Ur det Förlorade landet (Bonniers 1996, 2007)

13. På barrikaden

Den som inte är med mig är mot mig.
Matteus 12:30

När jag ska lämna Israel åker jag numera alltid ut till Ben Gurionflygplatsen en extra timme i förväg, dvs utöver de två ordinarie incheckningstimmar som de israeliska säkerhetsbestämmelserna stipulerar. Jag vet vad som väntar, ser det inte heller som meningslös rutin, men irriteras över det rutinmässiga i förloppet. Mitt namn utlöser ett larm på dataskärmen i passkontrollen, den i regel unga, kvinnliga, passpolisen får något blankt i blicken, trycker på en knapp och ber mig vänta. Efter en stund, ibland en halvtimme, kommer en civilklädd säkerhetsofficer och ber mig följa med till ett litet rum bakom kulisserna. Resten av den extra incheckningstimmen går åt till det fullkomligt slentrianmässiga förhör som följer. Var har jag varit? Vem har jag träffat? Varför har jag kommit? Jag vet inte vad de redan vet, men de brukar nöja sig med mina svar. Jag vet inte heller vad som står i den påstått tjocka mapp som den israeliska säkerhetspolisen har skrapat ihop om mig, men jag antar den är fylld med snart trettio år gamla uppgifter om möten med israeliska palestinier och vänsterradikala israeler, med IB- och Säporapporter från den svenska palestinarörelsens möten och aktiviteter, konferenser, kongresser, bandupptagningar, smygtagna fotografier, gulnade skrifter och vittrade tidningsklipp. Möjligen tycker jag att de skulle rensa mappen eller datera upp den en smula, men varför skulle de göra det? Bättre en uppgift för mycket än en för lite, är alla säkerhetstjänsters arkivprincip. Liksom rättsprincipen att hellre misstänka någon på felaktiga grunder än att på felaktiga grunder inte misstänka någon alls.

Jag antar att de fortfarande har uppgifter om mitt besök i Jordaniens huvudstad Amman i september 1970. De borde ha det. Inte för att jag där gjorde och tänkte saker som jag inte hade gjort och tänkt förut, utan därför att jag där bokstavligen hamnade på fiendens barrikader. Jag for som den svenska palestinarörelsens delegat till det palestinska studentförbundets andra världskongress, under en period av ökade palestinska väpnade aktioner mot Israel och en tilltagande konflikt mellan palestinierna och den övriga arabvärlden. Jag lyckades fly därifrån drygt två veckor senare, i en taxi till Beirut via Damaskus, undan kung Husseins blodiga och förödande attack mot de palestinska baserna i Jordanien. Över mitt huvud (artillerisalvorna mot högkvarteren i stadens centrum strök hotellets tak) och framför mina ögon massakrerades en rörelse som några dagar tidigare, full av energi och stridsvilja, hade visat upp sina militära och civila dygder inför de närvarande gästerna. Vi ledsagades runt på sjukhus, skolor, symöten och spektakulära militära träningsuppvisningar. Olika palestinska bokstavskombinationer slogs om uppmärksamheten. Stenciler och häften delades ut. Luften surrade av konkurrerande strategier och teorier.

De två svarta septemberveckorna i Amman gjorde dock, om inte annat, klart för mig att palestinakonfliktens logik snabbt reducerade utrymmet för teoretiska debatter, pragmatiska omprövningar och kompromissande ståndpunkter. Varje motsättning tycktes förutbestämd att drivas till sin skoningslösa spets. Den man inte var med, var man emot.

På konferensens sista dag, den 6 september, kapade en av de palestinska organisationerna, PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, tre reguljära passagerarflygplan från PanAm, Swissair och TWA. Jumbojeten från PanAm beordrades, på grund av sin storlek, att landa i Kairo där passagerarna evakuerades och planet sprängdes, de två andra, en DC 8 och en Boeing 707, tvingades ner med passagerare och allt på “Revolutionens flygplats“, Dawson’s Field, ett ökenfält nära staden Zerka norr om Amman, där de tre dagar senare fick sällskap av ett brittiskt BOAC-plan. Vi inbjöds att bevittna det surrealistiska skådespelet. På avstånd i den dallrande hettan blänkte flygplanskropparna med sin olycksaliga last som väldiga utomjordiska insekter, och ännu längre bort anades det olycksbådande dammet från den jordanska arméns mobiliserande stridsvagnar. Efter att på en presskonferens ha förklarat krig mot “sionismen och imperialismen“ i hela världen, krävt störtandet alla “reaktionära“ arabiska regimer, allrahelst den i Jordanien, och uttalat förhoppningar om ett amerikanskt ingripande (för att skärpa motsättningarna), släppte de unga kedjerökande PFLP-ledarna i sina kakiskjortor och mörka glasögon så småningom gisslan i utbyte mot dömda palestinska terrorister i engelska, tyska och schweiziska fängelser. Därefter sprängde de såväl flygplanen som den palestinska rörelsen i bitar, och gav kung Hussein den förevändning han behövde för att slå till. Hårt och skoningslöst.[1]

Den tilltagande internationella terrorn mot judiska och israeliska mål var naturligtvis ett palestinskt svaghetstecken. Redan ett år efter junikriget var motståndsrörelsens hopp om ett allmänt palestinskt uppror i de ockuperade områdena borta. Den israeliska militära kontrollen hade konsoliderats, de palestinska invånarna hade börjat anpassa sig till den nya situationen, möjligheterna för en palestinsk gerillarörelse att få fotfäste och gömma sig under näsan på israelerna i den avgränsade och kala terrängen var obefintliga, och de väpnade kommandoräderna utifrån mot mål i Israel producerade många martyrer men inga resultat. Strategin att driva den väpnade kampen från andra sidan gränsen skapade istället nya intressekonflikter mellan palestinierna och deras arabiska värdar. Såväl Jordanien som Egypten förklarade sig sommaren 1970 beredda att förhandla om fred med Israel i utbyte mot territorier[2], och kunde allt mindre tolerera en väpnad rörelse som uttryckligen motsatte sig detta, ja vars mera militanta grenar uttryckligen förespråkade störtandet av värdlandets regim. I Kairo stängdes PLO:s kontor och palestinska aktivister utvisades, och i Jordanien kom de palestinska organisationernas växande anspråk på militära baser och politisk verksamhet (två tredjedelar av Jordaniens befolkning bestod vid den här tiden av palestinier) att bli ett direkt hot mot kung Hussein. De palestinska kommandoräderna mot Israel ledde dessutom regelmässigt till massiva militära repressalier mot byar, städer och vitala anläggningar i värdlandet, vilket avsiktligt skapade växande motsättningar mellan palestinierna och värdlandets övriga befolkningsgrupper. Palestinierna var helt beroende av yttre baser för sitt nålstickskrig mot Israel, men drog ofrånkomligen in varje nyupprättad bas under israelernas bombmatta, vilket undergrävde basen. Detta blev särskilt tydligt i södra Libanon där palestinierna inte hade något traditionellt fotfäste, och där de snabbt antagoniserade den lokala kristna och shiamuslimska befolkningen i takt med att de militära repressalierna över gränsen trappades upp. De palestinska organisationernas beslut att etablera baser i Libanon och därmed dra in landet i konfrontationen med Israel, var med stor säkerhet det första steget mot Libanons sönderfall. I januari 1970 rapporterades sammanstötningar mellan palestinsk gerilla och lokalbefolkningen i södra Libanon, och i Jordanien förebådade stora sammandrabbingar med jordanska armén i november 1968 och i februari och juni 1970, vad som komma skulle.[3].

Icke desto mindre antog den palestinska nationalkongressen vid ett extrainkallat möte i Amman dagarna innan jag kom dit, en provokativ resolution som i mer eller mindre öppna ordalag utpekade kung Hussein som förrädare och förespråkade en gemensam palestinsk-jordansk revolutionär front i kampen för befrielse, dvs i princip ett övertagande av Jordanien.[4]  Bakom de långtgående, orealistiska anspråken dolde sig drastiskt skärpta motsättningar mellan de olika palestinska befrielserörelserna om målen och medlen. De första årens väpnade eufori hade förbytts i en växande insikt om rörelsens politiska isolering och militära sårbarhet. Desperationen vibrerade under ytan. Barrikaderna var heta av frustration.

Yassir Arafats organisation, al Fatah, och därmed majoriteten av dåvarande PLO, företrädde en fortsatt balansgång mellan de egna intressena, värdländernas intressen och behovet av politiskt stöd bland araberna inne i Israel.[5]  Ja, det fanns även de som började tala om nödvändigheten av en politik som direkt eller indirekt erkände de israeliska judarnas intressen och anspråk i Palestina. Bland de palestinska ledare jag träffade i Amman i september 1970 fanns, förutom de militärt profilerade förgrundsgestalterna Yassir Arafat och Abu Iyad, en lågmäld, civilklädd, glasögonprydd, lätt flintskallig man vid namn Nabil Shaat. Shaat var med all säkerhet upphovsmannen till den serie artiklar som ett halvår tidigare hade publicerats i al Fatahs engelskspråkiga organ och som för första gången tillerkände judiska israeler något slags hemortsrätt i ett nytt “demokratiskt, progressivt och antiimperialistiskt“ Palestina. Texten polemiserade öppet mot paragraf 6 i PLO:s charter (antagen i juli 1968, och reviderad först i april 1996) som föreskrev att bara judar som levde i Palestina före “den sionistiska invasionen“ skulle betraktas som palestinier, dvs få vara kvar i landet. Artiklarna höll en lågmäld, resonerande ton och varnade för utifrån anammade antijudiska stereotyper och fördomar. I övrigt bortsåg artiklarna från de flesta politiska realiteter; de överskattade palestiniernas militära styrka och politiska vidsyn, de underskattade israelernas nationella och politiska sammansvetsning, liksom hatets, rädslans och hämndens logik. De målade upp ett Palestina där varje till synes olöslig konflikt hade en revolutionär nirvanalösning, där judar, kristna och muslimer skulle falla varandra om halsen i kampen för “ett progressivt, öppet och tolerant land för oss alla“, och där följaktligen “vi alla“ kunde investera just “våra“ drömmar och förhoppningar.[6]

Jag blev naturligtvis djupt betagen, inte minst av det i mina ögon tydliga och för mig centrala erkännandet av den judiska dimensionen i konflikten. En ny och mer realistisk inställning från palestiniernas sida till det faktiskt existerande judiska samhället, skulle kanske kunna hejda Israels utveckling mot allt hårdare och allt mer extrema positioner och handlingar. I ljuset av tidens övriga revolutionära förväntningar, verkade inte denna mer utopisk än någon annan. PLO:s charter bestod visserligen oförändrad, och förmodligen sa den palestinska ledningen en sak utåt och en annan inåt, men jag är övertygad om att Nabil Shaat redan då förstod att palestiniernas framtid låg i en uppgörelse med Israel, inte i desperata förhoppningar om militär seger eller världsrevolution. Tjugotre år senare skulle han inte oväntat komma att spela en central roll i spelet bakom PLO:s avtal med Israel.

Shaats och palestiniernas problem vid den här tidpunkten var naturligtvis att Israel inte hade någon som helst intresse av att förhandla med dem, annat än för att bekräfta deras nederlag. För Golda Meir existerade som bekant inte något palestinskt folk.[7]

Hur göra sig stark och respekterad på en och samma gång? Det var den palestinska motståndsrörelsens till synes olösliga ekvation. Fram till september 1970 hade intrycket av politisk och militär styrka skapats genom en framgångsrik och skickligt marknadsförd social organisering i de jordanska flyktinglägren, genom en hög internationell profil, och genom mer eller mindre korrekt rapporterade väpnade räder in på israeliskt område. “Kommandosoldater skakar vapenvilan och den USA-sponsrade fredsbluffen“, löd en rubrik i den engelskspråkiga tidning från al Fatah som distribuerades till delegaterna Amman.[8]

Efter septembermassakern i Jordanien och den efterföljande fördrivningen av de palestinska organisationerna från jordanskt territorium, stod det klart att den väpnade kampen var militärt utsiktslös. Den skärpte förvisso motsättningarna, härdade den israeliska repressionen och höll konflikten kokande, men om skärpta motsättningar var det enda uppnåeliga målet fanns andra och effektivare medel att nå det. Redan sommaren 1968 hade grupper inom PLO börjat förespråka och genomföra internationella terroraktioner mot israeliska och “sionistiska“ mål i hela världen. De representerade den ständigt latenta, ur desperation födda, strömning bland palestinierna som hoppades på ordning ur kaos. Kampen för kaos var dessutom enklare än kampen för ordning.

