistiska miljön en dyrkan av själva handlingen, av muskelspännandet, av den teatraliska heroismen, av den omstörtande provokationen. Den judiska högernationalismen karaktäriserades sålunda från första början av en nästan total brist på känsla för taktik och taktiska kompromisser, ja ofta nog av ren dumskallighet. Den föredrog att synas framför att verka.
Betraktad som sionistisk rörelse var annars revisionismen ingenting annat än den politiska och logiska förlängningen av Theodor Herzls febriga fantasi om en judisk stat genast. Precis som Herzl trodde Jabotinsky att den judiska staten skulle kunna bli det omedelbara utfallet av en allians mellan sionismen och en europeisk imperiemakt, båda hyste de en till synes obegränsad tilltro till Europas samvete och dess imperiers möjligheter. En judisk stat i Palestina måste ju när allt kom omkring uppfattas som en garanti för fortsatt europeisk närvaro i Asien.[29] Jabotinsky var därtill och ovanpå allt annat en inbiten anglofil och hoppades in i det sista på England: ”För att upprätta en judisk stat måste vi erhålla officiell sanktion från den regering som har makten. Bara så kan kolonisationen bli en verklig kolonisation. Utan politiska garantier är en utveckling mot judisk majoritet och en judisk regering omöjlig.”[30] Såväl Herzl som Jabotinsky ville etablera den judiska staten först, den judiska majoriteten sedan. Herzl var möjligen omedveten eller naiv om konflikten med araberna. Jabotinsky var det inte.
I likhet med Herzl såg revisionismen det judiska problemet i Europa som permanent, olösligt och akut, den judiska staten som en omedelbart nödvändig asylplats, och sionismen som en rörelse för nationell återupprättelse genom en massiv transfer av Europas judar, helst till Palestina. På samma sätt som Herzl diskuterade Uganda som en alternativ lösning på det judiska problemet, övervägde Jabotinsky så sent som 1940 en judisk statsbildning i brittiska Guayana eller västra Australien.[31] Det var också Jabotinsky som aktualiserade Herzllärjungen Max Nordaus plan från 1919 om en omedelbar och samtidig transport av 1,5 miljoner judar till Palestina från de östeuropeiska ghettona, ett projekt som förvisso skulle ”reducera spänningen i Öst- och Centraleuropa” men samtidigt göra slut på den arbetarsionistiska drömmen om en bonde- och arbetarstat. I ett slag skulle den judiska staten få en majoritet av småföretagare och hantverkare, en ekonomi grundad på manufaktur i stället för på agrikultur, och en växande social bas för nationalistisk politik i stället för socialistisk.
Just i visionen av den framtida judiska staten finns fascinerande paralleller mellan Herzl och Jabotinsky. Båda var påtagligt ointresserade av det judiska elementet i den nya staten. Judiskt religiöst liv var dem i grunden främmande. När de allt som oftast åberopade Bibeln var det i regel för att ge en extra ”judisk” legitimitet åt i grunden rent sekulära eller nationalistiska idéer. Judendomen förblev för dem en nationell symbol, ett nationellt identitetsmärke, inte mycket mer. Båda delade i mångt och mycket sin europeiska omgivnings negativa stereotypisering av det judiska och såg i den judiska staten en väg till judiskt tillfrisknande. Båda föreställde sig den judiska staten som ett radikalmodernt Utopia utan minsta hänsyn till det faktiskt existerande samhället i Palestina. ”Framtidens städer”, skrev Jabotinsky, ”kommer att kunna placeras ut var som helst på statsterritoriets tomma karta, precis som grönområden idag ritas in i en ny stadsplan.”[32]
Helt i Herzls anda, och på intet sätt i strid med fascismens, var också det omfattande sociala välfärdssystem som Jabotinsky förställde sig i den judiska staten. Statens uppgift var att helt avskaffa fattigdomen och garantera mat, kläder, medicin, husrum och utbildning åt alla medborgare. Staten skulle också avskaffa klasserna, reglera arbetsmarknaden, drilla ungdomen och förkroppsliga den judiska nationen.
