Utdrag ur Friare kan ingen vara, 2024 års upplaga.

VID FRIHETENS GRÄNS

 Det är som om hela Amerika antagit sektens öde: den omedelbara konkretiseringen av alla frälsningsperspektiv. Mängden enskilda sekter får inte bedra oss: det viktiga är att hela Amerika är engagerat i sektens moraliska institution, i dess omedelbara krav på saliggörande, dess materiella effektivitet, dess begär efter rättfärdiggörande, och utan tvekan också dess vanvett och delirium. 

Jean Baudrillard, Amerika, 1989.

När jag återvänder till Lynchburg, Virginia, i maj 2024 är Jerry Falwell sedan länge död, men hans Liberty University är större, rikare och politiskt mäktigare än någonsin. Storleken märks redan när jag försöker boka rum och upptäcker att alla hotell inom någon mils radie är fullbokade eller astronomiskt dyra, vilket i sin tur beror på att jag råkat pricka dagen för graduation, den årliga examensceremonin, vilket i sin tur får mig att boka ett astronomiskt dyrt hotellrum för att kunna bevittna evenemanget. När jag angör Lynchburg är infartsvägarna igenkorkade av otaliga bilar på väg mot samma mål och det ballongprydda hotellet är på något undantag när fyllt av anhöriga och vänner till ”the class of 2024”.

Rikedomen blir uppenbar när jag efter diverse polisavspärrningar dagen till ära promenerar in på universitetsområdet och ser den ena nya praktbyggnaden efter den andra resa sig över ett minutiöst ansat parklandskap av nagelsaxklippta gräsmattor, trädskuggade promenadvägar och glittrande konstsjöar. Inget av det här fanns när jag var här senast. Inte heller fanns den stora fotbollsarena där Liberty Flames vanligtvis spelar sina hemmamatcher men som den här kvällen till sista gröna kvadratmetern är fylld av snörräta stolsrader som undan för undan fylls med kolonn efter kolonn av studenter klädda i marinblå mantlar med skarpröda sjalar och färgmatchande fyrkantiga studenthuvudbonader.

Den politiska makten blir synlig när skymningen har börjat falla och den fyllda fotbollsarenan har dånat av lovprisningar till Gud och Jesus, och rektorn har manat studenterna att gå ut i världen som Champions for Christ, och det är dags för inledningstalaren som är Mike Pompeo, utrikesminister under Donald Trump, och därefter för huvudtalaren, den svarte republikanske senatorn Tim Scott. Båda talar mycket om betydelsen av Gud och Jesus för dem själva och Amerikas framtid, men mycket lite om betydelsen av den Donald Trump till vilken de båda fortsatt har svurit sin obrottsliga lojalitet. Å andra sidan är detta inget som behöver uttalas högt på en plats som denna, en kväll som denna. Den högerkristna väckelserörelse som Jerry Falwell en gång gjorde till en maktfaktor i Ronald Reagans USA har idag funnit sin politiske frälsare och Gud i Donald Trump. Jag ser mig omkring i publikhavet på läktarna och testar försiktigt med min vänlige bänkgranne, en stolt studentfar från North Carolina, om det är som jag anar, att hos de gudfruktigt skinande människor som denna kväll vallfärdat till frihetens universitet, Liberty University, går kärleken till Jesus hand i hand med kärleken till en flerfaldigt åtalad syndare och lögnare som inte gjort någon hemlighet av att vad han vill göra med friheten i Amerika. Exempelvis vägra erkänna resultatet i det kommande presidentvalet om det skulle gå honom emot, köra över konstitutionen om den skulle stå i hans väg, benåda dömda brottslingar, åtala politiska motståndare, besätta rätts- och statsapparaten med lojala hejdukar och göra sig själv till diktator, visserligen bara för en dag, men det brukar räcka.

Amerika är genomruttet och någon måste fixa det, säger min bänkgranne och bekräftar med råge mina aningar.

Paradoxen tycks uppenbar; en kristen väckelserörelse som en gång kallade sig The Moral Majority och som debuterade i amerikansk politik med krav på införandet av ”kristna” morallagar, har idag instiftat en närmast kultliknande dyrkan av den moraliskt mest depraverade presidenten i USA:s historia. Donald Trump har framställts som en nutida Xerxes, den av Gud utvalde persiske kung som i Bibeln befriade judarna ur den babyloniska fångenskapen. Hans notoriska syndande har setts som tecken på hans utvaldhet, och riksrätterna och åtalen mot honom (”förföljelserna”) som tecken på hans rättfärdighet.

Och med ens är paradoxen löst. Jag befinner mig i en sekt. I detta fall en mycket stor sekt, många tiotals miljoner amerikaner närmare bestämt, men likväl en grupp av människor som lever i en värld där svart är vitt, lögn är sanning, och en depraverad syndare och lögnare är nästintill Messias själv. ”Jesus är min frälsare, Trump är min president”, står det på kepsar och klistermärken i sektens Amerika. För en sekt existerar inga paradoxer eftersom det är kartan som bestämmer terrängen och varje oförklarlighet där kan få sin förklaring, om än aldrig så verklighetsfrämmande. Senator Tim Scott i svart mantel med vit krage talar som en väckelsepredikant denna kväll, med händerna mot skyn och med fötterna stampande mot scengolvet. Tack allsmäktige Gud, för att vi får leva i ett land där vi är fria att prisa den enda och sanne Guden, predikar Tim Scott. Han predikar också att universitet som ”spyr hat” bör få sin frihet begränsad.

Nej, inga paradoxer kan spräcka den skimrande bubbla av sekteristisk självrättfärdighet som denna kväll har lagt sig över Williams Stadium i Lynchburg.

Inte heller nattkylan som sakta sänker sig.

Det fyrverkeri som avslutar ceremonin och lyser upp kvällshimlen är ett av de största, längsta och vackraste jag sett, och jag anar att Liberty University har alla de pengar det behöver. Jag anar också att det inte verkar finns någon gräns för hur stor och mäktig en sekt kan bli i Amerika.

Även Ronald Reagan talade ibland sektens språk. Profetian om slaget vid Harmageddon och världens undergång kan komma att förverkligas i vår tid, spekulerade han i mitten på 1980-talet när kärnvapenkapprustningen pågick för fullt. Han flirtade också öppet med den växande evangelikala politiska rörelsen i USA. Men när möjligheten öppnade sig att komma Harmageddon på skam genom ett kärnvapennedrustningsavtal med Gorbatjovs Sovjetunionen, tvekade han inte ett ögonblick. Ronald Reagan må ha varit Jerry Falwells president, men för en evangelikal Messiasgestalt i Vita Huset var tiden ännu inte mogen.

Så vad var det som fick tiden att mogna?