De här åren kläddes den framtida, ur kaos födda, ordningen i sekulära termer. Terrorn skulle provocera fram en slutgiltig konfrontation mellan de “progressiva“, socialistiska krafterna i världen, med Kina och Sovjet i spetsen, och de “reaktionära“ krafterna med USA-imperialismen och sionismen i spetsen. I ett revolutionärt Harmageddon skulle Israel upplösas och ett nytt socialistiskt, klasslöst, sekulärt (fast samtidigt arabiskt) Palestina skulle resa sig. Tjugofem år senare skulle den sekulära världsordningen bytas mot en religiös, den socialistiska revolutionen mot det heliga kriget, Peking mot Teheran, men terrorns existentiella kärna skulle förbli densamma. I den islamiska Hamasrörelsens självsprängarceller och den palestinska folkfrontens PFLP:s terrorkommandon, tickade samma personliga utlösningsmekanismer.

Den första PFLP-flygkapningen ägde rum redan sommaren 1968, den 18 juli, då ett israeliskt passagerarplan på väg från Rom till Tel Aviv tvingades ner i Alger, och Israel tvingades frige ett stort antal fängslade gerillasoldater i utbyte mot de tillfångatagna passagerarna. Den spektakulära demonstrationen av israelisk sårbarhet blev signalen till en våg av terroraktioner mot flygbolag med israeliska förbindelser, mot institutioner och enskilda människor med israeliska förbindelser, mot ovetande människor som stod i kulornas och bombernas väg. Efter en väpnad attack mot ett El Alplan på Atens flygplats i december 1968 där en israelisk passagerare sköts ihjäl, slog Israel till med en helikopterburen kommandoräd mot flygplatsen i Beirut och sprängde fjorton arabiskägda passagerarflygplan i luften. I februari 1969 kom gerillans svar med en attack mot ett El Alplan på Zürichs flygplats där en besättningsmedlem skadades till döds. I augusti samma år kapades ett TWA-plan på väg till Tel Aviv och tvingades ner i Damaskus, där de fyra israeliska passagerarna fängslades för att utväxlas mot syriska fångar i Israel. I november kastade en palestinsk kommandogrupp handgranater mot El Als kontor och skadade fjorton personer, mest greker. Strax därefter öppnade en annan kommandogrupp eld mot passagerare som väntade att stiga ombord El Als plan på flygplatsen i München. I februari 1970 sprängdes ett Swissairplan i luften över Medelhavet och alla passagerare omkom. Samma dag exploderade en bomb gömd i en israeldestinerad postsäckombord på Austrian Airlines flygning från Wien till Frankfurt, men piloten lyckades landa planet. Dödliga PFLP-aktioner mot israeliska och judiska institutioner genomfördes i Buenos Aires, London, Asunción, Haag, Bonn, Bryssel, Washington DC, Prag (nedbränd synagoga), Köln (ålderdomshem för judar nedbränt, flera döda).

Det faktum att PFLP efter flygkapningarna i september 1970 suspenderades ur PLO:s centralkommitté, hade ingen praktisk betydelse. Nederlaget i Jordanien tycktes i själva verket intensifiera och popularisera den palestinska terrorstrategin. Palestinska grupper sällade sig allt mer till den internationella skara av bombkastande rättshaverister, generöst understödda och cyniskt utnyttjade av än den ena än den ena än den andra regimen, som de här åren lämnade ruiner och döda efter sig i Västtyskland, Japan, Italien och Irland. I maj 1972 lyckades tre medlemmar i japanska Röda armén med automatvapen och handgranater meja ner nära hundra väntande människor på Lods flygplats utanför Tel Aviv. Tjugosex dödades. I september 1972 togs elva israeliska idrottsmän tillfånga och dödades av en gerillaorganisation som kallade sig Svarta September, och av allt att döma stod Yassir Arafats organisation, al Fatah, nära.

Den politiska desperationen hade därmed ätit sig in befrielserörelsens hjärta. Effektivt och systematiskt hade dess strategier kullkastats, dess bästa ledare mördats eller fängslats, dess politiska moral brutits ner. Alla drömmar om en historisk kompromiss mellan Palestinas judar och araber hade kvävts i sin linda. Den israeliska ledningen var övertygad om att palestinierna för alltid skulle kunna hållas i schack med militär övermakt.

Perspektivet av den eviga ockupationen och förödmjukelsen var vad som födde och närde den palestinska terrorismen. Och terrorismen närde i sista hand sig själv. Terrorismen hade inga näraliggande mål, bara oändligt avlägsna, och var därmed ett mål i sig. Martyrskapet blev en etablerad karriär för unga palestinska män, i regel mer lockande än allt annat som erbjöds. I sina memoarer summerade Moshe Dayan kortsynt framgångarna efter Svarta september:

 “Sabotageaktionerna mot Israel fortsatte, men nu i obetydlig omfattning. Med Jordanien utom räckhåll för terroristorganisationerna opererade de nu från baser i vad som sedermera skulle heta Fatahland i Libanon, men med föga stöd från araberna i Israel och i de ockuperade områdena. Systemet med bestraffningar och belöningar hade givit resultat. De som avstod från att hjälpa terroristerna kunde njuta av ett välstånd – och en frihet – som de aldrig tidigare hade haft … Men de som deltog i sabotageaktioner fick finna sig i att dödas i sammandrabbningar med arméförband, eller infångas, dömas och fängslas.“ [9]

 Ingen kunde ännu ana att det var stenar inifrån, inte handgranater utifrån, som till sist skulle bryta nederlagets onda spiral. Tjugo år av förödmjukelser, ockupation och messiansk bosättningspolitik, tjugo år utan utgångar och ljuspunkter, skulle åstadkomma det inre folkliga uppror som Yassir Arafat och hans strateger förgäves hade teoretiserat om. Att det dröjde så länge, säger en del om det militära förtryckets politiska makt. Att det till sist bröt ut, säger en del om dess begränsningar.

 *

 I september 1970 bevittnade jag handgripligen den palestinska rörelsens inneboende strategiska svaghet och därmed dess dragning till utopiska lösningar, vilka som alla utopiska lösningar tenderade att hamna i oförsonlig konfrontation med varandra. Gemensamt för dem alla var dock den totala bristen på realism när det gällde Israel och israelerna. De intalade sig fortfarande att Israel kunde fås att försvinna genom den rätta kombinationen av politiskt program och revolutionärt kaos. De såg israelerna som nationella pappfigurer utan bestående identitet och intressen. De bortsåg från att nyskapade fakta också var fakta. De var på sin höjd beredda att erkänna israelerna som människor, men inte som nation.

Själv hade jag, i likhet med den lilla judiska antisionistiska rörelsen i Israel, en annan erfarenhet och en annan uppfattning. Om det femtio år tidigare inte hade funnits en judisk nation, fanns det i alla händelser en sådan nu. Denna nation måste på något sätt ingå i den palestinska kalkylen, annars gick kalkylen inte ihop. Med den tilltagande terrorn, dvs definitionen av i stort sett alla israeler och judar som legitima mål, övergavs kalkylen helt. Av detta och andra självklara skäl var jag och flera med mig emot terrorn som metod, vilket inte var någon självklarhet inom palestinarörelsen och så småningom ledde till dess splittring. En grupp kring författaren Staffan Beckman försvarade flygkapningarna med att de var “den fattiges bomber“, och startade på våren 1971 en särskild organisation till stöd för PFLP, den mest terrorbenägna av de palestinska organisationerna. Som i alla sådana här sammanhang blev brytningen mellan de två linjerna total och oförsonlig.

Våra övervakare inom Säpo och den israeliska underrättelsetjänsten fäste sig naturligtvis inte vid sådana distinktioner. Alla som kom i palestinarörelsens närhet försågs automatiskt med terroriststämpel och utsattes för stor polisiär närgångenhet. Sommaren 1972 fick Omar Sufan, en al Fatahsympatisör i Stockholm, händerna sönderslitna av en brevbomb, och strax efteråt trumpetade en populär svensk veckotidning ut att en grupp svenskar, däribland Jan Guillou, Jan Myrdal, Göran Palm och jag själv, stod på “överst på brevbombslistan“, vilket reportern förmodligen inte hade en aning om.[10] Ur ett officiellt israeliskt perspektiv var jag dock en säkerhetsrisk av första rang, och förtjänade följaktligen såväl mapp som extraförhör vid utresa.

Jag förstod redan då att jag hade en särskild roll i spelet. Jag var juden som stödde palestinierna. Jag var alibit för att antisionism inte var antisemitism. Jag var naturligtvis inte det enda alibit, och naturligtvis var det inte alla som såg saken så, och naturligtvis var rollen absurd. Vad var det för trauma som plötsligt krävde att alla judar skulle tala med en tunga, och alla icke-judar med en annan?

Men traumat fanns där och rollen var en realitet. En auschwitzöverlevande kunde genom sin blotta närvaro i ett palestinskt flyktingläger (det hände) göra mer för palestiniernas sak än en hel brigad icke-judiska volontärer. Den mest verkningsfulla kritiken av sionismen skrevs de här åren av judiska intellektuella som Noam Chomsky, Maxime Rodinson och Nathan Weinstock. Jag antar att jag, utan jämförelser i övrigt, kom att klassas till denna kategori av “interna“ kritiker, eller, som det ofta hette från judiskt håll, “självhatare“. I den senare egenskapen blev jag de här åren måltavla för åtskillig vrede och bitterhet, någon gång också hat och hot. Utrymmet för judiskt oliktänkande i frågan om sionismen var vid den här tiden obefintligt. Utrymmet för en judisk-palestinsk dialog ännu mindre.

Min synliga position i den palestinska solidaritetsrörelsen tog möjligen udden av de mest slentrianmässiga anklagelserna om antisemitism, och min eventuella politiska insats blockerade möjligen de mest aningslösa sammanblandningarna av sionism och judendom, men mycket snart var långt starkare krafter i rörelse. I början av sjuttiotalet drogs Palestinarörelsen obönhörligen in de brännheta virvlarna från kampen mellan västliga säkerhetstjänster och palestinska terrorgrupper, och mot oss riktades så småningom inte bara beskyllningar för antisemitism utan också anklagelser för spioneri och terrorism.

Samtidigt tycktes distinktionen mellan antisemitism och antisionism bli allt svårare att göra. Dels därför att judiska församlingar och organisationer själva, huvudsakligen okritiskt, identifierade sig med staten Israel och dess politik. Dels därför att de antisemitiska stereotyperna låg färdigformade i det europeiska undermedvetandet och alltför lätt lät sig lånas till antisionistisk/antiisraelisk propaganda. Det kom gärna att vila något speciellt judiskt över Israels krig mot palestinierna. Så småningom skulle gränsen överträdas fullt ut, av Ahmed Rami i Radio Islam, av Jan Myrdal och hans vapendragare i Folket i Bild/Kulturfront, av professor Jan Bergman och docent Sigbert Axelson vid teologiska fakulteten vid Uppsala universitet.

De första åren efter 1967 fanns hos mig en föreställning om att det dramatiska krigsresultatet skulle kunna vändas i något gott, att det nya landskapet skulle kunna bryta de mentala blockeringarna i förhållandet mellan Palestinas judar och araber, att insikten om de två folkens oupplösliga ödesgemenskap skulle klarna, att sanningen om det förflutna skulle frigöra och försona, att koloniseringens och judaiseringens rasistiska logik skulle bli tydlig – och avskräckande. Jag klev inte upp på den palestinska barrikaden för att kämpa ännu en meningslös, balkansk strid om nya gränser, rena territorier och gamla oförrätter, utan för att i någon mening foga samman mitt ännu korta livs djupt motstridiga berättelser.

