Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 9 februari 2020.

Symbolpolitikens overkliga problem

Det har från och till gjorts en stor sak av hur vi hälsar på varandra. För några år sedan var det Stefan Löfven som förklarade att i Sverige hälsar både män och kvinnor genom att ta varandra i hand. Detta sedan en manlig politiker från miljöpartiet valt att hälsa på en kvinna på annat sätt. Och i höstas gick norska Fremskrittspartiet ut med samma budskap: ”I Norge håndhilser vi på varandra”. Detta sedan en kvinna valt att hälsa på kronprins Haakon på annat sätt. 
I båda fallen genom att lägga handen mot hjärtat.
Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur folk väljer att hälsa på varandra, och än mer på att man väljer att hälsa olika på män och kvinnor, men det är knappast för själva hälsningsformen som det här har gjorts till en stor sak. 
Lägga handen på hjärtat är i mina ögon en vacker gest, och helt orimligt är det heller inte att vilja hälsa mindre kroppsligt närgånget på en främmande person av annat kön. Det gränslösa handhälsandet är en relativt ny företeelse också i Sverige, för att inte tala om det gränslösa kramandet. 
Nej, det uteblivna handhälsandet har gjorts till en stor sak, och i vissa fall till en rättssak, för att det betraktats som ett uttryck för en kultur eller religion med seder och bruk som inte hör hemma här.
Och att i förlängningen av den uteblivna handhälsningen ligger hotet om något värre. 
Liksom i bärandet av sjal eller huvudduk. 
Liksom i införandet av kvinnotider i offentliga bad.
Var för sig till synes oskyldiga saker, saker som tills nyligen var rätt vanliga också i vår kultur, men som nu har gjorts till symboler för något värre, och som därför måste bekämpas eller förbjudas.  
Här i Sverige tar vi varandra i hand, eller tar av oss sjalen, eller simmar i samma bassäng, för annars vet vi inte hur det slutar.
Eller snarare, då vet vi hur det slutar. 
Försöken att förbjuda eller begränsa det ena eller andra har hursomhelst tagit fart.
I Trelleborg har kommunfullmäktige beslutat att den som inte skakar hand med det motsatta könet ”av kulturella eller religiösa skäl”, som det heter, inte kan få anställning i kommunen. 
I Staffanstorp och Skurup har kommunfullmäktige infört nolltolerans i skolan mot huvudduk för flickor upp till sjätte klass. 
I Bromölla förbjöd kommunfullmäktige bön på kommunala arbetsplatser, men sedan en kristen kommunanställd anmält sig själv för bönebrott, blev sk tyst bön tillåten.
Ingenstans har såvitt jag kan se funnits ett verkligt problem bakom besluten, och knappt några verkliga människor som berörts av dem. Handhälsningsproblemet i Trelleborg hade nog ingen hört talas om innan, huvudduksproblemet i Staffanstorps och Skurups skolor sägs vara minimalt, och vilka verkliga problem Bromölla kommun än har, så lär knappast bön på arbetsplatsen vara ett av dem.
Vad det istället handlar om är symboliska beslut vars främsta syfte är att symbolisera det hot eller det problem som de säger sig vara svaret på. 
Handhälsningstvång och huvudduksförbud som symboler för en politik som vill göra Sverige mera svenskt igen, eller åtminstone kulturellt mera enhetligt, vilket sägs vara svaret på nästan alla problem i samhället – verkliga som overkliga. 
Inte så att vi saknar verkliga problem, och att Sverige blivit alltmer uppdelat, splittrat och segregerat är ett av dem, även om det har mycket litet med huvudduk och handhälsning att göra. 
Men symbolpolitik syftar inte till att lösa verkliga problem, vare sig här eller någon annanstans. 
Donald Trumps mur mot Mexiko är ett klassiskt exempel på symbolpolitik.
Mycket symbolik men lite verkan.  
Symboliskt nog rasade en bit av muren häromdagen.
Brexit är ett annat exempel.
Ett symboliskt hot eller problem, EU, med en symbolisk lösning, utträde, utan att någon tills idag har den minsta aning om vad det kommer att föra med sig, annat än att det inte kommer att lösa några verkliga problem.
Symbolpolitik är vad som blir kvar när demokratins förmåga att ta itu med verkliga problem försvagas. Och demokratin i förlängningen riskerar att bli symbolisk också den.
Jo, jag glömde; ett verkligt problem har Brexit löst; färgen på de brittiska passen.
Nu kan de få äntligen få bli blåa igen, istället för EU-vinröda.
Symboliken överlåter jag åt britterna att förklara.