Mer judisk än så blev ingen av visionerna. Det judiska problemet var för dem inte ett judiskt problem, det var judarna som var problemet. För både Herzl och Jabotinsky skulle problemet lösas när judarna hade fått en egen stat som all andra, med en armé som alla andra, där de kunde marschera i sin egen takt, resa sina egna standar, planera sina egna städer, bygga sina egna fabriker och fostra sina egna soldater. I sista hand blev sionismen för Jabotinsky vad den hela tiden hade varit för Herzl, en akut historisk räddnings- och folkomflyttningsoperation: ”Palestina på båda sidor om Jordanfloden är den enda ’lämpliga’ platsen för en judisk stat, som i sin tur är det enda botemedlet mot Europas cancer och därmed en brådskande angelägenhet för hela världen… Ett hemland för judarna betyder ett land där enbart judar lever, eller där judar lever bland judar eller där judarna åtminstone är i tillräcklig majoritet för att eliminera möjligheten av pogromer, eller ekonomiska bojkotter, ja även olustkänslan inför en ovälkommen besökare.”[33]
Kanske är det mer än en ödets ironi att just Theodor Herzl och Vladimir Jabotinsky, den ene sionismens officielle grundare, den andre dess enfant terrible, sedan 1963 är officiellt och högtidligen begravda ett stenkast från varandra, på Herzlberget i Jerusalem.
*
Det kan förmodligen inte nog understrykas att revisionismen var en ideologi som föddes, fostrades och mognade ur Europas fobier och konflikter, inte Palestinas. Jabotinsky själv bosatte sig inte i Palestina förrän 1928 och lyckades bara hålla sig kvar där i drygt ett år. Efter en utlandsresa i december 1929 vägrades han återinresevisum. Han dog 1940 i New York, mera upptagen av judarnas belägenhet i Europa än av intrigerna i Palestina. Menachem Begin kom först 1942 till Palestina, efter att ha tillbringat åtta månader i ett sibiriskt fångläger.[34] Båda ledarnas tidvis helt verklighetsfrämmande syn på förhållandena i Palestina, bottnade förmodligen i att de mentalt befann sig någon annanstans.
Tragiken kastade länge en barmhärtighetens tystnad över den judiska revisionismens historia. Tanken att så många judar hade låtit sig ryckas med och förföras av samma tankar och samma visioner som sina blivande bödlar, var för en tid outhärdlig att bära. Andra sidor hos den intellektuellt briljante Jabotinsky togs fram för att visa att han med någon del av sin motsägelsefyllda personlighet också var demokrat och liberal. Inte heller Menachem Begins centrala roll i Betar dessa fatala år tilläts på allvar färga bilden vare sig av honom eller av det parti han så småningom kom att föra till regeringsmakten i Israel.
Men ingenting var naturligtvis glömt. Och ingenting heller ångrat. Mycket snart efter metamorfosen från underjordisk, fascistinspirerad gerillaledare, till partiledare i en demokratisk stat, introducerade Begin revisionismens centrala politiska teman i israelisk politik; kravet på territoriell expansion, glorifieringen av armén, sanktifieringen av den judiska staten, misstron mot den icke-judiska omvärlden, tillrättaläggandet och rättfärdigandet av den egna rörelsens förflutna. I det sistnämnda syftet lanserades en myt som i grova drag gick ut på att det var Irgun som med sin underjordiska väpnade kamp de facto hade upprättat staten Israel, och inte arbetarsionisterna med sin internationella diplomati och havlaga. Eller som Begin själv formulerade saken på sitt sedvanligt melodramatiska sätt: ”Hade det inte inom judenheten funnits en grupp med styrkan och modet att resa sig i uppror, hade solen gått ner för vårt folk. Vi skulle idag inte ha haft en judisk stat. Vi skulle ha haft ett ghetto som våra fiender vore i full färd med att förvandla till en gravplats. Upproret… ledde inte till den fullbordade förlossningen, staten upprättades bara i en del av vårt land, men det förhindrade en total förintelse.”[35]
Till den nya mytbilden hörde en dolkstötslegend, främst baserad på en incident i juni 1948, dvs strax efter staten Israels bildande och under ett tillfälligt vapenstillestånd mellan Israel och arabländerna, när Ben Gurion lät beordra eld mot Altalena, ett fartyg lastat med vapen och frivilligsoldater till Irgun. Irgun, som officiellt inte längre existerade som självständig armé, hade ännu inte riktigt insett de maktpolitiska konsekvenserna av statsbildningen, utan insisterade, trots rådande FN-embargo mot införsel av vapen i stridszonen, att lasten öppet skulle föras i land rakt utanför Tel Aviv och att tjugo procent av vapnen skulle tilldelas f.d. Irgunförband placerade i Jerusalem. Möjligen drevs inte Ben Gurion till sitt drastiska beslut enbart av respekt för FN:s embargo eller av omsorg om den nybildade nationella arméns enhet, utan också av fruktan för en militär högerkupp.