Det som inledningsvis stärkte mig i min föresats var, paradoxalt nog, förnekandet av uppenbara historiska fakta. Om också det uppenbara kunde förnekas, fanns onekligen utrymme för upplysning och omprövning. Det var inte bara majoriteten av judiska israeler som levde i okunnighet om sitt nära förflutna. Min första och mest omskakande erfarenhet av selektivt förnekande var författaren Viveka Heymans reaktion på min översättning av Sabri Geries bok om araberna i Israel.[11] I sin recension hösten 1970 i den syndikalistiska tidningen “Arbetaren“ kallade hon boken “ett skräckexempel på förfalskning“ och Geries själv för “en bittert ensam“ arab i Israel. Hans huvudsakligen torra citerande ur existerande lagtexter var “förvrängningar eller rena lögner“, och han själv talade bara för den lilla minoritet av arabiska storbönder som hade fått sin jord exproprierad under Israels första decennium, “när det allt överskuggande behovet var placering av de hundratusentals flyktingar och andra invandrare som, ofta utblottade, strömmade in i landet. Man får inte förvåna sig över att Geries är ytterligt bitter mot denna expropriation, som var arabernas andel av bördan den gången, och vägrar att i den se något annat än godtycke och tyranni. Själv kallar han den inte expropriation utan konfiskation, och han bestrider lidelsefullt att ersättningen som givits har varit värd namnet. Nå, på den punkten talar han som exproprierade världen runt, som anser sig ha blivit lurade när de fått betalt för stenbacke eller obevattnad åker och deras mark sedan har stigit i pris som intensivbrukad trädgård eller som stadstomt.“

 Utifrån samma verklighetsuppfattning gick Viveka Heyman till hårt angrepp mot ett bidrag av mig till en debattantologi om Mellanöstern, där jag huvudsakligen redogjorde för systemet med undantagslagar och dess konsekvenser för Israels araber.[12] I en krönika med titeln “När lögner blir åsikter“ (Arbetaren, 29-30/70) krävde hon att artikeln skulle uteslutas ur antologin eftersom den “innehöll oriktiga uppgifter“.[13] I ett svar försökte jag visa, med bifogade kopior av gällande husarrester, boenderestriktioner och reseförbud, att undantagslagarna och säkerhetszonerna och det administrativa godtycket var en högst levande realitet för Israels araber. I sin replik hävdade hon att undantagslagarna var “en helt normal sak: finns det någon som helst stat på jorden som inte har sådana och inte tillämpar dem på sådana som är misstänkta, eller mer än misstänkta, för att arbeta praktiskt på dess omstörtande?“.

Mörkret i opinionen var stort, och de potentiella effekterna av en smula ljus stora.

 *

Opinionen förändrades onekligen de här åren. Ett palestinskt perspektiv blev för första gången synligt i den svenska offentligheten, men också ett mera aggressivt och opinionsföraktande israeliskt. Den hårdnande ockupationen, den religiösa radikaliseringen, det militära övermodet och det tjockhudade förnekandet av palestinska anspråk ledde förvisso till en påtaglig omsvängning i sympatierna i palestinsk riktning, vilket inte var konstigt med tanke på det oreflekterat proisraeliska utgångsläget, men också till allt extremare positioner. På ena sidan den totala terrorn, på den andra sidan den totala kompromisslösheten. Den israeliska regeringen, med Golda Meir och Moshe Dayan som tongivande gestalter, var övertygad om att de ockuperade områdena kunde behållas för alltid, att status quo var en seger, och att de återkommande förhandlingsinviterna och medlarinitiativen åren efter kriget var antiisraeliska konspirationer.[14] Golda Meir, med sina tidigaste barndomsminnen präglade av Kievs judejagande kosacker, förnekade inte bara på sitt osofistikerade sätt palestiniernas existens utan delade också in den icke-judiska världen i två grupper, “de som har mördat oss, och de som har förbarmat sig över oss. Det är bättre att vara vid liv och förtalad, än död och ömkad.“[15]

Och det var den mytiske krigshjälten och försvarsministern Moshe Dayan som hos henne planterade tron på Israels eviga militära överlägsenhet. Mer än någon annan i den israeliska eliten förkroppsligade han den nya judiska oövervinnerligheten, och tydligare än någon annan symboliserade han den kombination av paternalism, likgiltighet och förakt som kommit att präglade många israelers syn på araberna. Sex månader efter kriget gick han till angrepp mot dem inom det nyförenade arbetarpartiet som tvekade att kalla Israels nyerövrade områden för “befriade“. Han hade tillhört de militärt återhållsamma i själva erövringsfasen, men blev efter kriget en av dem som styrde undan Israel från varje politisk öppning mot fred i utbyte mot territorier. Han trodde inte på fred, bara på Israels obegränsade förmåga att befästa och härska.

I september 1973, i ett valmanifest inför den stundande israeliska valrörelsen, slog Golda Meirs och Moshe Dayans arbetarparti fast: “Vid Suezkanalen råder lugn. Våra positioner i Sinaiöknen, i Gaza, i Judéen och Samarien och på Golan är säkra. Broarna är öppna och Jerusalem är förenat. Nya bosättningar etableras och vår politik står stark.“[16]

Den 12 oktober, på det judiska årets heligaste dag, Yom Kippur, försoningens fastedag, avbröts valrörelsen av Egyptens anfall över Suezkanalen, sex tusen israeliska soldater dödades i ett krig på panikens rand, och sex år av militärpolitiska illusioner krossades.

Åren mellan 1967 och 1973 har av någon kommit att kallas det israeliska imperiets epok. Den inleddes när Israels politiska och militära prestige stod på topp och avslutades när det politiska kapitalet var förskingrat och den israeliska armén slickade såren efter vad som kunde ha blivit ett förödande nederlag. Det var åren då militärt tänkande teknokrater som Rabin, Peres och Dayan, i förödande kombination med en nostalgisk och oflexibel veteran som Golda Meir, tog över efter sionismens brinnande puritaner. För dem fanns få problem som inte kunde lösas med några välplacerade arméenheter och ett lämpligt investerat kapital. Gamla ideologiska tabun förlorade snabbt sin kraft. Delar av den politiska och militära eliten började öppet berika sig, skaffade sig hus, landegendomar, älskarinnor, privatchaufförer och olagliga bankkonton utomlands. Det var åren då den militära erövringens dynamik tilläts ersätta den politiska självbevarelsedriftens logik. Miljoner och åter miljoner kronor rullade iväg till extremistiska koloniseringsprojekt på Västbanken[17], till politiskt vansinniga etableringar av städer och hamnar i norra Sinai och till ett kostsamt, blodigt och möjligen undvikligt utnötningskrig längs Suezkanalen. Det var åren då politisk och religiös extremism obehindrat fick fylla tomrummet efter den ideologiskt kollapsande arbetarsionismen, varvid den undansopade motsättningen mellan demokratins principer och judaiseringens ideal åter blev tydlig.

Det var framför allt åren då den militära segerns potential för politiska lösningar systematiskt förslösades, då förutsättningarna för fred och försoning försämrades snarare än förbättrades. Det var åren som skärpte motsättningen till palestinierna, ja som bokstavligen drog marken undan deras fötter. Det var åren som lade den känslomässiga och politiska grunden för fortsatt palestinsk terror och desperation, liksom för Menachem Begins nationalistiska maktövertagande i maj 1977.

För oss som stod på palestinakonfliktens barrikader innebar de här åren en tröstlös resa från ljus till mörker. Mellan allt extremare positioner försvann utrymmet för politisk handling. Begins politik stadfäste officiellt vad som tidigare, på traditionellt arbetarsionistiskt manér, hade genomförts under yttre vånda och tvetalan. Han valdes på en politisk plattform som slog fast det judiska folkets “eviga och okränkbara“ rätt till hela Landet Israel, vilket förtydligades: “Mellan havet och Jordanfloden skall enbart judisk suveränitet råda.“[18] Det var en politik som han omedelbart, hektar för hektar, gjorde allt för att förverkliga. Anwar Sadats överraskande fredsutspel den 9 november 1977, hans hisnande besök i Jerusalem tio dagar senare och Israels separatfred med Egypten den 26 mars 1979, blev i det perspektivet ett intermezzo snarare än en vändpunkt. Camp David-avtalets redan i sig modesta formuleringar om palestinskt självstyre förblev tomma ord. Ja mer än så; snabba steg togs för att rasera självstyrets geografiska och politiska förutsättningar.

De palestinska grupper som under sjuttiotalet hade intensifierat den väpnade terrorn utifrån teorin att kaos var bättre än rådande ordning, fick därmed sin teori bekräftad. Mellan januari 1974 och september 1979 dödades 1 207 och sårades 2 950 människor i palestinska aktioner som omfattade allt från väpnade mordräder och artilleriangrepp över gränsen till internationella kidnappningar, lönnmord och kapningar. Enbart under 1978 rapporterades 250 aktioner inom och utom Israel, med sammanlagt 245 döda och 334 skadade. Hur många palestinier som dödades i de allt våldsammare israeliska repressalieaktionerna förtäljer inte statistiken.[19]

Det var en utveckling som varje dag lade nya oförrätter till gamla, nya dåd till nyss hämnade, och som snabbt förvandlade regionen till ett nytt Balkan, vilket, om inte förr, blev tydligt när Balkan på nytt exploderade.

Efter några år beslöt jag att lämna barrikaden för att, så tänkte jag, aldrig mer stiga upp på den igen. Jag såg inte längre några utvägar, inget hopp, ingen meningsfull lösning i sikte, bara en ond spiral av våld, terror och extremism. Det israeliska kapitlet i mitt liv måste avslutas.

 *

Det var naturligtvis lättare sagt än gjort. Man lämnade inte en barrikad som man lämnar en schackklubb. Om inte för annat, så för att det rådde öppet krig och barrikaden låg under ständig beskjutning. Terrorns och motterrorns tentakler hade nu också börjat sträcka sig efter allierade utomlands. Judiska ungdomar enrollerades av den israeliska säkerhetstjänsten och palestinska sympatisörer lockades att med skiftande insatser tjäna revolutionens sak. Organisationer infiltrerades och motinfiltrerades. I Danmark skulle PFLP så småningom lyckas rekrytera en lokal gerillafilial, Blekingegatsligan, som utifrån något slags marxist-leninistiskt perspektiv rånade banker och smugglade vapen till stöd för kampen. Ett antal judiska ungdomar, däribland en svenska, avslöjades ungefär samtidigt vara inblandade i den israeliska säkerhetstjänstens mord i norska Lillehammer på Ahmed Bouchiki, en helt oskyldig marockansk medborgare.[20]

Det är möjligt att också medlemmar i den svenska palestinarörelsen utsattes för rekryteringsförsök, det är också möjligt att någon eller några frestades att ställa upp, men någon Blekingegatsliga uppstod inte i Sverige. Det fanns helt enkelt inte något politiskt stöd för vare sig internationaliseringen av den väpnade kampen eller terrorn som metod. Den tidiga och tydliga brytningen med PFLP:s svenska anhängare rensade klimatet i det hänseendet. Vi stödde förvisso palestiniernas rätt att bedriva väpnad kamp, men inte var som helst och mot vem som helst.[21] Framförallt stödde vi inte aktioner som suddade ut distinktionen mellan judar och sionister. Eftersom den distinktionen systematiskt förnekades av Israel (antisionism var antisemitism), och eftersom den sedermera inte heller kom att upprätthållas av alla palestinska grupper och sympatisörer, kunde detta i efterhand te sig som en patetisk och meningslös gest. Kanske var den det också. Men för oss som de här åren agiterade för en palestinsk-judisk dialog och trodde på en gemensam palestinsk-judisk stat var den helt avgörande. Om verksamheten fanns annars ingenting mer dramatiskt att rapportera än vad som framgick av vår primitivt stencilerade tidskrift, “Palestinsk Front“, av offentliga seminarier och demonstrationer, och av långa, och ibland tålamodsprövande diskussioner på sena medlems- och styrelsemöten.

Vilket inte hindrade att vi tidigt i december 1973, mitt under brinnande IB-affär, möttes av stort uppslagna kvällstidningsrubriker om den svenska palestinarörelsens planerade mordbränder, sabotage, sprängdåd, spionerier och flygkapningar. Uppgifterna var anonymiserade, oprecisa och självmotsägande, och efter den första upprördheten var åtminstone jag beredd att avfärda dem som ännu en fantasiprodukt av en redan svårt diskrediterad tidningsreporter.[22]. Saken visade sig dock vara betydligt allvarligare än så. Uppgifterna var inte egenhändigt påhittade, inte heller hämtade från sedvanlig “hemlig“ kvällstidningskälla. De helt ostyrkta anklagelserna, flera för grova brott, stod att läsa i ett offentligt betänkande från den svenska riksdagens försvarsutskott![23]

Okritiskt och utan varje faktagranskning hade de vidarebefordrats rakt in i det svenska riksdagstrycket via en tjugoåttaårig, ganska kortväxt, spensligt byggd och mörkhårig man med mustasch, pipskägg och ett tidvis charmfullt leende. Han bodde i Västra Frölunda, i ett hyreshus på Guldringen 14, vill jag minnas. Jag kände Gunnar Ekberg rätt väl, tyckte bra om honom och hade några gånger hälsat på hos familjen. Han hade också kinesat hemma hos oss i småhuset i Tallkrogen. I mars 1971 deltog vi tillsammans i en internationell palestinakonferens i Wien, jag som representant för Aktionsgruppen Palestinsk front i Stockholm, Gunnar Ekberg som representant för Palestinakommittén i Göteborg – och för den ännu hemliga svenska spionorganisationen IB, Informationsbyrån.