*

Sedan jag för nära fyrtio år sedan besökte Jerry Falwell i Lynchburg har förvisso mycket hänt och i nya efterskrifter till nya upplagor av den här boken har jag efter förmåga försökt skriva fram betydelsen av nya presidenter, nya terrordåd och nya krig, för vad jag har envisats med att kalla den amerikanska idén. Men när det blev bestämt att boken skulle ges ut igen upptäckte jag att inget av det som jag genom åren hade lagt till hade lagt särskilt mycket till vad som redan fanns där. Att det snarare var bättre att ta bort vad som hade lagts till för att tydligare se vad som hade funnits där från början. Mellan Lynchburg 1988 och Lynchburg 2024, det såg jag tydligare nu, löpte en djupt liggande fåra av misstro, förakt och rentav hat mot den tolkning av den amerikanska idén som åtminstone sedan inbördeskriget har hållit samman Amerikas Förenta Stater. Inte så att alla har tolkat eller förstått idén på samma sätt, långt därifrån, men idéns grundande dokument, frihetsförklaringen från 1776 och författningen från 1787 med åtföljande tillägg, har varit den närmast sakrala grund på vilken all amerikansk politik har vilat, och som varje amerikansk politiker har måst åberopa sig på för sinsemellan oförenliga idéer och ideal. I det avseendet skilde sig inte Reagans Amerika från Amerika under George W Bush och Barack Obama. Den amerikanska idén kunde motivera såväl ”kriget mot terrorn” och invasionen av Irak, som den återhållsamhetens politik som Obama med ett citat från Thomas Jefferson ville genomdriva: ”Jag hoppas att vår visdom skall växa med vår makt och lära oss att ju mindre vi använder oss av den, desto större kommer den att bli.” Att gå i öppen strid med idén, att ifrågasätta de sakrosankta grundvalarna för Amerikas Förenta Stater, var inte heller under de här decennierna politiskt möjligt.

Vad som var möjligt var förnyade utbrott av det slags politiska och religiösa sekterism som återkommande hade manifesterat sig genom den amerikanska historien, och som hade närts av en aldrig sinande underström av osäkerhet och rädsla i ett samhälle där individen hade lämnats mera ensam än någonsin – att finna lyckan eller förlora fotfästet. Tillika ett samhälle där rasism, slaveri och laglöst våld tidigt hade ätit sig in i kultur, traditioner och institutioner. Med de puritanska nybyggarna i New England hade därtill inympats ett arv av fundamentalistisk intolerans och trosviss självrättfärdighet som förvisso kan sägas ha inspirerat till den amerikanska formen av religionsfrihet (för varje trosvisshet en ny kyrka eller rentav ett nytt samhälle), men som också banade vägen för återkommande religiösa och politiska väckelserörelser och framväxten av ständigt nya sekter med ett mer eller mindre spänningsladdat förhållande till det omgivande samhället, och med mer eller mindre verklighetsfrämmande föreställningar om vad Amerika var eller borde vara. Tidvis hade sekter vuxit sig stora och blivit politiska maktfaktorer. De katolikhatande nativisterna i mitten på 1800-talet utgick från ett hemligt sällskap, liksom Ku Klux Klan efter inbördeskriget, liksom allsköns rörelser för bekämpande av än det ena än det andra förräderiet mot det ”sanna” eller ”verkliga” Amerika. Mccarthyismens kampanj mot ”oamerikansk verksamhet” i början av 1950-talet bar den sekteristiska väckelsens alla kännetecken, fanatism, intolerans och verklighetsförakt.

Så länge sekterna var små och sinsemellan oförenliga hörde de på något sätt till det amerikanska landskapet, ingen av dem kunde på allvar hota idén om Amerika och därmed inte heller den federala konstruktion som idén hade givit upphov till. I synnerhet inte under de årtionden efter andra världskriget då konstruktionen tycktes stå som starkast. Det hade förvisso funnits ögonblick då konstruktionen verkade stå på spel, förutom inbördeskriget också striderna på 1950- och 1960-talen för att göra slut på den institutionaliserade rasismen i den amerikanska södern, men inte någon gång hände det som konstitutionens viktigaste arkitekt, James Madison, hade fruktat allra mest, att Amerika skulle upplösas i fraktioner, factions, i grupper eller sekter som inte längre såg sig ha något gemensamt med varandra utan istället hatade och bekämpade varandra.

I ljuset av den mäktiga sekt jag fick en glimt av på Williams Stadium i Lynchburg, med Jesus som sin frälsare och Donald Trump som sin president, vänder jag tillbaka till James Madison.

*

När jag kör in på den långa vindlande uppfarten till Madisons gods i Virginia, Montpelier, kommer jag så småningom till en delvis annan plats än senast jag var här. Huvudbyggnaden känner jag igen, en sydstatsherrgård i rött tegel bakom en front av antika pelare i vitt, men i övrigt har mycket förändrats sedan den privatägda egendomen 1998 togs över av en ideell stiftelse med uppgiften att förvalta arvet efter James Madison (vilket tidigare privata ägare inte hade haft minsta tanke på). Den mest iögonfallande förändringen är en grupp vitmålade träbaracker utanför husets sydvästra gavel. Att det på James Madisons Montpelier också bodde slavar blir dagens besökare härmed nogsamt informerade om. Inte bara genom de återuppbyggda slavboningarna utan också genom en permanent utställning och vandringstur genom slaveriets Montpelier för att ”utforska en av Amerikas största paradoxer”, hur en nation av slavägare kunde proklamera att alla människor var skapta lika.

I huvudbyggnadens rekonstruerade originalinteriör har Madisons skrivbord placerats framför ett stort fönster varifrån man har en vidsträckt utsikt över de blånande bergen i väster, och precis som hos Jefferson på Monticello står en tubkikare i mässing redo att utforska den nya världen. På bordet ett par rundbågade glasögon, ett bläckhorn med en gåspenna och spridda papper under arbete. Jag föreställer mig att det är utkastet till The Federalist Papers 10 där Madison försökte förklara hur den amerikanska federala union han just varit med om att konstruera hade löst problemet med sekter som hotade att växa till politiska fraktioner stora och mäktiga nog att välta hela konstruktionen över ända. Lösningen bestod i att göra federationen så utbredd och så uppdelad i olika ”nationer” och därmed så fylld av sekter och fraktioner att även om någon blev stor och mäktig nog att ta makten i en del av Amerika så skulle den aldrig kunna bli stor och mäktig nog att genomtränga helheten, pervade the whole body of the union.

Tyrannisk makt var James Madisons skräck, en tyrannisk kung eller ett tyranniskt fraktionsvälde, och han gjorde vad han kunde för att i konstitutionen stävja hotet från bådadera och med en serie artiklar övertyga opinionen om att det skulle fungera.

Alla var inte övertygade, det fanns en ”antifederalistisk” opinion i flera delstater och då inte minst mot den koncentration av makt till presidenten som den nya konstitutionen skulle innebära. ”Bland alla sina många defekter har [konstitutionsförslaget] en fruktansvärd slagsida mot monarki”, utropade den mest kände av antifederalisterna, Patrick Henry, under ratificeringsdebatten i delstaten Virginia i juni 1788. ”Vad kan hindra presidenten i egenskap av överbefälhavare för armén, commander in chief, från att använda sina trupper för att göra sig till kung?”, frågade han retoriskt. ”Vad skulle ni då ha att sätta emot? Vad skulle det då bli av er och era rättigheter?”[1]

Antifederalisterna hade om möjligt ännu mindre tilltro till människan än Madison och litade långt mindre på alla de spärrar och balanser mot tyranni och maktmissbruk som grundarna hade byggt in i konstitutionen. Alltför mycket hängde fortfarande på vad slags människor, goda eller onda, som skulle anförtros så stor makt, eller med Patrick Henrys ord, the contingency of our rulers being good or bad.

