Kolumn nr 53, mars, 2000
Mångfaldens utmanande problematik

SVERIGE ÄR NUMERA ”en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund”. I den regeringsproposition där detta proklameras (1997/98:16) slås också fast att ”den generella politiken på ett helt annat sätt än hittills [måste] utgå från och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i samhället”.

Detta kan synas vara att slå fast det självklara. En demokrati bör återspegla sammansättningen och opinionen hos sina medborgare, eller hur? Förändras medborgarna, förändras rimligen också politiken.

Inte nödvändigtvis. Faktiskt fungerande demokratier är inte baserade på universella principer enbart – utan också på kulturella fördomar. Vissa kulturer väger tyngre än andra. Inga europeiska demokratier är kulturblinda, allraminst de med en relativt lång och obruten kulturell historia. Som Sverige.

Det faktum att den svenska befolkningens kulturella sammansättning förändras innebär inte att förändringen självklart slår igenom i det svenska samhällets politiska och sociala institutioner. Ökad kulturell mångfald i folket, demos, är en utmaning för vilken demokrati som helst, men särskilt för en demokrati vars kulturella särprägel delvis bestått i föreställningen att medborgarna delar i stort sett samma kultur. Svenskhet är inte en politisk eller juridisk kategori (svenskt medborgarskap förlänar inte automatiskt svenskhet) utan ett kulturellt begrepp.

Man kunde förvänta sig att begreppets innehåll skulle förändras i takt med övergången från kulturell homogenitet till kulturell pluralism, men den kulturella präglingen sitter djupt. Det sociala gapet mellan ”svenskar” och ”invandrare” består, liksom föreställningen om svenskheten som en på förhand definierad kulturell tillhörighet.

Den svenska regeringen har följaktligen inte alls slagit fast någonting självklart. En generell politik byggd på kulturell mångfald är ett omvälvande åtagande. Det är en politik som måste kunna förena kulturellt särpräglade värderingar och livsstilar med kulturellt blinda samhällsinstitutioner. Kulturella skillnader med kulturöverskridande solidaritet.

DÄRMED ÄR VI tillbaka till kulturen, till detta blott alltför europeiska tillstånd av tätt packade rötter, historier, språk och religioner, till den nedärvda pluralism som i århundraden närt krig och fred, skaparkraft och konkurrens, erövring och frigörelse på den europeiska kontinenten.

Den utstakade vägen mot ökad europeisk enighet och samstämmighet kantas följaktligen av ständigt latenta konflikter och motsägelser. Krigen på Balkan har än en gång understrukit skörheten i den europeiska samexistensen. Planerna på ytterligare utvidgning av EU har åter frilagt de djupt rotade skillnaderna mellan Europas kulturer och sociala system. De antieuropeiska underströmmar som nu framgångsrikt exploateras av Europas populister virvlas mindre upp av rädslan för ekonomisk-politisk integration än av rädslan för kulturell upplösning.

EU:s hittillsvarande linje har varit att ignorera den kulturella mångfaldens problematik och betrakta Kulturen som ännu ett verktyg för Europas enande. På samma sätt som vi en gång gjordes till kulturella svenskar eller tyskar eller fransmän ska vi nu göras till kulturella européer.

Men Europa kommer aldrig att bli en kultur i ordets svenska eller tyska eller franska bemärkelse. En gemensam europeisk kultur, oavsett hur skickligt den än formuleras och propageras, kan aldrig ersätta eller ens reducera Europas kulturella mångfald. Styrkan i varje europeisk ”kulturprodukt” är dess kulturella särart. En god europeisk film är antingen svensk eller dansk eller polsk eller något annat – men inte ”europeisk”.

I TAKT MED ATT Europas kulturella miljöer blir än mer spröda och flyktiga, och rädslan för kulturell utplåning följaktligen håller på att bli en politisk faktor att räkna med, borde kulturfrågan snarast flyttas högre upp på den europeiska dagordningen. Inte som ännu ett program för frampressandet av en icke-existerande europeisk kultur utan som ett program för att stödja och utveckla Europas faktiskt existerande kulturella mångfald.

En europeisk union som verkligen accepterar och bejakar sin inre kulturella mångfald måste ge kulturfrågan högsta prioritet, inte sätta den som sista punkt på en teknokratisk dagordning för politisk och ekonomisk konvergens. Ett kulturprogram för Europa bör förvisso verka för att dess skilda kulturer kan mötas, men också för att de kan förbli skilda. Visionen av en livskraftig politisk och ekonomisk union i Bryssel måste berikas med visionen av kulturell livskraft i var och en av Europas skilda kulturmiljöer.

I sista hand kan det hela summeras till en enda övergripande fråga: hur ska Europas människor fås att känna sig kulturellt hemmastadda i ett politiskt och ekonomiskt gränslöst Europa? 

Om inte Europas länder kan finna ett anständigt och demokratiskt svar på den frågan bör vi räkna med att nya efterföljare till Jörg Haider och Pia Kjærsgaard snart träder fram ur de europeiska kulisserna.