När Peter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isacson i maj 1973 avslöjade organisationens existens i en serie artiklar i Folket i Bild/Kulturfront, var den inte bara okänd för den svenska allmänheten utan för huvuddelen av den svenska riksdagen. Av artiklarna, som huvudsakligen byggde på IB-agenten Isacsons avslöjanden “inifrån“, framkom att IB bland annat hade spionerat på svenska medborgare och svenska politiska grupper, brutit sig in i bokhandlar och avfotograferat medlemsregister, dvs bedrivit en verksamhet som rimligen borde stå under riksdagens formella kontroll, eller åtminstone följa av regering eller riksdag utfärdade regler, men som varken gjorde det ena eller det andra.[24] För den militära underrättelsetjänsten gällde uttryckligen att verksamheten inte fick “stå i strid med landets lagar och inte vara inriktad på uppgifter som tillkommer polisen“. IB, eller “försvarsstabens särskilda byrå“, visade sig ha överskridit båda begränsningarna. Därav skandalen.

Påståendena om ett hemligt inrikesspioneri, bland annat politisk registrering förnekades energiskt och samfällt av regeringen Palme, i första hand av Olof Palme själv och av dåvarande försvarsministern, Sven Andersson, men iögonfallande omständigheter och ovedersägliga bevis trillade undan för undan ut i offentligheten. Ett av de mest uppenbara var Gunnar Ekberg.

Ekberg hade 1968 anställts vid försvarsstabens särskilda byrå med det uttalade uppdraget att “nästla sig in i olika organisationer i Göteborg“.[25] Han levererade sin första rapport i april 1968 och sin sista i november 1971. Det blev genom allmän åklagare utrett att Ekberg “under åren 1969 och 1970 [hade medverkat] vid fotografering av medlemsuppgifter m m“. Det blev på annat sätt utrett att han brutit sig in i en kommunistisk bokhandel i Göteborg, placerat radiosändare i politiska organisationers medlemslokaler, gjort inbrott i en privatbostad i Göteborg samt försökt provocera andra människor till brott.

Försvarsutskottet försökte rädda vad som räddas kunde. Fotograferingen av medlemsregister hade inte “såvitt visats skett på föranstaltande av eller efter medgivande av någon Ekberg överordnad“. I övrigt hade “Ekbergs rapportering från politiska och andra organisationer – bl.a. den svenska palestinarörelsen – […] legat inom ramen för den av uppdragsgivarna utstakade verksamheten“. För att riktigt understryka hur viktig för rikets säkerhet Ekberg hade varit, och därmed hur förlåtliga eventuella små övertramp borde anses, bifogades till utskottets betänkande ett smakprov över vad agent Ekberg hade producerat under årens lopp. I trettioåtta punkter, utan några försök till självständig värdering eller kontroll, publicerade utskottet ett urval “informationer“ om bland annat den svenska palestinarörelsens ständigt planerade (dock aldrig genomförda) grova sabotage, mord, bombattentat, kidnappningar och röjande av försvarshemligheter. Informationerna sammanföll, skrev utskottet, “med vad som erfarenhetsmässigt kan anses sannolikt“!

En del punkter var bisarra och snabbt dementerbara, andra innefattade anklagelser om grova brott som rimligen borde ha föranlett polisutredning, häktning och åtal, men som inte föranledde någonting, åter andra visade sig informera om Gunnar Ekbergs högst egna aktiviteter.

I själva verket var Ekberg en agent provocateur, möjligen också betald av den israeliska säkerhetstjänsten. Hans måhända delvis självpåtagna uppgift var inte bara att rapportera vad som hände, utan också att få någonting att hända. Om inte annat så för att motivera sin IB-anställning, som under 1971 började ifrågasättas och i januari 1972 formellt avslutades. Fler av de grövsta punkterna visade sig handla om honom själv, bland annat ett påstått erbjudande om dykartjänster till PFLP-gerillan. Ekberg var militärt utbildad dykare. Också den mest konkreta, men aldrig åtgärdade punkten, om “olaga innehav av vapen och sprängämnen hos för kontakt med terroristorganisationer kända personer“, hänförde sig sannolikt till attackdykaren, innehavaren av sprängämnescertifikat och korpralen vid kustjägarna, Gunnar Ekberg.

Det var också Ekberg som på eget bevåg i mars 1969 hade ringt in ett bombhot mot ett El Al-plan i Frankfurt,[26] som hade gjort flera helt egna resor till palestinska flyktingläger i Jordanien och Libanon och där agerat skjutglad solidaritetskämpe redo för uppdrag, och som upprepade gånger hade försökt locka enskilda kamrater till en mera “aktiv“ solidaritet. Ingen svensk palestinaaktivist, förutom Ekberg, hade deltagit i påstådd gerillautbildning i Mellanöstern, ingen hade heller nappat på Ekbergs förslag att skänka sitt pass till PFLP (för förfalskning). Det var också Ekberg som hade fabricerat påståendet (punkt 36) om att ledande palestinaaktivister planerade sabotage mot den judiska barnkolonin på Väddö utanför Stockholm (där jag själv hade tillbringat fem somrar), liksom mot synagogor och judiska församlingslokaler. För den som hade den minsta kännedom om den svenska palestinarörelsens idéer och verksamhet föll påståendet på sin egen orimlighet. För den som såg som sin uppgift att försöka diskreditera och extremisera rörelsen, var det logiskt och effektivt. För den statsmakt som med skattemedel hade finansierat verksamheten, var Gunnar Ekberg en potentiell politisk bomb som den kallblodigt beslöt att desarmera med skvaller och förtal av hans offer.

Inte en enda av försvarsutskottets trettioåtta punkter ledde till utredning och efterföljd. “Det är inte säkert att det finns något reellt bakom alla punkter“, medgav dåvarande säpochefen Hans Holmér i ett pressuttalande.[27] Till JO-utredningen av IB-affären uppgav byråchefen vid säkerhetspolisen, Olof Frånstedt, “att det i materialet aldrig någon gång förekom uppgifter av så konkret natur att det skulle ha kunnat läggas till grund för ett åtal.“[28] Ingen av de anonymt misstänkliggjorda, men i grundmaterialet namngivna personerna, gavs tillfälle till replik eller upprättelse. En person försökte, och misslyckades.

Det var jag.

 *

Den sista och trettioåttonde punkten i försvarsutskottets betänkande löd: “Uppgifter erhölls om att två inom den svenska palestinarörelsen ledande personer haft uppdrag att för PFLP:s räkning mäta avstånd mellan vissa pelare på Lod Airport i Israel“.

Uppgiften var en av de mera bisarra på listan. Om PFLP av någon anledning ville ha en sådan uppgift, fanns det mera näraliggande metoder än att använda sig av nedresande svenskar. Problemet var bara att en av de åsyftade personerna var jag själv, och att anklagelsen med namn och allt återpublicerades i februari 1974, i en bok av en bränd IB-rapportör i Göteborg, Svante Winqvist.

Boken “IB-affären  i vems intresse?“, utgiven på dittills okänt förlag, var ett hårt angrepp på namngivna journalister och massmedier för deras rapportering om IB-affären, fylld med insinuationer om en sovjetstyrd vänsterkonspiration mot rikets säkerhet, och med resonemang av typ: “Personen A uttrycker sin belåtenhet med IB-affären. A har deltagit i en resepristävling till en öststat och har anknytning till ett öststatligt vänskapsförbund.“ Bokens omslag var en tredimensionell figur av bokstäverna IB i blågult, lömskt genomskuren av hammaren och skäran i rött – signerad Gunnar Ekberg.

En av bokens anmälare, författaren Sven Lindqvist, drog därav slutsatsen att Winqvist måste ha haft kontakt med Ekberg, trots att denne officiellt var på “okänd ort“ och inte ens hade kunnat förhöras av riksdagens försvarsutskott. Winqvist hade dessutom i sin bok upprepade gånger hänvisat till hemligt material, underförstått uppgifter från underrättelsetjänsten. Sammantaget tydde detta, skrev Lindqvist, på att “enfaldigheterna troligen varit i säck innan de kom i påse […] Och läsaren grips av en fruktansvärd misstanke. Kanske är detta inte bara en ensam galnings fantasterier. Kanske är det så här IB har arbetat? Kanske är det så här Säpo fortfarande arbetar? I så fall – Gud hjälpe oss alla.“[29]

På sidan 101 i sin bok hävdade Winqvist att det var jag och Jan Guillou som för palestinsk räkning hade samlat in “uppgifter avseende Lod Airport“. Jag påstods dessutom ha arresterats och förhörts av den israeliska säkerhetspolisen – utan att mina kartskisser upptäckts. Ett stycke senare förtydligade Winqvist: “Det kan kanske förtjänas att det var på Lod Airport den svåra massakern skedde vid en senare tidpunkt, då en japansk sympatisörgrupp kastade handgranater bland väntande passagerare.“ Kopplingen mellan det ena och det andra var outtalad men ofrånkomlig.

Ur Winqvists perspektiv var såväl Guillou som jag själv första rangens måltavlor, Guillou som IB-avslöjare par excellence, jag själv som riksdagsreporter på radions ekoredaktion med uppgift att bland annat rapportera om den politiska handläggningen av IB-affären. Om Winqvist ville insinuera att bevakningen av IB-affären hade påverkats av politiska och personliga band inom den radikala vänstern hade han här ett potentiellt givande exempel. Guillou och jag hade både varit aktiva inom palestinarörelsen, vi hade i december 1969 bevisligen rest tillsammans till Israel, visserligen helt öppet med våra hustrur, och med ett rejält spår av artiklar efter oss i bl a Aftonbladet och Tidsignal, men i allafall. Jag hade onekligen några år senare rapporterat om IB-affären, ja till och med intervjuat Jan Guillou i radion.

Trots de befängda konspirationerna och den paranoida tonen gav Winqvists bok, med viss rätt tycker jag, upphov till en mera principiell diskussion om framförallt radions och televisionens rapportering i IB-affären. Flera tidningar krävde på ledarplats en granskning av påståendena om otillbörliga personliga och politiska hänsyn i det journalistiska arbetet. Radioledningen hävdade logiskt och principiellt att det enda som kunde och borde granskas var det journalistiska resultatet. I Svenska Dagbladet den 7 februari 1974 intervjuades vice radiochefen Jan-Otto Modig:

“Fråga: Är det riktigt att Göran Rosenberg, som enligt Winqvist är aktiv inom Palestinsk front, har gjort 14 inslag om IB i programmet Dagens Eko?

– Jag vet inte hur många inslag om IB Göran Rosenberg gjort, men jag vet att Göran Rosenberg är en seriöst arbetande reporter.

Fråga: Winqvist uppger att Rosenberg sedan gammalt är en av Jan Guillous bästa vänner. Är det så trådarna går i IB-affären på Sveriges radio eller kan uppgifterna dementeras?

– Frågan saknar relevans. Det är fortfarande programmens innehåll det gäller.“

Några konkreta anmärkningar mot mina eller andras inslag om IB-affären riktades aldrig, vare sig av enskilda eller av radionämnden. Den spirande debatten om vilka reportrar som var lämpliga eller olämpliga att göra vad inom radiomonopolet, tog inte riktigt skruv. Inte heller den perenna debatten om vänstervridningen inom radion och televisionen. Svenska Dagbladets Gustaf von Platen såg visserligen belägg för “en så djupgående vänskapskorruption eller en så djupgående intressegemenskap att det måste vara svårt för vederbörande att iaktta en objektiv nyhetsbedömning“,[30] men Dagens Nyheter drev på ledarplats samma principiella linje som radioledningen: “Det är inget fel att en journalist har politiska åsikter; om åsikterna får färga nyhetsmaterialet är det just den processen och inte åsikterna man bör kritisera.“[31] Jag fick också uppmuntrande klappar på axeln av kolleger och vänner, ja faktiskt också av moderatledaren Gösta Bohman, som bara kände mig i min egenskap av radioreporter men som tycktes vara snabb med personomdömet. Guillou sekonderade från fängelset med ett tidningsinlägg där han vänligen hävdade att min intervju med honom hade varit tuffast av alla, vilket vid närmare eftertanke kanske inte heller var så bra. Och Aftonbladets osignerade innerspalt på kultursidan stärkte förmodligen föreställningen om IB-affären som en vänsterradikal massmediakonspiration, genom att dra upp en episod från clartétiden som skulle bevisa min journalistiska integritet. Slutklämmen värmde dock: “Det känns som ännu en skam i den skammens tid för svensk press som vi genomlever att just Göran Rosenberg är en av dem som nu på angivelse av en IB-agent utpekas som suspekta figurer.“[32]

Återstod det faktum att mitt namn hade kopplats samman med förberedelse till massmord. Ingen i den offentliga debatten tycktes bry sig, larmet kring Winqvists bok tystnade snabbt, men jag kände ett starkt behov av att offentligt och slutgiltigt skära mig loss ur den väv av klibbiga intriger, försåtliga motiv och direkta provokationer som undan för undan hade solkat mitt engagemang i palestinafrågan.