Antifederalisterna hade rätt i att den makt som konstitutionen hade lagt hos exekutiven, presidenten, var mycket stor. När Donald Trump långt senare påstod att konstitutionens artikel 2 gav presidenten rätten att göra vad han ville så var det inte sant men inte heller helt gripet ur luften. Den starka presidentmakten bottnade i grundlagsfädernas väl grundade rädsla för inre konflikter och krig, men de trodde sig likväl ha skapat ett styrelseskick där den starka presidentmakten skulle balanseras av en oberoende lagstiftande makt, kongressen, och en oberoende lagtolkande makt, Högsta domstolen.

Patrick Henry och antifederalisterna förlorade striden, konstitutionen ratificerades och farhågorna för allsköns tyrannier tycktes komma på skam. Därtill försågs konstitutionen omedelbart med tio tillägg, också de huvudsakligen författade av Madison, i ett tillmötesgående av inte minst antifederalisternas krav på en rättighetsförklaring, bill of rights, vilket idag är den del av konstitutionen som amerikaner gärna citerar, om än inte alltid korrekt.

Vad varken Madison eller någon annan av grundlagsfäderna kunde förutse, ja nog inte ens föreställa sig, var att presidenten skulle kunna använda sin stora makt för att kortsluta deras sinnrika system för maktdelning och göra sig till kung eller kejsare. Och att miljoner och åter miljoner amerikaner skulle rösta fram en sådan person till president och vara beredda att rösta fram honom en andra och tredje gång.

De kunde kort sagt inte föreställa sig en Donald Trump.

Inte så att det saknades korrupta och maktberusade personer också på den tiden, och grundarna försökte efter förmåga gardera sin skapelse mot sådana genom att ge kongressen möjligheten att avsätta presidenten för ”förräderi, mutor och andra svåra brott”. Vad de inte kunde föreställa sig var att en sådan person också skulle kunna bli ledare för en sekt eller fraktion stor och mäktig nog att genomtränga också kongressen och förvandla den till ett lydigt redskap för den exekutiva makten och kortsluta riksrättsprocessen.

I efterhand är det lätt att se hur sårbart konstitutionsbygget var, att det var mera tur än skicklighet att unionen överlevde sina första år, och att det mindre berodde på det geniala i konstitutionen än på de män (inga kvinnor i sikte) som i några avgörande ögonblick förkroppsligade den. Först och främst naturligtvis George Washington som med sitt ikoniska avsked från presidentämbetet 1796 hade demonstrerat att en amerikansk president faktiskt inte var en kung. Att unionen skulle överleva det första maktskiftet mellan politiska motståndare (från John Adams till Thomas Jefferson 1801), var likväl ingen självklarhet. Än mindre det blodiga inbördeskrig som 1861 hotade att spränga unionen i stycken. Återigen var det mindre styrkan i konstitutionen som höll den samman än styrkan hos den president som i ett kritiskt skede ledde den, Abraham Lincoln. Under efterföljande presidenter skulle konstitutionen, trots nya tillägg för att befästa idéerna och principerna som kriget vunnits för, inte lyckas förhindra att de förlorande sydstaterna snart struntade i att tillämpa dem. Och skulle så fortsätta att göra tills en amerikansk president nära hundra år senare beslutade att använda sin konstitutionella makt för att tvinga dem.  (1957 kommenderade president Eisenhower federala trupper till Little Rock i Arkansas för att genomdriva ett federalt förbud mot rasåtskilda skolor.) Samma makt skulle en annan president mycket väl ha kunnat använda till något annat, exempelvis kommendera militären att beslagta rösträkningsmaskiner, vilket Donald Trump försökte göra efter valet 2020. Eller slå ner på ”rebelliska” manifestationer och uppror, vilket är en makt som sedan 1807 har stöd i lagen, och som i händerna på en Trump – istället för en Eisenhower låt oss säga – skulle kunna användas för att slå ner på politiska motståndare, eller förhindra det fredliga maktskiftet från en president till en annan, vilket var vad Trump försökte göra den 6 januari 2021.

På Montpelier ska besökarna påminnas om det bestående i arvet efter James Madison och reflektera över konstitutionens betydelse i amerikaners dagliga liv, men jag kan inte låta bli att reflektera över hur detta arv återkommande har splittrat amerikanerna och hur mycket av unionens sammanhållning och fortlevnad har hängt på viljan och förmågan hos dess ledare att gestalta och förkroppsliga vad jag i den här boken har kallat den amerikanska idén ­– i full medvetenhet om att det mindre har varit en idé än en myt. Därtill en myt som har kunnat åberopas för helt motstridiga uppfattningar om vad Amerika är och ska vara. När Abraham Lincoln i sitt korta Gettysburgtal 1863, mitt under brinnande inbördeskrig, beskrev Amerika som “en ny nation, tillkommen i frihet och tillägnad idén att alla människor är skapade lika”, a new nation, conceived in liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal, så var det en framställning av den amerikanska idén som för lång tid skulle dominera den amerikanska självbilden.

Detta blir jag påmind om när jag på min resa genom Virginia gör en avstickare till Appomattox Court House, den lilla samling hus där sydstatsgeneralen Robert E. Lee den 9 april 1965 kapitulerade för nordstatsgeneralen Ulysses S. Grant och den amerikanska unionen bevarades. I en monter i huset där generalerna möttes ligger en kopia av kapitulationsvillkoren, som visar sig omfatta rätten för de besegrade att få behålla sina personliga vapen och sitt personliga bagage och ostört få återvända till sina hem för att börja sina liv på nytt.

Jag försöker föreställa mig hur kapitulationsvillkoren hade sett ut om sydstaterna hade vunnit kriget och den segrande idén i Amerika hade blivit idén om arvets, blodets (rasens) och historiens gemenskap, vilket var en idé som återkommande hade manifesterat sig genom den amerikanska historien[CL(BF5] . Och som lika återkommande, om än inte alltid självklart, hade [CL(BF6] [GR7] besegrats av idén om Amerika som någonting större.

Nu har den förlorande idén återkommit än en gång, denna gång framburen av den stora och mäktiga politiska sekt som under Donald Trump hade tagit över ett av USA:s två statsbärande partier. På republikanernas partikonvent i Milwaukee i juli 2024 höll Donald Trumps nyutnämnde vicepresidentkandidat, J.D. Vance, ett tal där han pläderade för ett Amerika baserat på blodsarv och kultur framför ett Amerika baserat på en aldrig så stor idé.

”När jag friade till min fru”, sade Vance, ”hade jag bara ett obetalt studentlån och en gravplats på en bergssluttning i östra Kentucky att erbjuda henne”. Vilket var den plats där sedan inbördeskriget flera generationer av hans familj sades [GR8] ligga begravda och där han och hans fru och hans barn också skulle begravas, och där det då skulle ligga sju generationer som alla hade kämpat för ”det här landet” och som alla skulle ha varit beredda kämpa och dö för det igen. ”Detta är inte bara en idé”, fortsatte han, ”inte bara en uppsättning abstrakta principer, detta är ett hemland. Folk kämpar inte för abstraktioner, de kämpar för sina hem.”

Nationer byggda på generationers band till jorden och platsen, på arvets och kulturens gemenskap, har förvisso satt sin prägel på mycket av Europas historia, men det var inte vad de amerikanska grundarfäderna ville lägga till grund för Amerika. De såg med fasa och förskräckelse på Europas historia och ville i den nya världen skapa något bättre.