Ur detta ”brodermord” (flera Irgunmedlemmar dödades i striden) härledde Menachem Begin en intensivt propagerad myt om att frihetskriget hade undergrävts av Ben Gurion, att sanna judiska patrioter hade skjutits i ryggen, att militära slag som med hjälp av vapnen från Altalena hade kunnat vinnas, nu förlorades, att Israels gränser hade sett helt annorlunda ut om Irgun hade fått föra in sina vapen och fritt fått genomföra sina planerade militära operationer.[36]
Vad som genom dolkstötar och andra oförrätter hade gått förlorat skulle nu revisionisterna se till att ta igen. Kampen för ett Stor-Israel på bägge sidor om Jordanfloden blev det nybildade Herutpartiets helt centrala fråga under nära två decennier. ”En nationell kultur behöver rum för att växa”, skrev partitidningen Herut 1949. Vapenstilleståndslinjerna från 1949 beskrevs som ”groteska”, passandes för en stat ”i en levantinsk operett”. Israel var inte mer än ett ghetto omringat av araber, ”om vi inte eliminerar gränserna kommer gränserna att eliminera oss”. Israeliska räder in på arabiskt territorium glorifierades, medan arabiska räderna in i Israel konsekvent betecknades som ”pogromer”.[37] 1951 anklagade Begin den israeliska statsledningen för att inte ha utnyttjat mordet på Jordaniens kung Abdullah för ett ”fullbordande” av territoriet. [38] 1954, i samband med militärkuppen i Egypten, borde man på motsvarande sätt ha ”passat på” att ta Gaza. I partiledningen smiddes ständigt hemliga erövringsplaner och vid något tillfälle antydde Begin, som under femtiotalet bara tycktes radikaliseras i gränsfrågan, att partiet skulle bereda sig på att genomföra nationella säkerhetsoperationer utan officiell sanktion.[39]
För denna högljutt expansionistiska utrikespolitik visade den israeliska väljarkåren under hela femtiotalet en påfallande likgiltighet. Inte ens efter Sinaikampanjen i oktober 1956 och det påföljande återlämnandet av Sinai och Gaza till Egypten, vann Begin något större folkligt gehör för sina territoriekrav. Fram till 1965 (då Herut deltog i ett förlorande borgerligt koalitionsblock) fick partiet aldrig mer än 14 procent av rösterna i de allmänna valen.
Heruts monomana koncentration på territoriell expansion hade vid det här laget börjat stöta på internt motstånd. Kraven på en mera normal, socialt och ekonomiskt inriktad politik, liksom på faktiskt inflytande i den israeliska politiken, blev allt starkare. Ändå höll partiet i avgörande avseenden fast vid sina myter, sina fobier och sin inre auktoritära struktur. Kring Begin och hans generationsenhet hade rests en utanförskapets mur som bara en politisk jordbävning eller ett omvälvande krig tycktes kunna bryta igenom. Här frodades en politik och en retorik som aldrig vann fotfäste i israelernas nog så ideologiska föreställningsvärld, inte nödvändigtvis därför att revisionisterna var de enda som drömde om mer territorium eller hyllade militär styrka, utan därför att det stod något verklighetsfrämmande, centraleuropeiskt och oroväckande kring rörelsen. För många oförrätter att hämnas, för många ofullbordade slag att utkämpa, för lite glädje, tillförsikt och förnöjsamhet. Mycket helvete, lite himmel.