 *

 Den 19 februari 1974 skrev jag till Svante Winqvist och krävde en offentlig ursäkt och dementi. Jag försökte också, en smula naivt och omständigt, förklara hur det falska ryktet om min arrestering i Israel kunde ha uppstått: “En tänkbar förklaring till Ert påstående är det faktum att jag varit bosatt i Israel under tre år och besökt landet praktiskt taget varje år fram till 1970. Detta har gjort att jag, trots mitt svenska medborgarskap, befunnits skyldig värnplikt i den israeliska armén. Vid min ankomst till Lod i december 1969 togs jag därför i förhör av myndigheterna för att därefter beläggas med utreseförbud. Först sedan jag mönstrat i den israeliska armén, och därefter med benägen hjälp av svenska UD fått ’permission för utlandsresa’, kunde jag lämna landet. Allt detta går naturligtvis att kontrollera, bland annat med min israeliske advokat, Dan Joel vid advokatfirman Joel & Joel i Tel Aviv.“[33]

Winqvist svarade inte och den 17 december 1974 möttes vi inför en tryckfrihetsjury i tingsrätten i Halmstad. Jag hävdade att hans lögnaktiga insinuation om förberedelse till massmord var ett brott mot tryckfrihetslagen och grovt förtal. Winqvists försvarare, advokat Claes Beyer, aktiv folkpartist och sedermera ledamot av Volvos styrelse, hävdade att det inte spelade någon roll om uppgiften var sann eller inte, så länge Winqvist kunde anses ha haft “skälig grund för den.“ Den skäliga grunden var försvarsutskottet. Och Gunnar Ekberg. Beyer menade också att offentliga personer, och en sådan ansågs jag numera vara, måste tolerera hårda tag i den offentliga debatten.

Sent samma kväll, efter några timmars väntan på en ungersk restaurang i Göteborg tillsammans med Jan Guillou och författaren Anderz Harning, fick jag beskedet att juryn hade friat Winqvist. Ett friande utslag behövde inte motiveras och kunde inte heller överklagas. Jag tolkade det känslomässigt som en officiell sanktion av terroriststämpeln och blev övertygad om att jag aldrig skulle bli fri från misstankarna och lögnerna.

Få kommenterade den friande domen, men i Aftonbladet skrev Gunnar Fredriksson: “Detta är en av de mest upprörande rättsskandaler jag har hört talas om på länge, i varje fall i Sverige. Man kan fråga sig varför den fått så liten publicitet. Orsakerna kan vara att den som beskyllts för spioneriet och samröre med terrordådet anses vänstervriden och intresserad av det palestinska folkets sak. I så fall är man tydligen i det närmaste rättslös i det här samhället, i varje fall inför en borgerligt dominerad tryckfrihetsjury i Halmstad.“

Jag gjorde ännu ett försök att kämpa emot. I en intervju i Dagens Nyheter den 17 mars 1974 hade IB-agenten Håkan Isacson uttalat följande om IB:s samarbete med utländska underrättelseorganisationer: “Varje dag fick vi förfrågningar från utlandet. Uppgifter om utlänningar i Sverige lämnades alltid ut. Gällde det förfrågningar om svenskar så lämnade vi i regel bara ut uppgifter om utlandet kände till deras namn. Staffan Beckman och journalisten Göran Rosenberg t ex, fick Israel biografier över från oss.“

Hade svensk myndighet rätt att lämna ut mitt namn till israelerna? Brottsbalkens stadgande om olovlig underrättelseverksamhet var tydlig på den punkten. Spioneri mot svenska medborgare “i uppsåt att gå främmande makt tillhanda“ var straffbart.[34] Dagen efter intervjun anmälde jag IB och dess chef Birger Elmér till Justitieombudsmannen. En liknande skrivelse gick till riksdagens konstitutionsutskott, med en begäran om att granska försvarsminister Sven Anderssons ansvar i sammanhanget. Andersson hade på en presskonferens den 4 maj 1973 uttalat att IB inte fick ha kontakter med främmande makt utan statsrådets och regeringens medgivande.[35]

Ännu en dag senare, den 19 mars, fullbordade jag kanonaden med en hörnartikel på Dagens Nyheters ledarsida där jag försökte ställa IB:s vårdslösa handskande med min “biografi“ i relation till min faktiska och öppet redovisade hållning i palestinafrågan: “Min personliga uppfattning har varit, och är fortfarade, att ingen permanent fred kan uppstå i området om inte palestinierna tillförsäkras samma nationella och demokratiska rättigheter som de israeliska judarna – inom det nuvarande Israel-Palestina. Denna uppfattning är inte mer kontroversiell än att den delas av exempelvis SSU (kongressen 1972).“

Jag kunde ha tillagt att den inte heller skilde sig särskilt mycket från den uppfattning som den svenska regeringen nu hade börjat ge uttryck åt, bl a i ett anförande av dåvarande FN-ambassadören Olof Rydbeck i FN:s generalförsamling den 21 november 1974, vid den session då också PLO-ledaren Yassir Arafat tilläts framträda. När jag fick utskriften från UD:s pressbyrå i min hand kunde jag inte undgå att häpna över hur Sverige med ena handen okritiskt kunde gå den israeliska underrättelsetjänstens ärenden och med den andra förespråka en politik som riskerade att göra den svenska regeringen till måltavla för samma underrättelsetjänst. Redan här tog Sverige ställning för PLO som palestiniernas talesman, och för den tvåstatslösning som tjugo år och otaliga förspillda chanser senare mödosamt skulle börja förverkligas. Så här välformulerat och framsynt yttrade sig Olof Rydbeck:

 “I området finns alltså två folk. Båda har sina legitima nationella intressen. De ställer båda berättigade krav att få dem erkända och tillgodosedda. Ingen kan underskatta svårigheterna. Alla vet också att dessa väsentligen beror på att de nationella intressena sådana de uppfattas delvis står i inbördes motsättning. Många människor i det ena liksom i det andra folket ser på samma stycke jord som en del av sitt nationella hem […] Endast genom förhandlingar blir det möjligt att åstadkomma en uppgörelse som innebär en rättvis avvägning av de två folkens nationella intressen […] Säkerheten för folken i området måste sökas i ett ömsesidigt erkännande av rätten till suveränitet, integritet och avhängighet inom de gränser som fastställs. Endast så garanteras gränsernas okränkbarhet. Endast så kan en fredlig lösning bli bestående.“

 *

 Det socialdemokratiskt dominerade konstitutionsutskottet, i det här sammanhanget med benäget stöd av moderaterna, tog aldrig upp min anmälan till behandling. Justitieombudsmannen däremot var så illa tvungen. Min JO-anmälan fogades till den samlade utredning om IB-affären som blev klar den 17 september 1975. I sin drygt sextiosidiga rapport legitimerade JO Gunnar Thyresson på punkt efter punkt och i detalj efter detalj anmälda myndigheters och myndighetspersoners agerande i turerna kring IB. Här fanns inget övergrepp, inget intrång, ingen husrannsakan, ingen laglig försummelse som inte kunde ursäktas med hänvisning till tidsbrist, rikets säkerhet och praxis i underrättelsesammanhang. Omläsningen tjugo år senare försätter mig i samma kafkaliknande stämning som den gången.

Kanske framstod ämbetsmannastatens byråkratiska oåtkomlighet och maktfullkomlighet som allra tydligast i svaret på just min anmälan. JO:s utredning bekräftade klart och otvetydigt att uppgifter om mig hade lämnats ut till främmande underrättelsetjänst. Detta hade bekräftats av IB-chefen Birger Elmér själv: “Principiellt lämnade IB inte ut uppgifter om svenska medborgare till utländska tjänster. Å andra sidan kan naturligen ha inträffat att IB tillhandagått med identifikationsuppgifter och liknande rörande svenska medborgare i samband med operationer som berört svenska säkerhetsintressen. Så torde ha varit fallet då det gäller Rosenberg.“

Tidningen Expressen skrev på nyhetsplats den 15 september 1975 att detta var “den hetaste och samtidigt mest allvarliga upplysningen som framskymtar i JO-utredningen rörande IB-affären“. Vad tidningen inte nämnde var att JO ignorerade upplysningen. Enligt JO stod i själva verket “uppgift mot uppgift“, och i den mån det inte gjorde det “torde [saken] har varit av jämförelsevis oskyldig natur“. Ingen åtgärd. Ärendet avslutat.

Den här gången blev det reaktioner. Dagens Nyheter kommenterade i sin huvudledare den 16 september: “Här säger IB-chefen att man i strid med sina principer gett främmande makt uppgifter om svensk medborgare därför att det gällt svenska säkerhetsintressen, vilket låter som en allvarlig beskyllning. Då kommenterar JO att saken torde ha varit av oskyldig natur. Och det skall tydligen Rosenberg låta sig nöja med. Varför utlämnades då uppgifterna? Varför redovisar inte JO vad som varit så oskyldigt, men låter Elmérs dunkla antydan hänga kvar?“

Innerspalten i Aftonbladet sammanfattade ganska väl min egen känsla av vanmakt: “Så vitt vi kan förstå är Rosenberg fullkomligt oskyldig till de anklagelser som har riktats mot honom. JO finner ändå inte svenska myndigheters handhavande av affären värt annat än en till intet förpliktande kommentar. JO-ämbetet tycks, som tidigare påpekats i Aftonbladet, sedan länge ha förlorat kontakten med sin egentliga roll: folktribunens. Ämbetsmännens Sverige hotar att växa ihop till en tjock gröt, ogenomskådlig för vanliga medborgare. När luktar det så mycket vidbränt, att någon finner lämpligt att lyfta grytan av elden?“

 *

1975 blev i flera avseenden ett brytningsår. Jag skilde mig och bytte jobb (inget större steg, från radio till teve) och lyckades med tiden lägga de malande konspirationerna och anklagelserna bakom mig. Jag var bara tjugosju år och och ville inte dras ner i den värld av växande skuggor och hopplösheter som palestinakonflikten till synes ofrånkomligen producerade.

Det var inte bara i Sverige som de här årens upptrappning av konfliktens medel och polariseringen av dess mål, skapade en atmosfär av misstänksamhet och klaustrofobi. I Israel drevs den ena efter den andra av mina forna politiska vänner ut i samhällsmarginalen. De israeliska araberna bland oss gick nästan undantagslöst i exil. De israeliska judarna splittrades i otaliga allt mer betydelselösa grupper. Några fick utlopp för sitt engagemang som advokater eller medborgarrättsaktivister. Åter andra gick i inre exil och försvann från den politiska scenen. Några få såg sig tvingade att välja sida. Illusionen om en icke-nationell, “revolutionär“, lösning byggd på idén om en gemensam stat var nu eftertryckligt punkterad. Kvar fanns en tillspetsad nationell konflikt, där utrymmet för gemensamma judisk-arabiska kompromisser snabbt eliminerades. De som vägrade att acceptera den nationella dimensionen av konflikten hamnade i praktiken på den officiella israeliska ståndpunkten att konflikten inte hade någon nationell dimension. De som fullt ut ville stödja palestiniernas sak såg sig pressade att bli palestinska nationalister.

En av dem var Ilan Halevi.

Jag hade träffat Ilan i Jerusalem sommaren 1969, en kortväxt och mager man i tjugofemårsåldern med korpsvart lockigt hår och helskägg. Han hade en intensivt borrande blick, en ganska ljus röst med originell hebreisk brytning och en lätt läspning. Jag minns honom huvudsakligen i övertalningsläge, med ena handen i en rytmisk, manande gest framför munnen, och det avgörande argumentet skickligt gömt mellan tummen och de förenade lång- och ringfingren.

Ilan tillhörde radikalerna inom Matzpen, den lilla israeliska antisionistiska, socialistiska organisationen, och var den här tiden besatt av idén att de orientaliska judarna i Israel, med sin bakgrund i den arabiska kulturella miljön, skulle göra gemensam sak med palestinierna. Kanske berodde det på att Ilan själv hade jemenitiskt ursprung. Han var visserligen född i Frankrike, den 12 oktober 1943, men härstammade från den tidiga, religiöst drivna, judisk-jemenitiska invandringen till Jerusalem på 1870-talet. På tjugotalet lämnade fadern Palestina för USA. Antingen var han redan kommunist, eller också blev han det där. I den egenskapen reste han till Spanien, först som frivillig i den stalinstyrda internationella brigaden, sedan som antistalinist i den anarkistiska motståndsrörelsen POM. Efter Francos seger tog han sig till Frankrike där han slogs i den franska armén så längde det fanns en fransk armé, och därefter i en brittiskorganiserad partisanrörelse. Han var inte kommunist nog att gå med kommunisterna, och inte fransk nationalist nog att gå med de Gaulle. Kort sagt, ett föredöme för den unge Ilan, som i den här vevan råkade födas, och vars mor kom från Turkiet, med rötter i Italien (Livorno) och Syrien (Aleppo).