De skulle också sett med fasa på återkomsten av idén om Amerika som en ”kristen” nation, även om de alla nog skulle beskriva sig som kristna. Redan i konstitutionens första tillägg var de mycket tydliga med att religionen måste hållas skild från politiken. Likväl är det ”kristna Amerika” en idé som det republikanska partiet i sin nya sektskepnad har återuppväckt. ”Den amerikanska demokratin grundades på kristen nationalism”, påstod den republikanske senatorn Josh Hawley i ett tal i juli 2024, vilket jag inte tror att någon av grundarfäderna skulle ha instämt i, men däremot grundarna av den sydstatskonfederation som i sin ”motkonstitution” från 1861 åberopade sig på Guds välvilja och vägledning, invoking the favor and guidance of almighty God, och till sitt motto valde Deo vindice, med Gud som försvarare/hämnare, istället för unionens motto E pluribus unum, av många [blir vi] en.[2]

Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet, skrev William Faulkner, och han visste vad han talade om. Född och fostrad i den djupaste amerikanska södern levde och verkade han i skuggan av det inbördeskrig som hade avslutats trettiofem år innan han föddes men som likväl fortfarande pågick – och fortfarande pågår. Det är ingen tillfällighet att sydstatsflaggan har återkommit som symbol i alla de fraktioner och sekter som genom åren kämpat för ett Amerika baserat på jordens, arvets, rasens och religionens gemenskap. Sydstaternas förlorade sak, The Lost Cause, har fått ständigt nya banérförare, och i Donald Trumps MAGA-sekt (Make America Great Again) sin hittills största och mäktigaste, därtill ledd av en person som inte gjort minsta hemlighet av sin ambition att göra sig till kung eller kejsare, inte heller av sitt förakt för konstitutionen om den skulle råka ställa sig i hans väg.[3] För dessa sina ambitioner har han därtill i skrivande stund fått stöd i ett utslag i Högsta Domstolen där en Trump-tillsatt majoritet av domare tycks ha gett presidenten immunitet mot snart sagt varje lagbrott begånget ”i tjänsten”.[4]

Domstolens förstärkning av presidentmakten är bara ett av flera tecken på att den konstitution som var tänkt att hålla samman Amerikas förenta stater inte längre fungerar som det var tänkt. Ett annat är domstolens förstärkning av delstaternas makt över abortlagstiftningen. Sedan ett över femtioårigt konstitutionellt skydd för aborträtten tagits bort med en rösts majoritet (Dobbs v Jackson, 2022) var delstaterna på nytt fria att stifta vilka abortlagar de ville och i några av dem trädde med omedelbar verkan närmast totala abortförbud i kraft (också i fall av våldtäkt eller incest). I Texas förstärktes övervakningen av förbudet med en spionlag av öststatsmodell. Den observante medborgare som framgångsrikt lyckades stämma en klinik eller läkare för brott mot lagen erbjöds en belöning på minst tiotusen dollar för varje avslöjat ”brott”.[5]

Texas hade redan utmärkt sig genom att på en rad områden utmana och trotsa den federala maktens lagar och institutioner, mest uppmärksammat det handgripliga försöket att ta kontroll över gränsbevakningen och immigrationspolitiken (två federala ansvarsområden), men det var långt ifrån det enda område där Texas hade tagit strid med ”unionen” om vem som skulle ha rätt att bestämma vad.

Och långt ifrån det enda skälet till att frågan om unionens sammanhållning har väckts på nytt. Liksom frågan om inbördeskrig.

*

I den monumenttäta parken utanför delstatskongressens högresta kapitoliumbyggnad i Texas huvudstad Austin gör sig inbördeskriget fortfarande påmint. Dels genom ett minnesmonument över sydstatskonfederationen, dels genom ett minnesmonument över slaveriet, eller ”Texas afro-amerikanska historia” som det står på sockeln, där det ena minnet står i besvärande motsättning till det andra. På sydstatsmonumentet inte ett ord om slaveriet, istället desto fler om ett krig, ”inspirerat av 1776 års anda”, till försvar för delstatsrättigheter garanterade av konstitutionen, state rights guaranteed under the constitution. På monumentet över slaveriet inte ett ord om den ”delstatsrättighet” som kriget handlade om.

Vad de två monumenten inom synhåll för varandra illustrerar är inte bara konflikten mellan två oförenliga amerikanska berättelser utan också konflikten mellan unionen och delstaterna vid grundläggningen av Amerikas Förenta Stater. Konstitutionen var ett dokument (otillräckligt skulle det visa sig) för att demokratiskt och fredligt hantera den. [CL(BF9] [GR10] Vad som förenade alla amerikaner var inte självklart då och är det än mindre i ett allt större, folkrikare och mångskiftande Amerika. Därtill i ett Amerika alltmer splittrat och söndrat i frågan om vad Amerika är eller ska vara. Texas, med den åttonde största ekonomin i världen, företräder idag ett annat svar på den frågan än Kalifornien med den femte största ekonomin, båda till synes stora och rika nog att gå sin egen väg. Under resan läser jag en bok om hur Texas och Kalifornien väljer att lämna USA – en Texit och en Calexit.

Kalifornien gör det sedan Högsta Domstolen olagligförklarat ett delstatligt förbud mot innehav av handeldvapen och Washington vill tvinga delstaten att böja sig. Texas gör det sedan Washington genomdrivit en federal lag för att skydda aborträtten och begränsa vapenrätten. Sedan Texas vägrat att följa den nya lagen eskalerar konflikten snabbt, politiska broar bränns, militära styrkor mobiliseras, en kärnvapenbestyckad flygeskader deserterar till Texas, och kongressen i Austin beslutar att Texas ska återuppstå som den självständiga republik det en gång var (1836-1846).

Republiktiden kan ingen som kliver in i den vackra rotundan under kupolen i Kapitolium i Austin undgå att påminnas om. I centrum av det mosaiklagda golvet en ensam stjärna omringad av texten Republic of Texas, i sin tur omringad av symboler för Spanien, Frankrike, Mexiko, Förenta Staterna och Sydstatskonfederationen, det vill säga alla de andra maktkonstellationer i vilka Texas ingått genom åren. Byggnaden uppfördes efter inbördeskriget, då sydstatkonfederationens Texas på nytt var en del av Förenta Staterna, men i mosaiken på golvet är Förenta Staternas symbol varken större eller mindre än sydstatskonfederationens. I centrum av Texas historia har istället placerats det kortlivade experimentet som självständig utbrytarstat med en ensam stjärna i sin fana, vilket är den fana som fortfarande vajar på kongressbyggnaden i Austin.

I bokens scenarier leder varken Texit eller Calexit till inbördeskrig.

”Kostnaderna för krig var alltför avskräckande för båda sidor”, skriver författaren David French.[6]

Själv är jag inte så säker. Ett inbördeskrig kan se ut på många vis och gnistor kan tändas på många platser av många skäl, och i ett land så fulladdat med vapen kan våldet eskalera på de mest oförutsägbara vis. Jag kan tänka mig en rad scenarier där de bärande väggarna i den federala konstruktion som med viss möda hållit samman Amerikas Förenta Stater till sist ger efter.

*

Från Austin bilar jag nästan morgon söderut mot Eagle Pass, en liten stad vid gränsen mot Mexiko, för att med egna ögon se den plats där styrkor ur Texas nationalgarde i januari 2024 kommenderades ut i strid med den federala gränspolisen.