Typisk var Begins dramatiska för att inte säga hysteriska kamp mot krigsskadeståndsavtalet mellan Israel och Tyskland i december 1951, ett avtal som under många år skulle tillföra staten Israel avgörande ekonomiska resurser, men som för Begin innebar ett horribelt köpslående med det judiska folkets heder och stolthet. Pengarna från Tyskland var blodspengar, att ta emot dem var liktydigt med nationellt självmord, att stoppa avtalet var bokstavligen en fråga om ”frihet eller död”. Vid en våldsam demonstration i Jerusalem anklagade Begin polisen för att använda tårgas från Tyskland, ”samma gas som dödade våra fäder och mödrar.”[40] Genom ideliga utbrott och avbrott försökte han sedan stoppa den pågående parlamentsdebatten om avtalet, kallade Ben Gurion huligan och förklarade sig åter beredd att dö för sin sak. Därefter slängdes han ut ur parlamentssalen och avstängdes på tre månader. Mera uppoffring än så blev det inte, varken för Begin eller någon annan. Debatten slutfördes och avtalet ratificerades. Ännu en verklighetsfrämmande och starkt känslo- och handlingsladdad politisk proklamation hade följts av – ingenting.[41]
Menachem Begin kom från en värld av svunna symboler och myter, från en generationsenhet vars omsorgsfullt konstruerade verklighet hade kapsejsat och som sannolikt skulle ha upplösts och gått under i vilket annat samhälle som helst. Bara i den ideologiskt hårt laddade judiska staten fanns tillräckligt med mytbildande energi för att hålla också det mest patetiska utanförskap vid liv. Kanske representerade den revisionistiska rörelsen i Israel i sista hand något så otidsenligt och till synes hopplöst som en degraderad och utanförställd europeisk-judisk småborgerlighets krav på social återupprättelse och respekt. I den nya judiska staten fanns föga förståelse för det slags ideal och strävanden som en gång hade givit denna kategori av flyktingar och immigranter deras sociala värde och identitet. Israel var ett land där jordbruksarbete och kollektiva ideal inte bara värderades högre än enskilt företagande och borgerlig livssyn, de gav också företräde i kampen om jobb och positioner i statliga företag och byråkratier, liksom för avancemang i den militära hierarkins topp. För de förlorande anhängarna av Betar och Irgun, liksom för den lilla, hårt utsatta och socialt lågtstående hantverkar- och småföretagarklass som trots allt existerade i Israel, blev Herutpartiet ett löfte om revansch på den arbetarsionistiska maktelit som berövat dem deras respekt och självkänsla. Och den enda väg till återvunnen status som i det låsta ideologiska landskapet föreföll möjlig var kampen för att en gång få rätt; i frågan om vem som verkligen hade skapat Israel, i frågan om statens territoriella gränser, i frågan om vilka i staten som skulle äras. Herut var i ordets verkliga bemärkelse ett rättshavarnas, för att inte säga rättshaveristernas, parti. I Israel utgjorde de tidvis en inte oansenlig politisk bas.[42]
Denna prioritering av social status framför materiell intressekamp hade förvisso beröringspunkter med fascismens idealbildning, men i det här fallet förmodligen mer med personliga erfarenheter av trettiotalet och det framväxande polsk-judiska småborgerskapets allt mer fåfänga försök att vinna acceptans och respekt i det polska samhället. Denna till synes nostalgiska fixering vid svunna positioner, vid utanförskapets bitterhet och frustration, var kanske paradoxalt nog det som så småningom, när väl det ideologiska landskapet var uppbrutet och arbetarsionismens grepp om samhället försvagats, kom att bädda för Heruts väljarmässiga genombrott i israelisk politik. Ett nästan utmattat utanförskap erbjöd plötsligt ett språk och en världsbild åt en ny, betydligt större och långsiktigt viktigare grupp av utestängda i det israeliska samhället – de orientaliska judarna.