Efter faderns död 1953 växte Ilan upp hos släktingar i USA, i Detroit och New York. I tonåren drogs han in i den amerikanska svarta vänsterrörelsen. Som resande yrkesrevolutionär i faderns anda for han till Angola och arbetade som talesman för befrielserörelsen MPLA. Därefter till Mali där han arbetade i den marxistiska regeringsradion. Därefter 1964 till Algeriet där han oundvikligen kom i kontakt med palestinafrågan som han hade försökt hålla ifrån sig, och slutligen en kort men politiskt betydelsefull period i USA hos Malcolm X.

Tidigt 1966 kom han till Israel med den uttalade avsikten att kämpa för palestiniernas sak, i den djupa övertygelsen att hans egna förfäder, de orientaliska judarna, skulle bli revolutionens förtrupp, men upptäckte snart, efter att ha hälsat på hos sina förfäders avkomma i staden Holon, att de orientaliska judarna visserligen var offer, men samtyckande offer, därtill aktiva förtryckare. Efter kriget 1967 anslöt han sig till Matzpen, och några år senare, i rollen som oförtröttlig agitator, träffade jag honom för första gången.

Matzpen var aldrig någon stor organisation, kanske ett par hundra aktiva och lika många sympatisörer, men betraktades tidigt som ett hot mot statens säkerhet och trakasserades systematiskt. Medlemmar som befann sig utomlands hade svårt att få sina israeliska pass förnyade.[36] Medlemmar som delade ut flygblad bland araber i Nasaret arresterades för uppvigling. Arabiska medlemmar fick sin rörelsefrihet begränsad med stöd av undantagslagarna. Organisationens hebreiska tidskrift censurerades av militären. I decembernumret 1969 vägrades tolv av sexton artiklar helt eller delvis publicering. Jag och Jan Guillou stod en hel eftermiddag i en lokal i Tel Aviv och fotograferade censurstämplade avsnitt (kopieringsmaskinen var ännu inte uppfunnen). En artikel handlade om Israels politik i Afrika. Vi publicerade den senare, med de censurerade partierna markerade, i Palestinsk Front (nummer 6). Förutom oss var det bara Le Monde i Paris som uppmärksammade saken. Den arabiska editionen av Matzpen vägrades nyckfullt all utgivning, och dess redaktör, en äldre vänlig trotskist i Haifa, Jabra Nikola, sattes i husarrest.

Under sådana förhållanden var det naturligtvis bara en tidsfråga innan organisationen skulle rämna och lösas upp. Här fanns säkert fler än en Gunnar Ekberg i full aktion. I september 1970 splittrades Matzpen i ett antal politiskt irrelevanta falanger. Ilan Halevi anslöt sig inte helt överraskande till den mest kampbenägna av dem, Maavak, som betyder just kamp, och som förordade gemensam aktion med de palestinska araberna. I gruppen ingick två hetsporrar, Ehud Adiv och Danni Vered, som snart krävde övergång från politisk till militär aktion och bildade fraktionen Röd Front, varefter de snabbt föll i en syrisk-israelisk säkerhetsfälla, arresterades i december 1972 och dömdes till sjutton års fängelse för spioneri – ett straff som de avtjänade till sista dagen. Arresteringen av Vered och Adiv förde med sig hundrafemtio följdarrester och trettiotre följddomar, vilket inte var ologiskt eftersom också Maavak var för militär aktion, dock inte förrän villkoren var mogna, folkets stöd vunnet, etc. Ilan Halevi arresterades, men dömdes inte.

Jag hade då sedan en tid släppt kontakterna med Israel. Resan vid årsskiftet 1969-70 skulle bli min sista på tio år. Nyheten om arresteringarna och rättegångarna stärkte bara min beslutsamhet att klippa banden. Från tid till annan dök visserligen något av de gamla namnen upp igen, en hade blivit “palestiniernas“ stridbara advokat i Jerusalem, en annan hade etablerat sig som enmansrörelse för medborgarrättsfrågor, några hade lägrat sig vid universitet utomlands och ytterligare några lät höra av sig genom böcker och tidskrifter.

I november 1982 meddelade en lakonisk tidningsnotis att en viss Ilan Halevi hade utsetts till PLO:s presstalesman i Paris. Notisen försummade inte att påpeka att Ilan Halevi var av judisk börd.

 *

Det skulle dröja till december 1994 innan jag träffade Ilan Halevi igen. Under några års återkommande vistelser i Paris försökte jag nå kontakt via PLO-kontoret, men först på andra året ringde han tillbaka. Ett första uppgjort möte inställdes, men jag ringde igen och dagen före julafton kom han till Svenska kulturinstitutet på Rue Payenne, nära de gamla judiska kvarteren i Le Marais, där jag hyrde rum. Det kolsvarta helskägget hade grånat och ansats till hakformat, kroppen under den bruna läderjackan hade vuxit ut, men jag kände genast igen det svaga läspandet, den ivriga blicken och det rättframma sättet.

– Jag känner igen dig, säger han leende, men jag fick för mig att du hette Bo. 

Vi går ut i decemberkylan och sätter oss på ett kafé i hörnet av Rue des Archives och Rambuteau. Ilan kedjeröker långa Marlboro, tar med jämna mellanrum in nytt kaffe, och berättar oavbrutet under några timmar, ibland med handen höjd till övertalning, om den säregna vägen från Matzpen i Jerusalem till PLO i Paris.

Efter arresteringen 1972 förlorade han sitt jobb på ett stort tryckeri för vetenskaplig litteratur i Jerusalem där han också hade varit fackligt ombud. Några timmar i veckan fick han istället arbeta som personlig sekreterare åt Israel Shahak, en känd fixpunkt i den lilla antisionistiska kretsen i Israel. Shahak var universitetslektor i kemi och hade anlänt till Israel som ung överlevande från Förintelsen. Han var nu i fyrtioårsåldern, dvs en generation äldre än de flesta av oss andra, och hade kommit fram till sin antisionistiska hållning utifrån en snarast radikalliberal filosofi. Shahak var en kompromisslös kritiker av allt som luktade diskriminering på grund av ras, nationalitet eller religion, och såg inget försonande eller förmildrande i den judiska behandlingen av araberna i Israel. Nu drev han mer eller mindre på egen hand en israelisk rörelse för medborgerliga rättigheter, sammanställde och översatte relevant material ur den hebreiska pressen för utländska abonnenter och försökte så gott det gick att tränga sig in i den offentliga israeliska debatten. Han var en egensinnig och beläst man, med väggarna i sin notoriskt ostädade lägenhet i centrala Jerusalem klädda med judiska religiösa skrifter, vilka han dock inte studerade i egenskap av troende jude, utan som liberal ateist med kritiskt uppsåt.

Vid sidan av assistentjobbet hos Shahak började Ilan Halevi i januari 1974 arbeta som israelkorrespondent för den ännu lilla vänsterradikala franska dagstidningen Liberation och veckotidningen Politique Hebdo. Det förde med sig att han började resa och drogs in i ett pågående försök av al Fatah i Beirut att kontakta den revolutionära vänstern i Israel för att diskutera och lansera en tvåstatsstrategi byggd på internationella förhandlingar och palestinskt erkännande av Israel. Det var det första tecknet på ett strategiskt omtänkande inom den militärt försvagade och politiskt splittrade palestinska rörelsen.

–Jag bekämpade denna analys så länge jag förmådde, säger Ilan med svag ironi. Jag dundrade att det var en sovjetinspirerad illusion, att det var att svika massorna etc, men 1974 intog Maavak och jag själv samma position. Vi erkände den arabiska bourgeoisiens progressiva roll och slog fast att den nationella fasen inte kunde hoppas över. Det ledde till att vi upplöste vår organisation, ty om den nationella fasen var oundviklig, var vi överflödiga som revolutionär organisation. Antingen stödde vi palestiniernas nationella sak eller också gjorde vi det inte.

Under åren som följde engagerade sig Ilan Halevi i organiserandet av palestinska nationella rörelser inom Israel och på de ockuperade områdena. Han var med och bildade kommittén till försvar av arabisk jord, som den 30 mars 1976, på den nyinstiftade Jordens dag, lyckades mobilisera Israels araber till strejker och demonstrationer i en dittills aldrig skådad omfattning. En systerorganisation på västbanken, Palestinska kommunistiska arbetareförbundet, bidrog aktivt till att de första tillåtna lokala valen där den 12 april 1976 förde en ny generation av radikala, PLO-sympatiserande, palestinska nationalister till makten.[37]

Samtidigt publicerade Ilans franska tidning, Politique Hebdo, utskrifterna från den första dialogen mellan palestinska nationalister och antisionistiska israeler. Från israelisk sida deltog Chaim Hanegbi, en av mina gamla vänner, känd journalist och matzpenaktivist, och Debi Lehrman, som senare skulle leda “kvinnor i svart“ och med stor envishet demonstrera mot den israeliska ockupationspolitiken, och vars man, Meli Lehrman, då satt i fängelse. Palestinierna var Hisham Mustafa, sedermera Abu Mazens chef för internationella kontakter, och Afif Fatiyeh, sedermera palestinsk ambassadör i London.

I november 1975 for Ilan Halevi till Paris för att knyta palestinska kontakter och träffade en månad senare Issam Sartawi, som kommit från Beirut för att ta hand om PLO:s nyetablerade kontakter med Socialistinternationalen. Det var den första direktkontakten med en person från al Fatahs högsta ledning.

Här någonstans tog Ilan Halevi det avgörande steget över gränsen. Tillbaka i Israel startade han, med sina palestinska kontakters goda minne, ett litet förlag, och i februari 1976 organiserade han ett första hemligt palestinskt-israeliskt möte i Paris mellan palestinierna Sartawi och Razi Khouri å ena sidan och kända matzpenaktivister som Moshe Machover, Eli Loebel och Michel Bartschewski å den andra. Ilan Halevi uppfattades av de israeliska deltagarna som en oberoende mäklare, “stående mittemellan“, men agerade redan i fullt samförstånd med ledande palestinier.

Det sena eftermiddagsbruset stiger i kaféet, folk strömmar in efter jobbet i de myllrande affärs- och kontorskvarteren omkring, och jag lutar mig allt närmare Ilan för att höra.

– Under ett tre dagar långt möte i en hemlig lokal i Paris förorter, berättar han, försökte vi enas om ett gemensamt tvåstatsdokument, men förgäves. Den paradoxala skiljelinjen gick mellan palestinierna som förespråkade en gräns mellan staterna i enlighet med FN:s resolution 242, dvs i princip 1967 års gränser, och israelerna som förespråkade radikalare tag. Någon ville inkludera Galiléen i den palestinska staten, dvs 1947 års gränser, en annan saknade socialismen, en tredje kunde inte acceptera sionismen. Det blev inget dokument.

I maj 1976 invaderade Syrien Libanon och en ny dialog inleddes mellan PLO och ett antal fristående och mer etablerade israeliska kritiker – förre generalsekreteraren i Arbetarpartiet, Arieh Eliav, den israeliske armégeneralen Matti Peled och den kände journalisten och fredsaktivisten Uri Avneri – genom förmedling av den franske socialisten Pierre Mendès-France. Följden blev, efter insisterande från israelernas sida, att kontakterna med Ilan Halevis revolutionära vänner bröts. I maj 1977 bröts mer än så när Menachem Begins nationalistiska högerkoalition tog makten i Israel.

I juli 1976 lämnade Ilan Halevi definitivt Israel sedan hans franska fru arresterats och utvisats ur landet. Nu drogs han sakta men säkert allt längre in i PLO-kretsen. I Paris startade han en fransk-palestinsk solidaritetsrörelse och en månadstidskrift, Nouvelles de l’interieur, Nyheter inifrån, som bestod av översättningar ur hebreisk press om läget i Israel och de ockuperade områdena. Mot slutet av 1977 inbjöds han till Beirut som gäst vid Institute for Palestine Studies, Institutet för palestinska studier, där han träffade ledande PLO-företrädare som Abu Iyad och Nabil Shaat och där han började delta i internt arbete av journalistisk och analyserande karaktär. 1979 träffade han för första gången Yassir Arafat, i Portugal, 1981 publicerade han en ambitiöst upplagd och läsvärd bok om judarnas historia, La question juive (på engelska 1987, History of the Jews) och 1982, mitt under den israeliska belägringen av Beirut, erbjöds han att bli PLO:s presstalesman i Paris, sedan den dåvarande hade mördats.