På vägen stannar jag till i Uvalde, staden där nitton skolbarn och två lärare den 24 maj 2022 sköts ihjäl av en artonårig före detta elev beväpnad med ett halvautomatiskt attackgevär, assault rifle, lagligen inköpt bara några dagar tidigare tillsammans med ammunition för en massaker.

Det blåser upp till regnstorm, kolsvarta moln drar in över det busklandskap som i den här delen av Texas breder ut sig så långt ögat når, och det blir mörkt som på natten. När jag till sist hittar fram till Robb Elementary School vräker regnet ner och vattnet stiger på vägarna, och det är med nöd jag kan ta mig fram till samlingen av vita träkors framför den nedsläckta och nedstängda enplansskolan. På varje kors en bild och ett namn och vid varje fot små minnessaker. Ellie, Xavier, Eva, Layla, Uzlyan, Miranda. Välkomstskylten framför skolan står fortfarande kvar. Welcome, Bienvenidos.

I delstaten Texas kan vemsomhelst som fyllt arton år och inte dömts för brott fritt köpa och äga skjutvapen, också halvautomatiska attackgevär av militär kaliber. Några tecken på att masskjutningen i Uvalde påverkat lagstiftarna i Texas finns inte.

Jag stannar tills himlen ljusnar.

*

Vid Eagle Pass flyter gränsfloden Rio Grande förbi en nitton hektar stor stadspark, Shelby Park, ursprungligen avsedd för rekreation och båtliv men sedan januari 2024 ett slagfält för en strid om vem som ska kontrollera Texas gräns mot Mexiko: Austin eller Washington. Konstitutionellt är det klockrent, eller borde vara det, den yttre gränskontrollen är en uppgift för den federala regeringen, därmed också asyl- och immigrationspolitiken, vilket inte hindrade Texas republikanske guvernör, Greg Abbot, från att 2021 ta saken i egna händer. Dels genom att beordra sin egen delstatspolis att arrestera och ”hantera” misstänkta illegala migranter, dels genom att på egen hand förstärka gränsen mot Mexiko med rullar av rakbladsvass concertinatråd, på sina håll utlagda i vattnet. Och sist men inte minst, genom att beordra sitt eget nationalgarde att blockera den federala polisens tillträde till Shelby Park. Konflikten ställdes på sin spets sedan en federal gränspatrull hade hindrats från att undsätta människor som hade fastnat i concertinatråden, med argumentet att området nu var under delstatlig kontroll.[7] För första gången sedan Little Rock hade federala och delstatliga trupper så bokstavligen stått öga mot öga. Tjugofem republikanska guvernörer uttalade omedelbart sitt stöd för ”Texas konstitutionella rätt till självförsvar”, några av dem lovade att vid behov skicka egna trupper, och det är inte svårt att föreställa sig en situation där konfrontationen hade kunnat eskalera till öppet våld.

Det finns i skrivande stund inga tecken på att konflikten mellan delstaten Texas och det federala USA om gränsen och migrationen är bilagd. Den här gången tog USA till synes ett steg tillbaka, Texas fick i praktiken kontroll över gränsen vid Shelby Park och planerar att förlägga en delstatlig militärbas på ett uppköpt markområde närheten. Genom Eagle Pass löper idag inte bara gränsen mellan USA och Mexiko utan alltmer också gränsen mellan ett USA och ett annat. Det ena har historiskt välkomnat invandringen, det andra har historiskt fruktat och bekämpat den. Det ena har formats av en gemensam idé om vad det innebär att vara amerikan. Det andra har formats av arvets och kulturens gemenskap. Det faktiskt existerande USA har naturligtvis formats av bådadera. Idéns Amerika har med viss möda lyckats förena och hålla samman ett Amerika myllrande av arv och kulturer.

I Eagle Pass är arvet katolskt och latinamerikanskt och huvudspråket är spanska, och det är betydligt mer än en gränsbro som förenar Eagle Pass med Piedras Negras på andra sidan floden. Likväl är det vid den här gränsen som idén om Amerika lyser som starkast. Hur många gånger har jag inte sett människor vada, simma och ta varandras händer över Rio Grande för att ta sig till de stora löftenas och de oändliga möjligheternas land. Och hur många gånger har jag inte sett federala gränspoliser vänligt men bestämt ta fast dem och skicka dem tillbaka.

Men trycket mot gränsen har ökat och vänligheten har minskat och invandringen gjorts till slagträ i en inflammerad strid mellan ett Amerika och ett annat, underblåst av en presidentkandidat som 2015 inledde sin valkampanj med att stämpla invandrare från Mexiko som våldtäktsmän och som vald president inledde sin bana med att förbjuda inresa för personer från ”muslimska” länder. Med Donald Trump stärktes kort sagt arvets och kulturens Amerika, för att inte säga rasens och religionens, på bekostnad av idéns Amerika, och underblåstes just den typ av fraktioner eller sekter som grundarna hade fruktat skulle splittra den amerikanska unionen och göra slut på deras experiment i konstitutionell makt och individuell frihet.

Och det är där jag tror att USA befinner sig. Vid experimentets slut.

*

Från Eagle Pass tar jag den tvåfiliga vägen mot Laredo i sydost genom ytterligare tjugo mil av kargt busklandskap utan minsta bebyggelse inom synhåll, än mindre en bensinstation, och just när jag tänker att frihetens stamort på jorden just här har sett till att göra sig särskilt svårtillgänglig stoppas jag vid en vägspärr av två Texas Rangers som frågar efter pass och tittar in i baksätet och på min fråga berättar att det är tio mil till närmsta bensinstation. Jag noterar också att vi befinner oss två mil från floden och gränsen och att Texas tycks sätta upp sina gräns- och invandringskontroller lite här och var. Och att det inte bara är gränsen mot Mexiko som Texas vill ta sig rätten att kontrollera utan alltmer också gränsen mot det USA som Texas fortfarande är en del av.

Detta är nämligen långt ifrån det enda område där Texas har trotsat den federala makten, och Texas är långt ifrån den enda delstaten i USA som har gjort det. Därtill är delstaterna inte bara i konflikt med Washington utan i allt högre grad också med varandra. I ett alltmer polariserat Amerika skiljer sig inte bara en delstat från en annan (vilket är som det ska vara i en federation), utan på centrala områden har den ena delstatens politik blivit oförenlig med den andras. Detta blev inte minst tydligt under Covid 19-pandemin då ett uppenbart delstatsöverskridande hot ledde till vitt skilda delstatliga gensvar, vilket i sin tur födde anklagelser och motanklagelser om att den enes gensvar saboterade den andres. På liknande sätt kommer abortförbuden i ”röda” delstater att få konsekvenser för de ”blå” delstater dit abortsökande kvinnor nu tvingas resa. Texas har därtill egenmäktigt bussat tusentals av ”sina” migranter till ”blått” styrda städer och delstater. Frågor som i ett sammanvävt USA pockar på sammanvävda svar har idag mobiliserat delstat mot delstat, fraktion mot fraktion, sektvälde mot lagstyre.

