Om sommarstugeeländet (ur Da Capo al Fine)

Sverige är ett land av brustna torparhjärtan. För att kompensera detta har vi skapat oss en säregen drömvärld. Den ligger vanligtvis några timmars bilfärd bort från den vanliga grottekvarnen och erbjuder låtsasfrid, terapiarbete och en ansträngt glättig social gemenskap. Den kallas sommarstället, stugan, torpet, landet, fritidshuset och är, enligt min enkla mening, ett socialt elände.
Få fritidstorpare torde vara av samma mening. En skrämmande majoritet anser tvärtom att sommarstugan är det riktiga livet och att vardagen i stan är livets trista transportsträcka. Varje fredageftermiddag, från tidiga maj till sena oktober, intalar de sig att lyckan och friheten finns någon annanstans än just där de normalt lever och verkar.
Detta är naturligtvis bisarrt, men de ser det inte. Inte ännu.
Själv såg jag förnuftets milda ljus i Köpenhamn. Det var en varm söndagmorgon i slutet av maj. Nere vid Kongens Nytorv och Nyhavn irrade nattens kvarglömda svenskar omkring med sina ölmuggar av plast, på Ströget kunde man få en kaffe och en calvados för trettiofem danska, och i portar och prång skymtade ölkulturens och arbetslöshetens ännu sovande offer.
Vi promenerade bort mot Norrebro, förbi söndagsstängda speceriaffärer och till synes livskraftiga småbutiker, genom rejäla, fyrkantiga stadskvarter som sakta började vakna till liv. Fönster slogs upp, lakan skakades, det hördes rop och skratt från trottoarer och trapphus. Doften av danska frukostar svepte med vinden ned från blomsterprydda balkonger. Några hade tagit ut kaffet, söndagspilsnern och söndagstidningen till innergårdarnas bänkar och generösa gräsmattor. Lekande barn rörde sig fritt över området, till synes utan risk för välskötta blomsterrabatter och grönsaksland Det fanns gott om ljus och luft. Och överallt spår av mänsklig omsorg och trevnad.
Det hade också kunnat vara stendött. Människorna som söndagsmyllrade i Norrebros gamla kvarter hade kunnat vara någon helt annanstans. De hade exempelvis kunnat få för sig att de måste dricka sitt söndagskaffe på en enslig, surrande veranda, i ett avlägset område fyllt av andra ensliga, surrande verandor. De hade kanske vilat på en gräsmatta som låg fem mil bort, istället för på gräsmattan runt knuten. De hade kanske ansat rabatter som de bara kunde se då och då, istället för rabatter som de kunde njuta av dagligen.
Vad vi upptäckte i Köpenhamn denna söndagmorgon i maj, var hur mänsklig och jordnära en stad kan bli när folk inte har fått för sig att det goda livet måste förverkligas tre timmar bort med bil.
Danskarna har nämligen inte sommarstugor. Inte tillnärmelsevis i lika hög grad som svenskar, norrmän och finnar. I Danmark äger bara tolv procent av den vuxna befolkningen ett fritidshus. I Sverige är det dubbelt fler. I Norge och Finland är det värre än så. Det nordiska torparbältets sydgräns går ungefär där de småländska skogsbygderna möter slätten mot Europa. Där tar illusionerna och självbedrägeriet slut. Där vet man sedan länge att det inte finns något bättre liv bortom horisonten. Om inte annat så syns det ju.
Så gick jag in i denna nyckfulla sommar med nyöppnade ögon. Irriterat noterade jag hur den ena efter andra av ens vänner och grannar lastade takräcken och bagageluckor och drog iväg. Under juni blev det allt tystare i kvarteret. Barnen blev utan lekkamrater och krävde att få åka till torp för att dit kunna bjuda samma lekkamrater. Snart gick det mest att prata med folk över trista telefonsvarare och knastrande yuppienallar (torparillusionens magiska förnyare).
Ja, så småningom stängde förstås de små, trevliga livsmedelsaffärerna (jag råkar bo i en stadsdel som vintertid håller sig med sådana). Midsommarens löpsedlar gulnade utanför tobaksaffären (som av naturlig lokalpatriotism lät Moderna Tiders sitta uppe). Det normala gatubruset ersattes av ett slags neutralt turistsus. Och jag sörjde alla missade sommarmöten på trottoaren. Nu när det var fysiskt möjligt att sitta på gården, att ta ett glas vin på balkongen, att låta sommaren förgylla vardagen, ja då drog alla iväg till sina jävla sommarställen, sina båtar, sina husvagnar.
Alla jag talade med sa att stan var ljuvligast på sommaren.
Sedan for de.
De vardagliga urbana omgivningarna i övre torparbältet ser oftast ut därefter, trista och oinspirerade, med den yttre trivseln pliktskyldigt planerad och förvaltad. Och med kommunalt uppiffade ungdoms- och turistreservat i städernas centrala delar. Varför slösa personlig omsorg på miljöer där vi huvudsakligen vistas när det är mörkt och kallt, på tider när ingen har tid? Varför investera i en tillvaro som vi ändå vill fly så snart fredagseftermiddagen nalkar sig?
Å t den plats och de människor som hör våra riktiga, arbetande liv till, ger vi vardagen, vintern och kylan.
Å t drömmarna och illusionerna, tre timmars bilresa bort, viger vi helgen, sommaren och ljuset.
Det måste finnas kortare och enklare vägar mellan dröm och verklighet.
Och förnuftigare sätt att bota brustet torparhjärta.

Ursprungligen publicerat i Moderna Tider nr 10, augusti 1991