Den formella övergången underlättades av belägringen av Beirut, i ett läge när alla trodde att PLO var slutgiltigt utplånat. De täta förbindelserna med PLO hade i vilket fall som helst undergrävt Ilan Halevis trovärdighet som oberoende opinionsbildare. När PLO:s man i Socialistinternationalen, den blide intellektuelle Issam Sartawi mördades 1983, ombads Ilan av Arafat att efterträda honom.

De följande åren agerade PLO aktivt för öppnandet av en officiell palestinsk-israelisk dialog och för förhandlingar på basis av en tvåstatslösning. Mot slutet av 1986 blev Uri Avneri och Arieh Eliav, som tio år tidigare hade krävt att palestinierna skulle sluta tala med Halevi och hans vänner, hans främsta allierade på den israeliska sidan. Vilket i sin tur fick Israel Shahak, hans forna vän och arbetsgivare, att gå i taket och hävda att Halevi sålt sig till det korrupta PLO.

Under 1988, när det pågående upproret i de ockuperade områdena hade återuppväckt PLO från de döda, började det röra på sig i frågan om förhandlingar och ett ömsesidigt palestinskt-israeliskt erkännande.

– På ett möte i London i mars med Socialistinternationalens kommitté för Mellanöstern, Simec, distribuerade jag ett papper där det rakt ut sades att PLO var berett att erkänna Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser, “that still have to be negotiated“, som skulle fastställas genom förhandlingar. Svenskarna inbjöd mig att driva frågan i Socialistinternationalen och Sten Andersson, som skulle till Amman, bad att få bli sammanförd med PLO. Farouk Kadoummi ansåg att Sten Andersson kunde komma till Tunis om han ville träffa PLO, men det blev ett möte i Amman så småningom, bland annat med Muhammed Milchem.

Jag studsar till. Muhammed Milchem hade jag själv träffat våren 1980, på hans borgmästarkontor i den lilla staden Halhoul nära Hebron; en intelligent, USA-utbildad, öppet PLO-sympatiserande palestinier med ljusblå ögon och kraftfulla spänstiga drag. Han hade gjort sig känd som en skicklig och orädd kritiker av den israeliska ockupationen, vilket var anledningen till mitt besök, och också anledningen till att han någon månad senare hämtades av israelisk militär, flögs med helikoper till norra Israel, sattes i en arméjeep och kördes med förbundna ögon över gränsen till Libanon där han dumpades i ett område kontrollerat av kristen-maronitisk milis, notoriskt fientlig mot palestinier. Utvisningen var en ren hämnddemonstration sedan sex religiösa judiska bosättare den 2 maj 1980 hade skjutits ihjäl i centrala Hebron. Milchem hade inget med saken att göra, men var opinionsmässigt tacksam för regeringen Begin att slå till mot.[38]

Muhammed Milchem blev ännu en i raden av dugliga palestinska ledare som israelerna gjorde sig av med i förhoppningen att det inte skulle finnas några ledande palestinier kvar, men som de senare skulle vara tacksamma över att möta igen – på andra sidan förhandlingsbordet. I likhet med andra utvisade och flyktade politiker och intellektuella, sällade sig Milchem till PLO, och det var i den egenskapen han fanns i Amman våren 1988 för att med Sveriges utrikesminister Sten Andersson diskutera ett ömsesidigt palestinsk-israeliskt erkännande.

Härifrån inleddes den process som i nio månader senare, i december 1988 skulle få Arafat att i Geneve och Stockholm uttala de magiska ord som i sin tur fick USA:s utrikesminister George Schultz att under Reaganadministrationens sista skälvande dagar erkänna PLO som palestiniernas talesman och ta initiativet till den internationella fredskonferens som via sidovägar, återvändsgränder, hemliga kanaler och kringelkrokar skulle framföda Osloavtalet om fred, erkännande och palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza.

En nästintill fatal kringelkrok var Gulfkriget 1991, då PLO vägrade stödja den väpnade FN-aktionen för att befria Kuwait. Socialistinternationalen bröt alla kontakter med PLO och Ilan Halevis lojalitet prövades hårt.

– Jag fick ägna all min tid åt att försöka förklara att vi inte kunde vara för en militär intervention för att åtgärda en orättvisa i Kuwait samtidigt som vi var betydligt mer återhållsamma i fråga om åtgärdandet av en annan och mera näraliggande orättvisa, den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza. Det var tufft. Den svenske utrikesministern Sten Andersson hjälpte oss mycket. I september 1990, vid Simecs möte i Stockholm, kringgick han bojkotten genom att bjuda in oss parallellt, varvid han ordnade en lunch på UD där vi kunde träffa kommittén.

Efter Osloavtalet fördes Ilan Halevi upp på den lista över sexhundra förvisade eller flyktade personer som PLO bad israelerna att släppa in i landet igen, men hans namn blev kvar bland de tvåhundra som inte var välkomna. Israelernas ståndpunkt var att Ilan Halevi kunde komma tillbaka som vanlig israelisk medborgare, men att man inte kunde garantera hans skydd mot eventuella rättsliga efterspel – för medlemskap i fientlig organisation, kanske för förräderi.

– Jag vill inte återvända som israelisk medborgare, säger Ilan Halevi. Jag vill återvända som palestinier.

Paris har mörknat. Julkommersen på de smala, tätt butikskantade promenadgatorna bort mot hallarna och Pompidoucentret klapprar dovt genom fönstren. Jag noterar att hans ansikte är fårat under de intensiva ögonen. Var det detta han hade föreställt sig på den judisk-arabiska revolutionens och försoningens barrikader i Jerusalem? Att återvända som palestinier? Som tvångsansluten till det ena av två fysiskt och mentalt separerade folk?

Han berättar med iver om ett förestående Simecmöte i Gaza och Tel Aviv(!) dit han garanterats “fri lejd“. Han fäster stort avseende vid sina förnyade israeliska förbindelser. Länge var han demonstrativt utfrusen från alla samtal med israeler närvarande. De gjorde mycket tydligt att de ville slippa ha med just honom att göra. Efter avtalet i Oslo bröts en del av isen, gamla fiender blev nya allierade. 1994 skakade Shimon Peres hans hand, sedan de båda hade talat vid ett möte i Budapest. Jag är övertygad om att det var en stor händelse i Ilan Halevis liv.

Jag tror att Ilan Halevi längtar efter att få sitt stora steg bekräftat, inte bara av palestinier utan också av israeler. Han definierar sig numera som vänstersocialdemokrat, med tonvikt på demokrat. Den kapitalistiska ekonomin kan och måste på sikt ersättas av andra ekonomiska relationer, men det måste ske underifrån, genom förändringar i det civila samhället, inte som vi trodde förut, genom centralisering och socialisering ovanifrån.

– Och fredsprocessen?

– Freden kommer att undergräva sionismen. Sionismen behöver krig, fiender och väpnade gränser. Snart har den ingendera.

Han tänder en sista Marlboro och vi går ut tillsammans. Jag ser honom försvinna i vimlet, tillbaka till barrikaden.

 *

 Min tidigaste och närmaste kontakt bland de israeliska antisionisterna var annars Chaim Hanegbi. Han var några år äldre än jag, född 1943, i en gammal sefardisk palestinsk-judisk familj, och den här tiden bosatt i Tel Aviv. Han hade ett öppet ansikte och ett brett leende, bar ofta en keps över det halvlånga svarta håret, och var utåtriktad och generös. Han och hans fru Ilana tog emot mig under mina besök, försåg mig med material kontakter och drog mig med på möten och besök. På kvällarna träffades vi tillsammans med likasinnade på hans favoritkafé på Dizengoffgatan och såg det unga, segerrika Israel passera förbi, allt medan vi ivrigt diskuterade det samhälle som måste komma.

I slutet av sextiotalet hade Chaim Hanegbi redan hunnit göra sig ett namn som journalist på Uri Avneris radikala och populära politiska veckotidning Haolam Haze, på den tiden en genial blandning av kritiska reportage, lättklädda damer och kittlande skvaller. De politiska skiljaktigheterna blev så småningom för stora, Avneri var inte socialist utan liberal, och Hanegbi fick sparken. Under de år vi sågs hankade han sig fram som frilansjournalist, redaktör för Matzpen och deltidsrevolutionär. Han gjorde ibland skamlöst och effektivt bruk av sin urpalestinska härstamning. Som när de nya religiösa bosättarna efter kriget gjorde anspråk på tidigare judisk egendom i Hebron, och Hanegbi skrev en insändare i den stora dagstidningen Haaretz där han bevisade att han själv var en av de tre arvtagarna till den åberopade egendomen, men att han bestämt avstod från alla anspråk tills araberna hade återfått all den jord som Israel under åren ockuperat.

Under sjuttiotalet släppte vi kontakten. Av andra fick jag höra att han drog sig fram som frilansjournalist, än hos Uri Avneri, än på den stora kvällstidningen Maariv. Han försökte hålla sig utanför den antisionistiska rörelsens alltmer radikala och desperata förvecklingar, men kunde inte undgås att drabbas av dess politiska marginalisering.

 *

 Efter över tjugo år, tio dagar efter handslaget i Washington, ringde jag honom i Tel Aviv. Han lät inte förvånad. –Kafé Frack, i hörnet av Dizengoff och Gordon. I morgon klockan två. Vi har väl en del att prata om.

Ett annat kafé, egentligen ett annat Tel Aviv, och en Chaim med gråare hår och rundare ansikte. Men han är sig exakt lik på rösten, röker samma gamla virginiacigaretter av märket Nelson, lever fortfarande med samma Ilana, och sedan 1979 med en son, Jonatan. Blicken är kanske mera rastlös och orolig än förr, men inte på grund av fredsavtalet utan trots det. I själva verket sitter Chaim Hanegbi och njuter av sitt livs seger – över dem som i över tjugo år fördrev honom till politikens marginaler, men som nu frågar honom till råds.

En känd filmregissör går förbi på trottoaren med ett glatt tillrop:

– Nå Chaim, detta kunde vi väl aldrig drömma om!

– Det känns underligt, säger Chaim. Förut skulle han aldrig ha hälsat.

Chaim Hanegbi var tretton år när Jerusalem delades och britterna lämnade Palestina. Han växte därmed upp med en nostalgisk brittiskdoftande föreställning om fred och universell harmoni. Britterna var hans barndoms ordningsmän. Tillsammans med två lekkamrater fantiserade han om att ställa sig på pass vid havet med en kikare, i treskift, åtta timmar var, för att invänta britternas återkomst.

– Skämt åsido, jag har alltid haft en dröm om att landet skulle gå att förena igen. Och nu – du kanske tror att jag är tokig – har det börjat. Nu börjar ett nytt kapitel. Det kommer att gå fram och tillbaka, men palestinierna har vunnit något som dom aldrig har haft. Staten Israel har erkänt att de har legitima rättigheter i detta land. Det har aldrig skett förut. Israel kan inte längre dra sig undan. Ingen kan dra sig undan i den moderna världen. En del hoppas att det nya Palestina ska bli ett israeliskt Bantustan. Dom är inte kloka. I vår tid finns inte plats för några Bantustan.

Moderniseringen av världen har blivit Chaim Hanegbis hopp. Tillväxtens och framstegets obevekliga utraderande av anakronistiska gränser och ihoptrummade nationalistiska ideologier. Han sveper med handen ut över det brusande Dizengoff, några hundra meter från de platser där luften om några år ska slitas sönder av bombexplosioner och människorester.

–Här kommer att investeras pengar från hela världen, alla kommer att bli insyltade i det här landets affärer – japaner, engelsmän, saudier. Här ska äntligen bli som i Manifestet, ett paradis för bourgeoisien.

Jag ser häpet på honom, men den gamle socialisten fortsätter oförtrutet, med det lilla stänket av ironi knappt märkbart i en allt överskuggande längtan efter vanlig, borgerlig, tråkig, normalitet. Han anar min fråga.

–Som gammal revolutionär inser jag att det är bourgeoisien som nu skriver historien, men att det inte är så tokigt. Pengarna, kapitalet bryter ner gamla tankemönster och ideologier. Gränserna öppnas. Israeliska judar gör affärer med palestinska araber. Ungdomar strömmar inte till Matzpen eller till religiösa bosättningar, eller till protestmöten mot Osloavtalet, utan till en konsert med Michael Jackson. Det är någonting mycket positivt. Det betyder amerikanisering istället för nationalism. Det betyder slutet för sionismen.