*
Kriget 1967 blev den jordbävning som slutgiltigt raserade den ideologiska muren runt Begin och Herut. Positioner som nyss hade synts extrema och verklighetsfrämmande intogs nu bokstavligen av den israeliska armén.[43] Undertryckta historiska myter fick plötsligt händelseutvecklingen i ryggen. Det var inte Herut som slutligen tvingades att ansluta sig till arbetarsionismens realpolitik, utan realpolitiken som anslöt sig till Herut (som i och med kriget för första gången tog säte i en israelisk regering). Gamla reflexartade Herutparoller om judarnas historiska rätt ”till hela landet Israel”, Eretz Israel Ha’schlema, fick nu inte bara ett profetiskt skimmer över sig, utan också stöd i en växande opinion. Den politiska skillnaden mellan Herut och Mapai i utrikes- och försvarsfrågor reducerades drastiskt. Också retoriken började sammanfalla. Inom arbetarsionismen framträdde uttalat territoriella falanger med rötter i delar av kibbutzrörelen som i en aggressiv judisk bosättningspolitik såg ett fullföljande av egna ideologiska ambitioner. Det var grupper som på fyrtiotalet starkt hade motsatt sig en delning av Palestina och i stället förespråkat ett judiskt socialistiskt ”samvälde” baserat på kollektivjordbruk i hela det forna mandatet. Här fanns, om man så vill, en vilande vänsterfundamentalistisk tradition i territoriefrågan som nu snabbt gnuggade ögonen. De första och mest radikala kraven på judiska bosättningar i de nyockuperade områdena kom ur arbetarsionismens egna led.[44]
Nu syntes med ens att gränsen mellan de två historiska myterna, revisionismens och arbetarsionismens, var dragen i sand. Undan för undan hade arbetarsionismen i själva verket inkorporerat valda men viktiga delar av revisionismens tankegods. Staten hade blivit viktigare än klassen, armén hade blivit den centrala nationella symbolen, det sionistiska pionjäridealet hade fått en allt starkare nationalistisk prägel och innefattade nu krav på villkorslös personlig uppoffring i statens tjänst. Ben Gurion hade sedan länge myntat ett begrepp för en politik som i allt högre utsträckning såg staten som ett mål i sig och sionismen som en rörelse för nationell ”normalisering”. Israel, menade han, måste genomsyras av ”statsfähighet”, mamlachtiut, och de nya israelerna fostras till ett statsfähigt folk, am mamlachti. Med sin outtalade och oöversättliga anspelning på kung Davids bibliska rike (melech = kung, mamlacha = kungadöme), signalerade Ben Gurion att den judiska staten hade djupare och viktigare mytiska rötter än den andra alijans socialistiska ideal. Sionism var statsbyggande. Staten var förkroppsligandet av det judiska. Han började allt mer hänvisa till Bibeln för sin politik, liksom till sionismens mera stats- och territorieorienterade gestalter, Herzl och Pinsker, dvs till den sionistiska tradition som i väsentliga delar hade förvaltats av Jabotinsky och revisionismen.[45] Det är onekligen en historiens ultimativa ironi att den åldrade och bittre Ben Gurion sista protestparti, med mamlachtiut som enda punkt, fyra år efter ”den gamles” död anslöt sig till den högerkoalition, Likud, som i maj 1977 skulle föra Vladimir Jabotinskys arvtagare, Irguns befälhavare och Ben Gurions svurne fiende, Menachem Begin till makten.
Arbetarsionismens mytologiska hegemoni var vid det här laget bruten. Under den dramatiska händelseutvecklingen på våren 1967 hade den gamla europafödda ledargenerationen förlorat mycket av sin trygghetsskapande auktoritet. Kriget i juni hade inneburit genombrottet för en ny generation israelfödda, militärt skolade, teknokratiskt sinnade och ideologiskt svala ledargestalter. Deras legitimitet kom inte ur förvaltandet av arbetarsionismens grundarmyter, utan ur en demonstrerad förmåga att vinna krig. Det var en generation som under några år syntes förkroppsliga en ny omnipotens, en professionell överlägsenhet som i ett slag upplöste mytiska drömmar i dagspolitiska realiteter.
Eller snarare, den myt som överlevde kriget var Heruts och revisionismens, inte arbetarsionismens. För revisionismen hade krigets territoriella erövringar en djup ideologisk betydelse. För arbetarsionismen blev ockupationen ett pragmatiskt och teknokratiskt problem, formulerat i termer av militära försvarslinjer och säkerhetszoner. Herut utstrålade plötsligt profetisk förvissning, arbetarsionismen däremot ambivalens och bristande självförtroende, ett självförtroende som knäcktes helt i oktober 1973, då också myten om dess militärstrategiska genialitet fick sig en dödlig knäck. I det uppskjutna valet i december samma år förlorade arbetarpartiet 7 procentenheter (till 39,6) medan högerkoalitionen likud ökade med motsvarande (till 30,2). Ett val senare var mytskiftet ett faktum.
