Har insett att det mesta jag har att säga offentligt kan jag säga i artiklar och kolumner. Och så småningom också i de böcker som jag med viss möda försöker skriva. Det skrivs alldeles för mycket numera och det mesta är illa skrivet och blir inte läst och jag är ständigt medveten om risken att bidra till en utveckling där snart sagt alla skriver men där allt färre läser det som skrivs. Eller inte bryr sig om det som de har läst. Därför glest mellan anteckningarna på den här sidan.
Det är likväl för att skriva som jag sitter på Capri några veckor, i generöst åtnjutande av stipendium från Stiftelsen San Michele. Det kan ju egentligen verka lite konstigt att man sätter sig på en liten kalkstensö i Medelhavet för att skriva. Skriva går ju i princip var som helst, bara det är någotsånär lugnt och tyst. Skrivandet är en inre process, inte en yttre. Ändå detta med den yttre miljön. Hur mycket den till sist betyder och hur mycket den faktiskt påverkar skrivandet. Capri är ju ett konstigt ställe, på dagarna översvämmat av stimmande turistgrupper bakom resoluta reseledare navigerande med uppsträckta paraplyer eller näsdukar eller flaggor. Det går tidvis inte att ta sig motströms i de smala gränderna för det massiva flödet av uppsträckta paraplyer med tillhörande turistfölje. Märkligt detta att folk klär sig på ett annat sätt när de är turister än när de är hemma. Sämre, fulare, mindre omsorgsfullt. Illa matchande motionsoveraller typ. Det är som om en estetisk spärr lossar när vi blir turister. Som om allt är tillåtet bara för att det är praktiskt. Men dels är det praktiska inte alltid så praktiskt (dessa tungt hängande maggördlar och ryggsäckar) och dels kan det praktiska inte vara allt. Hur skulle världen då se ut?
Samtidigt går det faktiskt oerhört bra att skriva på Capri, eller i Anacapri närmare bestämt där Axel Munthes gamla villa San Michele ligger. Dels är man här avskild från allt och alla om man så vill, och dels är Capri en märkligt inspirerande plats. En daglig eftermiddagspromenad ut ur turistkakofonin och in på stigarna som leder ut mot de branta klippstupen med de svindlande utsikterna, och ett sällsynt inre lugn etablerar sig.
Med detta ville jag egentligen bara ha sagt att det ska mycket till innan något bra blir skrivet, och att jag därför under en eftermiddag då åskan mullrar och vinden viner över Capri och inga promenader är möjliga, tar mig tid att teckna ner några rader på den här sidan.
Mest för mig själv som syns, men det är nog så den här sidan är tänkt.