”Vi lever i Madisons värsta mardröm”, skriver presidenten för det nationella konstitutionscentret i Philadelphia, Jeffrey Rosen, i en bok om de tänkare i framförallt antiken som Madison och de andra grundarna inspirerades av. Men lika lite som antikens tänkare kunde föreställa sig en självstyrande republik av Amerikas storlek och mångfald, lika lite kunde männen som sommaren 1787 hade samlats till möte i Philadelphia föreställa sig en självstyrande republik i de digitala mediebubblornas värld. ”Madisons värsta mardröm” är hos Jeffrey Rosen ett Amerika sönderslitet av just det slags antagonistiska fraktioner och sekter som grundarna trodde sig ha inhägnat med sin maktdelning och sin starka presidentmakt. Därtill ett Amerika där den starka presidentmakten har visat sig stark nog att i ”fel” händer sätta maktdelningen ur spel och bana vägen för ett kejsarvälde (de hade alla den romerska republikens undergång för ögonen).

Att USA skulle kunna tas över och styras av en aldrig så auktoritärt sinnad president har jag likväl fortfarande svårt att föreställa mig. Därtill är Amerika för stort och vidsträckt, makten för decentraliserad, traditionen av antistatlighet för djupt rotad, för mycket vapen i händerna på alltför många. Så snarare Somalia än Ryssland, snarare splittring än sammanhållning, snarare inbördeskrig än envälde. En aldrig så auktoritär sinnad president, dyrkad av en aldrig så lojal politisk sekt, kommer att ha makten att söndra men inte att härska.

Madison hade hoppats att den nya tidens medier, den tryckta pressen inte minst, skulle tillåta en upplyst elit att förfina opinioner och dämpa passioner, men i de sociala mediernas tid har motsatt dynamik satts i spel, skriver Jeffrey Rosen. De mest extrema opinioner och mest ohämmade passioner ”upplyser” nu eliten, virtuella folkstormar kan över en natt mobiliseras för att utså hat och misstro mot allt och alla.[8] Vad Madison kunde föreställa sig var lokala demagoger som genom intriger och korruption kunde vinna folkets röst för att bedra folkets intressen, first obtain the suffrages, and then betray the interests of the people. Vad han inte kunde föreställa sig var att varje demagog, varje sekt och fraktion, varje opinion och passion, varje aktör och intressent (också främmande regeringar och företag, också anonyma förtals- och hatfabriker), skulle förfoga över ett kommunikationsmedel mäktigt nog att tränga in i varje fiber av den amerikanska samhällskroppen och förgifta den.

Jag har svårt att föreställa mig hur ett Amerikas Förenta Stater hade kunnat bli till i en sådan värld. Och därmed också svårt att föreställa mig hur Amerikas Förenta Stater ska kunna bestå i världen sådan den blivit.

*

I en av paradmålningar inramad rotunda i National Archives i Washington DC ligger konstitutionens originaldokument under glas i en guldinramad monter framför något som mest påminner om ett altare. Jag vet inget annat land som på samma sätt har gjort sin konstitution till föremål för dyrkan men heller inget annat land där konstitutionen har haft en sådan betydelse. Den amerikanska idén är förvisso ett mångtydigt och motsägelsefullt begrepp, men utan de gulnade dokumenten (där ligger också det svårt tidsanfrätta originalet till självständighetsförklaringen från 1776) tror jag inte det skulle finnas någon amerikansk idé att tala om. Själva idén att Amerikas Förenta Stater kan hållas samman av en idé har i hög grad varit beroende av amerikanernas förmåga att hålla grundandets dokument levande nog för att lojaliteten mot en konstitution ska trumfa lojaliteten mot arvets och kulturen. Amerikaner förenas naturligtvis också av ett all-amerikanskt arv och en all-amerikansk kultur (sport inte minst) och en all-amerikansk (federal) stat, och med tiden av allt fler all-amerikanska krig, men en enhetlig nationalstat har USA aldrig kunnat vara och kommer aldrig att kunna bli.

Under mina stationeringsår i USA firade den amerikanska konstitutionen sitt tvåhundraårsjubileum (se sidan XX) och jag kunde inte undgå att ta intryck av alla de böcker och artiklar som då skrevs om dess roll och betydelse. Det fanns efter 1960-talets medborgarrättstrider, Vietnamkrigets trauman och Nixonerans härvor av maktmissbruk, en förnyad tilltro till den amerikanska idéns sammanhållande kraft. ”Mina kära amerikaner, vår långa nationella mardröm är över, vår konstitution fungerar, i vår storartade republik är det lagen som styr, inte män”, sade Gerald Ford när han den 9 augusti 1974 efterträdde den skandaliserade Richard Nixon.[9] [CL(BF11] [GR12] 

Jag tog också intryck av diskussionerna som hade blossat upp om federal makt kontra delstatlig. Ronald Reagan hade kommit till makten på ett huvudsakligen anti-federalt program under devisen ”Staten är inte lösningen på våra problem, staten är problemet”, government is not the solution to our problem; government is the problem (se sidan XX), och även om orden inte följdes av handling (den federala makten stärktes också under Reagan-åren) så var det inte orimligt att tänka sig en omfördelning av makt från den federala nivån till delstaterna. Genom åren hade det blivit alltmer oklart vem som hade makt över vad; växande federala program och subventioner hade villkorat det delstatliga och lokala självstyret. Skatter och budgetar hade sammantvinnats utan att det riktigt gick att se hur trådarna gick. Delstatliga program hade finansierats med federala medel och federalt finansierade program hade administrerats av delstatliga politiker, och det hade blivit alltför lätt att skylla allt ont på Washington.

Konstitutionen hade förvisso dragit en till synes entydig gräns mellan den federala makten och den delstatliga; ”all makt som inte specifikt delegerats till den federala regeringen eller undanhållits delstaterna är förbehållen delstaterna, eller folket i dess helhet” (tionde tillägget). Med ”folket i dess helhet” menades den kvalificerade folkliga majoritet som krävdes för att ändra konstitutionen, det vill säga förse den med nya tillägg, vilket ingen längre tror är politiskt möjligt.

En konstitution som inte längre går att ändra har istället lett till politiskt laddade konflikter om hur den ska tolkas. Detta har i sin tur lett till en tilltagande politisering av Högsta Domstolen och till en rad politiskt polariserande domstolsutslag.

En konstitution som varken går att ändra eller tolka på ett icke-polariserande sätt kan i längden inte hålla samman Amerikas Förenta Stater.

*

I det kapitel som avslutade boken när den publicerades 1991 formulerade jag en vision av vad som skulle krävas för att detta vidsträckta, mångskiftande och dynamiska USA som jag på gott och ont hade lärt mig att älska skulle kunna bestå (vilket inte heller då kunde tas för givet). Skälet till att jag inte har tagit med det kapitlet i den här upplagan är att visionen utgick från ett annat Amerika än det jag idag kan se.

Vad jag då såg framför mig var ett Amerika där det gemensamma federala golvet hade lagts så långt som det var politiskt möjligt och önskvärt. Där den sociala och politiska anständigheten hade fått en rimlig undre gräns. ”På sin höjd kan det bli fråga om att ytterligare införa någon form av nationellt sjukförsäkringssystem”, skrev jag, och fortsatte:

Härifrån kan de amerikanska delstaterna i huvudsak själva ta vid, som det var tänkt från början och som det egentligen bara kan fungera i ett land av USA:s storlek och komplexitet. Den nya federalismen, som det kallas i USA, kommer sannolikt att medföra att Minnesota fortsätter att vara en nordeuropeisk välfärdsstat, medan Mississippi fortsätter att vara en stat med ett enklare välfärdsnät. Kalifornien kommer att ha hårdare miljöregler än Nevada. Massachusetts kommer att ha högre inkomstskatt än Texas. Några stater kommer att präglas av avfolkning och fattigdom, andra av invandring och tillväxt. Vad som därmed blir tydligare för amerikanerna är sambandet mellan vad de gör och vad de får. Problemen och utmaningarna kommer närmare. Delstaten är den nivå från vilken det amerikanska medborgarskapet möjligen kan rekonstrueras och det lilla perspektivet ges större vyer. 