*
I början av sextiotalet, i gymnasieskola nio i Tel Aviv, syntes naturligtvis inga myter, bara sanningen och lögnen. Här rådde en inkapslad förvissning av det slag som måste ha präglat den unga statens ofta åberopade historiske hjälte, Judas Makkabeus, i hans kamp mot helleniseringen av det judiska Palestina på 160-talet f v T. I en allt mer sekulariserad värld av likgiltiga gudar, principlösa kompromisser och moraliska grådagar, hämtade de upproriska mackabéerna sin kraft ur djupt rotade judiska föreställningar om gott och ont, om rätt och fel, om sanning och lögn. Det var en kraft som i över hundra år förmådde hålla det fysiska och psykiska trycket från Hellas och Rom stången.
Med en blandning av förundran och främlingskap betraktar jag den redan drivna, stadigt vänsterlutande hebreiska handstilen hos en fjortonårig nyinvandrad pojke som den 13 maj 1963 skriver: ”Hasmonéernas uppror var ett naturligt steg i händelseutvecklingen i Judéen, ett led i kampen för befrielse från främmande makt, mot Antonius Epiphanes förintelsepåbud och för införande av religionsfrihet för alla.”
”Antonius??? Nej, Antiochus!”, har Dr Kanner skrivit till med sin ilskna rödpenna. Annars inga invändningar. Tov, bra, står det högst upp.
Exakt fjorton år till skulle han behöva vänta, Dr Kanner.
Fjorton år av utanförskap.
———————————
[1] Jabotinsky: ”Betars idé”, Tel Aviv 1934, Y Shapiro, s 17.
[2] Cohen, s 139.
[3] Karl Mannheim: ”The Problems of Generations” i Essays in the Sociology of Knowledge, London Routledge or Kegan Paul, 1952.
[4] Historikern Norman Davies, Y Shapiro, s 31.
[5] Jabotinsky, s 83
[6] Ibid, s 84
[7] Om den ukrainske nationalpoeten Schevtjenko skrev Jabotinsky: ”Han är en nationell poet och däri ligger hans styrka […] Han är också en nationell poet i subjektiv mening, dvs han är en nationalistisk poet, och omfattar därmed alla de defekter som återfinns i nationalistiska attityder, inklusive vilda utbrott av raseri mot polacker, judar och andra grannar. […] Vad som dock är än viktigare är att han givit sitt folk, och hela världen, att klart och entydigt bevis för att den ukrainska själen har förlänats med en förmåga till oberoende kulturellt skapande på den högsta och mest sublima nivå.” Avineri 1981, s 171
[8] Avineri 1981
[9] Vladimir Jabotinsky: ”The Jewish State”, Current Jewish Record, november 1931, s 22, Cohen, s 167.
[10] Betar är en förkortning av hebreiskans Brit Trumpeldor, Trumpeldors förbund, efter den sionistiske martyren Joseph Trumpeldor, som 1909 förgäves försökte hålla en judisk position i Galiléen.
[11] Y Shapiro, s 56.
[12] Y Shapiro, s 58.
[13] Baserat på artiklar i Die Tat från bl a den 28 april och 20 maj 1939, Y Shapiro, s 59–60.
[14] Sternhell, s 5.
[15] Avineri 1981, s 162.
[16] Jabotinsky, s 87.
[17] Jabotinsky, s 75.
[18] Jabotinsky: Ras och nationalitet, Cohen, s 165.
[19] Ur Jabotinskys artikel ”Ken, Lishbor”, Ja, knäck dem!, Cohen, s 157-158.
[20] Alcazar var namnet på en militär fästning i Toledo, som under inbördeskriget belägrades av republikanska styrkor, som hotade att avrätta den Francolojale kommendantens son om fästningen inte kapitulerade, vilket den inte gjorde, varvid sonen avrättades framför ögonen på sin far.
[21] Uri Zvi Greenbergs poesi och journalistik utvecklades tidigt i en starkt antiarabisk och rasistisk riktning. Redan 1924-25 krävde att han de muslimska moskéerna på Tempelberget i Jerusalem skulle bort. Han började kalla araberna för kanaanéer, för att därmed legitimera landets erövring (det var ju kanaanéernas land som Gud hade givit till Abraham), och han talade öppet om behovet av våld. ”Vår nationalism är ett historiskt imperativ i den hebreiska rasens blod”, var ett karakteristiskt yttrande. Se vidare bl a Shapira, s 143-150.