Kulten av det lokala självstyret hade varit centrala element i Ronald Reagans politiska budskap och jag hade tagit intryck. Reagan hade målat upp bilden av ett Amerika där vanliga, jordnära människor redde ut sina privata angelägenheter runt köksbordet och sina gemensamma problem i goda grannars lag. Existensen av ett sådant Amerika hade varit själva förutsättningen för hans attack mot den federala regeringen och dess påstått odugliga, korrupta välfärdsbyråkrati. Washington skulle inte för dyra skattepengar sköta sådant som vanligt folk klarade av på egen hand, frivilligt eller inom ramen för det lokala självstyret. Reagans jeffersonska retorik skapade för en tid illusionen att det lokala självstyret i USA var ett vitalt och oprövat alternativ till federala hjälpprogram och fattigdomskrig.

 Till illusionen bidrog den fortsatt starka lokala och delstatliga regleringen av det dagliga livet i USA. Själv var jag under mina år där bosatt i kommunen Montgomery County i delstaten Maryland på gränsen till District of Columbia och Washington. En kilometer bort, rakt över Potomacfloden, låg kommunen Arlington i delstaten Virginia. Under en arbetsdag kunde jag passera tre olika varuskattezoner, ett antal olika inkomstskattesystem, ett hundratal olika trafik-, utskänknings- och körkortsbestämmelser, olika skolsystem och terminslängder. Jag pendlade mellan dödsstraff och livstids fängelse, mellan olika regler för inköp av handeldvapen och fyrverkerier, olika guvernörer, delstatssenatorer och lokala brandkårer. I centrala Washington cirklade poliser med minst fem olika uniformer, huvudmän och ansvarsområden. Längs floden gick dessutom fronten i inbördeskriget, så på ena sidan mindes man Söderns storhet och på den andra slaveriets förbannelse.

 Men det behövdes inte någon längre vistelse i denna exotiska regeldjungel för att inse problemet med Reagans amerikanska vision. De samhällen som den lokala makten vilade på var inte länkar i ett nationellt politiskt system, ibland inte ens i ett delstatligt, utan svaga, starkt lokalchauvinistiska, irriterande regleringsivriga, totalt oförutsägbara storheter. Det var inte svårt att se hur Reagans kritik av den federala makten hade givit luft under vingarna åt fraktioner och sekter som under de följande årtiondena skulle komma att mobiliseras i regelrätta uppror mot ”eliterna i Washington”, och i ett alltmer oförsonligt ”kulturkrig” mellan ett Amerika och ett annat.

I själva verket går en obruten linje från Ronald Reagans attacker mot den federala makten på 1980-talet, de republikanska revolterna mot ”Washington” under Clinton (”Kontrakt med Amerika”, 1994) och Obama (”tepartyrörelsen”, 2009), till den revolt som 2016 skulle föra Donald Trump till Vita Huset och förvandla det republikanska partiet till en ledardyrkande mångmiljonsekt och inom loppet av fyra år skaka Amerikas Förenta Stater i sina grundvalar. Ett annat beslut av vicepresident Mike Pence den 6 januari 2021 (vid kongressens formella certifiering av valresultatet) hade förmodligen inneburit slutet för den konstitutionellt reglerade fredliga övergången från en vald president till en annan, och en kupp eller ett inbördeskrig av något slag hade varit ett faktum.

Skadan är därmed skedd och kan inte göras ogjord. Vad som hänt en gång kan hända igen. USA:s sårbarhet för ett auktoritärt maktövertagande har pedagogiskt demonstrerats, liksom konstitutionens otillräcklighet för att förhindra det, liksom dess tilltagande maktlöshet gentemot fraktioner och sekter som vill splittra USA. Amerikanska presidentval avgörs idag av några få väljare i de allt färre delstater där splittringen inte redan är faktum och där det fortfarande råder osäkerhet kring vilken president de kommer att rösta på, vilket vid närmare påseende är demokratisk absurt – och i längden konstitutionellt ohållbart.

Så tvärtom mot vad jag skrev 1991 så tror jag att den amerikanska federationen måste stärkas uppifrån – om den inte ska upplösas underifrån. Hur det skulle kunna gå till har jag svårt att se, men jag ser heller inget annat alternativ. Jag ser heller inget som skulle kunna ersätta den idé om Amerika som på gott och ont, och med nöd och näppe, har hållit ihop en federation som inte ens grundarna riktigt trodde skulle kunna bestå. Eller som Benjamin Franklin med en bevingad mening svarade när han vid konstitutionskonventets avslutande i Philadelphia i september 1787 fick frågan om vad de hade skapat, en republik eller en monarki:

A republic, if you can keep it. En republik, om ni kan bevara den.

*

Jag tar tåget från Union Station i Washington till Philadelphia. Union Station är som så många andra järnvägsstationer i USA ett arkitektoniskt praktmonument över en tid då det var järnvägarna som band samman Amerika och inte motorvägarna. När Interstate-systemet byggdes på 1950-talet förföll både järnvägsnätet och stationsbyggnaderna och under mina år i Washington tog jag aldrig tåget till vare sig Philadephia eller New York. Nu är den marmorvälvda passagerarhallen i Union Station renoverad till sin forna glans och tågavgångarna täta, till Philadelphia minst en gång i timmen, men den långa perioden av förfall gör sig påmind längs vägen. I Baltimore åker tåget igenom ett enda stort renoveringsobjekt av nedgångna stationsbyggnader och spruckna perronger, på några håll pågår reparationsverksamhet men det mesta bär spår av långvarig brist på omsorg. Eftersattheten i den federala infrastrukturen, bristen på investeringar och underhåll i broar och vägar, järnvägar och flygplatser, fibernät och elnät, har varit påtaglig under lång tid och det var först 2021, på initiativ av president Biden, som kongressen lyckades fatta beslut om en omfattande federal infrastruktursatsning till den hisnande kostnaden av sammanlagt 1,2 biljoner (1200 miljarder) dollar, vilket om möjligt säger något om hur illa ställt det hade hunnit bli.

30th Street Station i Philadelphia är i någotsånär gott skick, om än inte lika vacker och påkostad som Union Station, och ligger fyrtiofem minuters promenadväg från den 1700-talsbyggnad i rött tegel och vitspröjsade fönster, Independence Hall, där Amerika föddes. Här debatterades och undertecknades såväl självständighetsförklaringen 1776 som konstitutionen 1787 och hit vallfärdar turister och skolklasser för att beskåda den spruckna frihetsklockan och rummen med de grönfiltklädda borden och bläckhornen med gåspennorna där historia skrevs. Frihetsklockan fick sin största symboliska betydelse under kampen mot slaveriet på 1830-talet då den ingjutna inskriptionen fick en högst konkret innebörd: Proclaim Liberty Throughout All the Land Unto All the Inhabitants thereof. Förkunna frihet över hela landet till alla dem som bor där.

Sedan jag var här senast har frihetsklockan fått en egen byggnad, Liberty Bell Center, där den nu hänger i en glasklädd alkov med utsikt över Independence Hall.  Alldeles intill ligger ännu ny byggnad, The National Constitution Center, tillägnad dokumentet som signerades i andra änden av den park som idag förbinder byggnaderna med varandra. Det hela är arkitektoniskt elegant och pedagogiskt skickligt och ingen som träder in här ska lämnas i minsta tvivelsmål om konstitutionens centrala betydelse för Amerikas existens. Och jag slås än en gång av kraften och skönheten i den amerikanska idén sådan den en gång diskuterades och formulerades, och sådan den idag gestaltas på centrets väggar och i montrar. Men jag slås också av att detta monument över konstitutionen har uppförts i en tid när Amerika är mera splittrat än någonsin om dess betydelse och mening.

När jag träffar Jeffrey Rosen över en lunch i Washington är han noga med att påpeka att centrets verksamhet inte får uppfattas som partipolitisk, vilket verkare lättare sagt än gjort i en tid när tolkningen av konstitutionen blivit alltmer partiskiljande. Jag är inte säker på att republikaner och demokrater längre ens kan förenas bakom den amerikanska idéns mest grundläggande trossatser. I varjefall har jag svårt att föreställa mig en president Trump (eller någon i hans efterföljd) ta i sin mun de ord som Joe Biden yttrade när han den 24 juli 2024 meddelade sitt beslut att inte ställa upp till omval.

Amerika är en idé - en idé som är starkare än något hav, mäktigare än någon diktator eller tyrann. Det är den mest kraftfulla idén i världshistorien. Det är idén att vi anser dessa sanningar som självklara: Vi är alla skapade lika, utrustade av vår Skapare med vissa omistliga rättigheter – liv, frihet och strävan efter lycka. Vi har aldrig helt levt upp till den – till denna heliga idé – men vi har heller aldrig lämnat den bakom oss. Och jag tror inte att det amerikanska folket kommer att överge den nu.[10]

Nej, USA har aldrig levt upp till den amerikanska idén. Tidvis har det befunnit sig mycket långt ifrån den eller rakt ut bekämpat den. Det kan fortfarande synas oförklarligt hur en sådan idé ens kunde uppstå i en miljö präglad av slaveri och kolonial erövring, varför den inte omedelbart knäcktes under tyngden av sina inre motsägelser. Det amerikanska hyckleriet är ett återkommande tema i varje diskussion om den amerikanska idén.   

Men som jag ser det är hyckleri också en indikation på makten hos en idé. Den som inte behöver åberopa sig på en idé behöver heller inte hyckla den. Vladimir Putin behöver inte hyckla, inte heller Donald Trump. När amerikanska presidenter tagit de stora amerikanska orden i sin mun, hur mycket de än hycklat dem i praktiken, så har det varit ett erkännande av ordens fortsatta makt och betydelse.

När de stora orden inte längre går att ta i munnen utan att bli till aska, eller när en amerikansk president inte längre tycker sig behöva ta dem i munnen (vilket Donald Trump mig veterligen aldrig har gjort) så är det inte bara slutet på hyckleriet utan också på kraften i den idé utan vilken jag inte tror att Amerikas Förenta Stater kan bestå som en konstitutionellt grundad gemenskap. [CL(BF15] [GR16] 

Konstitutionen behöver en idé – och idén behöver en konstitution.

”Över den begynnande entreprenörskapitalismens tusentals tjattrande gråsparvar svävade republikens allseende örn”, skrev jag 1991.

Idag vill jag lägga till att örnen är skadskjuten och runt de tjattrande sparvarna slår vargen sina lovar. 

./.

[1] Ketcham Ralph (red), The Anti-Federalist Papers and the Constitutional Convention Debates, New American Library, New York 1986, s 214.

[2] 1956 ersattes mottot i sigillet med ”In God We Trust”, vilket återspeglade religionens fortsatt starka inflytande i det amerikanska samhället.

[3] “The termination of all rules, regulations, and articles, even those found in the Constitution”. Donald Trump på Truth Social, 4.12. 2022.

[4] Trump vs United States, 1.7.2024. “Under our constitutional structure of separated powers, the nature

of Presidential power entitles a former President to absolute immunity from criminal prosecution for actions within his conclusive and preclusive constitutional authority. And he is entitled to at least presumptive immunity from prosecution for all his official acts.”

[5] “Citizens, Not the State, Will Enforce New Abortion Law in Texas”, New York Times, 9.7.2021.

[6] David French, Divided We Fall: America's Secession Threat and How to Restore Our Nation, St. Martin's Press, New York 2020.

[7] “In Eagle Pass, a tense border standoff between Texas and the federal government is reaching a crescendo”, Texas Tribune, 22.1.2024

[8] Jeffrey Rosen, The Pursuit of Happiness. How Classical Writers on Virtue Inspired the Lives of the Founders and Defined America, Simon & Schuster, New York 2024, s 196-197.

[9] “My fellow Americans, our long national nightmare is over. Our Constitution works; our great Republic is a government of laws and not of men.”

[10] America is an idea – an idea stronger than any ocean, more powerful than any dictator or tyrant. It’s the most powerful idea in the history of the world. That idea is that we hold these truths to be self-evident: We are all created equal, endowed by our Creator with certain inalienable rights – life, liberty, and the pursuit of happiness. We’ve never fully lived up to it – to this sacred idea – but we’ve never walked away from it either. And I do not believe the American people will walk away from it now.

 [CL(BF1]Se ovan

 [GR2]Medvetna upprepningar.

 [GR3]Citattecknen ger namnet en dignitet som dert inte har.

 [GR4]Det fanns sådant som inte var bestående och inte värt att bevara vilket jag beskriver tidigare i boken.

 [CL(BF5]Tempus här - man skulle kunna byta till “är en idé som återkommande har” för man kan väl hävda att detta är ett fortsatt problem (inte minst eftersom Trump kommer in i bilden i nästa stycke)

 [CL(BF6]“har” ?

 [GR7]I fortsättningen får tempusvalen sin förklaring.

 [GR8]Tempusvalet beror på att detta är ett referat av hans tal, inte ett konstaterande av fakta. Det råder viss tvekan om historiens sanningshalt. Har återfört hela stycket till sitt ursprung.

 [CL(BF9]“den” - grundläggningen?

 [GR10]Konflikten. Jag tycker syftningen är tydlig. Att upprepa konflikten blir otympligt.

 [CL(BF11]På andra ställen översätter du direkt, I parentes eller kursiverat, (se tex stycket nedanför) här är det en not. Är det för att den är lite längre? Annars föreslår jag att flytta upp den till brödtexten.

 [GR12]Jag tycker den är för lång att flytta upp i texten. Stör rytmen.

 [CL(BF13]Ta bort, effektivt med punkt efter “någonsin”

 [GR14]Men det är viktigt att referensen är just till splittringen om konstitutionen, så det får står kvar.

 [CL(BF15]Lång och snårig mening, vet inte om den går att förenkla ? ”… på kraften i den idé som är Amerikas Förenta Stater och som behövs för att staterna ska fortsätta vara en konstitutionellt grundad gemenskap.” - inte lika tjusigt, och kanske inte så bra?

 [GR16]Jag är rätt nöjd med meningen som den är.😎