[22] Resonemanget utvecklades i Achimeirs pamflett Megilat Sikarikin, Sikariernas skrift, från 1926. Se vidare Shapira, s 197.
[23] Begreppet ”från Nilen till Eufrat” är hämtat ur Första Mosebok 15:18, och åberopades av Abraham Stern i det upprop, ”Återfödelsens principer”, som ledde till bildandet av Lehi.
[24] Shamir, s 34.
[25] Shamir, s 86-87.
[26] Y Shapiro, s 41.
[27] Cohen, s 158
[28] Emmanuel Neumann, en amerikansk sionistledare, som 1931 hade mandat att för två ”mittenpartier”, De allmänna sionisterna och Mizrahi, förhandla om en koalition med Jabotinsky. Cohen, s 151.
[29] Jabotinsky i boken Ba-derech La-medina, Cohen, s 142.
[30] Jabotinsky, artikel i Jewish Herald den 12.5.1939, Cohen, s 142.
[31] Jabotinsky, s 146-158. Jabotinsky kommer på i huvudsak rationella och praktiska grunder fram till slutsatsen att ”any search for other suitable areas [than Palestine] will be hopeless”.
[32] Jabotinsky, s 195.
[33] Jabotinsky, s 135.
[34] Begin tillsammans några tusen polska krigsfångar frigavs 1942 efter en trepartsuppgörelse mellan Moskva, de västallierade och den polska exilregeringen i London i syfte att bilda en polsk exilarmé. Det var i egenskap av soldat i den armén som Begin strax efteråt skickades till Palestina för brittiskledd soldatträning, och det var först därefter som han, med sina polska överordnades tysta medgivande, anslöt sig till Irgun där han omedelbart övertog ledningen. Sachar II, s 26.
[35] Begin, s 39.
[36] I boken The Revolt, s 154, skriver Begin: ”At our first attack we would have captured Ramleh… they needed only a few hundred rifles… or six per cent of the number loaded in the hold af the ’Altalena’”.
[37] Y Shapiro, s 116-117.
[38] I en artikel i Haaretz den 29 juli 1951 skrev Begin. ”By the very fact of committing our force without casualties [we would have] found ourselves beyond Jerusalem’s wall, on the Jordan, and all the nations would have affirmed this fait accompli as they did in the past.” Y Shapiro, s 112-113-
[39] Begin i tal vid nationell kongress i Betar, där han också på minde deltagarna om att ”utan erkännande av det judiska folkets rätt till hela sitt hemland ’har vi ingen uppgift’”. Y Shapiro, s 114.
[40] Cohen, s 230.
[41] För en utförligare redogörelse för striden kring skadestånden, se kapitel 9.
[42] Denna analys är i huvudsak hämtad från Y Shapiro, s 120 ff.
[43] Mer om kriget 1967 i kapitel 4.
[44] Det parti inom arbetarsionismen som historiskt företrädde en mera expansionistisk hållning i teritoriefrågan var Ahdut Ha-Avoda, Arbetets enhet, vars ideologi också genomsyrade en av de tre dominerande kibbutzrörelserna, Kibbutz Ha-Meuhad (de två andra, Ihud Ha-Kibbutzim och Kibbutz Ha-Artzi var knutna till Ben Gurions Mapai respektive det tidvis starkt sovjetinfluerade Mapam). Ahdut Ha-Avoda hävdade att klass var viktigare än stat, att fler kollektivjordbruk var viktigare än fixerade gränser, att delning därför var av ondo medan etableringen av nya kibbutzer över hela det palestinska territoriet var ett ideologiskt imperativ. Efter junikriget 1967 krävde Ahdut Ha-Avodas ledare Itzhak Tabenkin omedelbar judisk bosättning i de ockuperade områdena och förespråkade nationellt samarbete med Herut och revisionisterna. Partiet gick kort därefter samman med Mapai och Rafi, Ben Gurions utbrytarparti med bl a Moshe Dayan och Shimon Peres, i ett nytt arbetarparti som därmed fick såväl ideologiska som pragmantiska förspråkare för ett större Israel. Yigal Allon, arbetarministern bakom den första officiella israeliska bosättningsplanen, kom ur Ahdut Ha-Avoda. Se också Cohen, s 264 ff.
[45] Se Cohen, s 213.