–När jag för ett tag sedan återvände till universitetet för att läsa historia mötte jag en helt ny ungdomsgeneration; ödmjuk, kultiverad, med ett nytt språk och en helt annan utblick över världen. Vi är ett av världens mest datortäta länder. Vi har flest videoapparater per…

Han tystnar och läppjar på sitt kaffe. Eftermiddagssolen har gått om hörnet, in på Gordongatan mot havet.

–Nu har vi dessutom sett Bosnien, fortsätter han efter en stund. Och därmed sett oss själva. Vad var det vi gjorde 1948? Nu vet vi vad det heter. Nu vet vi vad som menas med etnisk rensning.

Chaim Hanegbi reser sig för att gå. Han riskerar att bli av med jobbet på Maariv och måste skynda till avgörande möten och samtal. Det ser inte ut att gå någon nöd på honom, men han kan inte ha haft det lätt genom åren. Plötsligt erinrar han sig något han ville ha sagt förut:

–Det som händer i Bosnien kommer att påverka vad som händer här. Och tvärtom.

 *

 Israel Shahak tillhör dem i det gamla gardet som har blivit mer pessimistisk genom åren. Jag träffade också honom den viktiga hösten 1993, i hans pappersbelamrade lägenhet i Jerusalem, och han hade inte mycket till övers vare sig för Osloavtalet, regeringen Rabin eller Yassir Arafats PLO. Han verkade trött, desillusionerad på något sätt, men samtidigt oförtrutet energisk i sin vilja att argumentera och diskutera. Liksom i sin benägenhet att göra korta profetiska uttalanden av typ: det blir snart krig igen. Han ägnade numera huvuddelen av sin tid åt att dokumentera och bekämpa den framväxande judiska, religiösa extremismen. Jag är övertygad om om att han i något sammanhang redan hade profeterat mordet på Yitzhak Rabin.   

Hans i grunden radikalliberala och universalistiska filosofi hade dock gjort honom allergisk inte bara mot sionismen utan också mot de återkommande utbrotten av kollektiv palestinsk-arabisk yra. Gulfkriget blev i det hänseendet en sanningen minut för Israel Shahak. Utsikten av helt nya maktförhållanden i området lockade fram dittills dolda och oanade palestinska förväntningar. Saddam Hussein, inte Yassir Arafat, blev över en natt den palestinska nationens frälsare. Den panarabiska drömmen och den palestinska visade sig plötsligt vara utbytbara. Och Shahaks palestinska förbindelser visade sig sitta löst.

–En palestinsk vän tog mig till en demonstration i centrala Nablus. Jag började se mig omkring, och tro mig eller inte, men för varje palestinsk flagga fanns där tio eller tjugo irakiska flaggor. För varje bild av Arafat fanns en större bild av Saddam Hussein. Det är en sak att vara för en palestinsk stat, men en annan sak att säga öppet, som man gjorde att den palestinska staten var ett taktiskt mål och att det stora målet var en arabisk stat under ledning av Saddam Hussein. Och höra Arafat på jordansk television säga att inom några veckor skulle han och Saddam Hussein rida in i Jerusalem på ett par vita hästar. Nej, det var mer än jag kunde stå ut med. Efter demonstrationen i Nablus reste jag inte mer till Västbanken, och accepterade heller inga inviter därifrån.

–Låt mig berätta en incident till. Många av mina vänner, eller ska jag säga före detta vänner, ringde mig under kriget för att höra sig för om läget. Du vet ju att mitt hus ligger ganska nära presidentens bostad, och en eftermiddag när jag just kommit hem från stan, ringde telefonen och någon frågade: Shahak, är ditt hus OK? Javisst, svarade jag oförstående. Bra, men du har väl hört att presidentens bostad förstördes för en halv timme sedan? Nej, sa jag, jag passerade just och huset står kvar. Inget har hänt. Då svarade han: Shahak, Shahak, och vi som trodde du var vår vän. Jag lade på luren och har därefter aldrig talat mer med personen ifråga, en modern, välutbildad kristen palestinier, doktor i statsvetenskap. Jag var skakad.

–Det är en sak att palestinierna inte vill styras av oss, men jag är inte längre så säker på att de vill ha en palestinsk stat.

Israel Shahak framhåller den totala bristen av självkritisk diskussion bland palestinierna om agerandet under gulfkriget eller om tidigare politiska misstag i kampen, eller om problemen med självstyret. Allt medan den israeliska debatten oavbrutet plågar sig igenom varje liten missbedömning i tjugo eller trettio år gamla krig.

–De trodde ju på lögner! säger han upprört. Dumma lögner. Du kan inte föreställa dig vilka lögner de trodde på! Jag vill naturligtvis deras frihet, men innan de genomgår en kulturell revolution kommer jag inte att ha några privata, personliga kontakter med palestinier.

Jag  ser med värme på den lille tappre, åldrande mannen med det tunna ljusa håret på ända bland sina böcker och tidningsklipp och benhårda principer, och tänker att benhårda principer lätt gör människan ensam. Ensam och stor.

 *

 Påsken 1980 reste jag för första gången på tio år till Israel. Mitt “invånarskap“, och därmed hotet om israelisk militärtjänstgöring, var hävt. Jag hade ny familj och ville gärna presentera den för den lilla släkt som fanns kvar. Det dröjde naturligtvis inte länge förrän vi lade märke till det hårdnande politiska klimatet i landet efter tre år med Begin. Och inte mycket längre innan nyfikenheten och engagemanget tog över handen och gamla politiska kontakter återknöts.

Jag kommer aldrig att glömma den vackra, händelserika och deprimerande färden i en liten israelregistrerad Autobianchi, generöst utlånad av min ovetande och städse förlåtande kusin, lastad med ettårigt barn, gravid hustru, den radikale palestinaaktivisten Uri Davis och dennes åldriga mor, på en smal hisnande asfaltslinga från södra Jordandalen upp genom Västbanken mot huvudvägen Ramallah-Nablus, genom en liten by som hette Kafr Malik, där det blev stopp. Mitt i byn blockerades framfarten av en hjord getter. Den lilla bilen klämdes in i en fränt doftande, bräkande djurmassa. Över djurhavet såg vi herdens svartvitrutiga huvudsjal dyka upp. Sedan hans ansikte. Sedan hans blick. Den var mörk och hård. Han hötte med staven mot oss och ropade med hes, vredgad röst. Hjorden tycktes vilja uppsluka oss. Allt fler bybor samlades kring bilen. Allt fler blickar borrade sig genom sidofönstren.

Så vevade Uri ner fönstret och sade något på arabiska. Molnen skingrades, ansiktena mjuknade, getterna drog sig åt sidan och vägen låg åter öppen. Ingen i bilen sade något på länge.

Samma kväll tillbringade vi i Bir Zeit, Västbankens upproriska universitetsstad, hos en lågmäld, engelsktalande palestinsk universitetslektor, som i det fallande mörkret bjöd på husets hempressade olivolja och visade oss varför byborna i Kafr Malik hade börjat hata. Runt omkring oss, från bergskullarna som snabbt smälte samman med natthimlen, lyste ett pärlband av blåvita strålkastare upp de militära patrullvägarna och taggtrådsrullarna runt de religiösa bosättningarna Beit El, Ofra, Rimonim och Cochav Ha’shachar.

Vi hade sett ockupationens draksådd mogna. Och en ny provokativ, kompromisslös, religiöst driven sionism visa sitt bleka, omänskliga ansikte.

[1] En av de PFLP-ledare jag träffade var Bassam Abu-Sharif, som sedermera skulle bli en av Yassir Arafats närmaste män och en av arkitekterna bakom PLO:s erkännande av Israel 1989. Bassam har senare gett sin egen fascinerande version av händelsen i boken Min fiende, min vän, skriven tillsammans med den israeliske före detta underrättelseagenten Uzi Mahnaimi (Ordfront 1996).

[2]De båda länderna accepterade sommaren 1970 ett amerikanskt fredsinitiativ, den andra Rogersplanen, som gick ut på vapenstillestånd (i det pågående utnötningskriget längs Suezkanalen) och regelrätta förhandlingar om fred mot teritorium under den särskilde FN-medlaren Gunnar Jarring. Vapenvilan inleddes i augusti 1970, men förhandlingarna bröt samman på det indirekta sonderingsstadiet, våren 1971, men pekade principiellt fram mot den separata fredsuppgörelsen med Egypten, ett krig och sex år senare, där palestiniernas sak de facto ignorerades.

[3] Fuad Jabber: “The Arab Regimes and the Palestinian Revolution, 1967-71, Journal of Palestine Studies, Summer 1972, s 87.

[4] “Resolutions of the Extraordinary Session of the Palestine National Congress, Amman, Aug 27-28, 1970.“ Originalstencil från al Fateh.

[5] Jabber, s 91.

[6] Artiklarna stod publicerade i “Fateh“ den 20.11.1969, 1.1.1970 och 19.1.1970.

[7] Uttalandet gjordes i en israelisk teveintervju i augusti 1973: “Det var inte så att det i Palestina fanns ett palestinskt folk som kallade sig så, och att vi körde iväg det för att ta dess plats. Det existerade inte!“

[8] Fateh, 21 augusti 1970.

[9] Dayan, s 431.

[10] Lektyr nr 52/72. Lektyr var på den tiden en sensationalistisk men i huvudsak anständig reportagetidning, med fler berättelser än brudar.

[11] Se också kapitel 12.

[12]  Wachtmeister s.74, ursprungligen i Clarté 1/69.

[13]  Heyman förväxlade här i polemiskt syfte, medvetet eller omedvetet, undantagslagarnas existens och tillämpning med ett 1966 avskaffat system med generella militärzoner. Före 1966 behövde alla araber i en militärzon särskilda tillstånd och utresedokument från en särskid militärguvernör. Efter 1966 utfärdade den lokala militärbefälhavaren individuella dekret.

[14] Allt tyder på att Egyptens då helt nye president Anwar Sadat i februari 1971 var beredd att förhandla om fred och erkännande mot territorium. Ett initativ från FN-medlaren Gunnar Jarring med den innebörden (den 8 februari 1971) fick omedelbart Sadats oreserverade ja – och den israeliska regeringens oreserverade nej. Inte ens det sionistiska vänsterpartiet Mapams representanter röstade för. Några av dem har, i ljuset av vad som sedan följde, djupt ångrat sig.

[15] Uttalande i New York i oktober 1969, cit efter den israeliska dagstidningen Hadashot, 24.9.93, särskild bilaga till tjugoårsminnet av Yom Kippurkriget 1973.

[16] Cit. efter Hadashot, 24.9.93.

[17] Mellan 1969 och 1973 spenderade den israeliska regeringen tio miljoner dollar på den ursprungligen illegala bosättningen i Kirjat Arba utanför Hebron och skapade ett därmed ett prejudikat för fortsatt “illegal“ kolonisering av Västbanken. Några år senare, under Begin, blev den ideologiska koloniseringen inte bara legal utan en hörnsten i den israeliska politiken.

[18] Sachar II, s 28.

[19] Ibid, s 87.

[20] Mordet genomfördes i juli 1973. I december 1995 signalerade den israeliska arbetarregeringen att den var beredd att betala ut skadestånd till Bouchikis efterlevande. Den israeliska förklaringen till “misstaget“ var att man jagade en palestinier misstänkt för delaktighet i attacken mot den israeliska OS-truppen i München 1972.

[21] Det finns mycket att säga om de svenska maoisterna i KFML/SKP som de här åren var ideologiskt tongivande i såväl vietnamrörelsen som palestinarörelsen, men individuell terror stod inte högt i kurs. Efter terrorattacken 1972 på flygplatsen i Lod skrev partiorganet Gnistan: “Vi avvisar terrorn som politisk metod. Attentatet i Israel riktade sig mot oskyldiga människor och har definitivt skadat det palestinska folkets rättvisa kamp.“ (Nr 6-7, 1972)

[22] Artiklarna hade författats av Expressens K G Michanek, som några år tidigare hade ertappats med en i huvudsak påhittad och förfalskad nazisthärva, Lundahlaffären, vilket åsamkade honom stor vanära och Expressen stora skadestånd.

[23] Försvarsutskottets betänkande nr 25, 1973.

[24] I de officiella uttalandena hävdades att den särskilda byråns inrikes verksamhet hade upphört 1970, vilket som så mycket annat i den här affären visade sig vara lögn. Misstankarna om särskilt politiskt spionage med nära anknytning till socialdemokratin närdes genom nya affärer under hela 70-talet, bl a den sk sjukhusspionen i Göteborg.

[25] FöU 1973:25, s 21. Eftersom utskottet med alla medel ville få Ekbergs verksamhet att framstå som legal, hävdades att det var säkerhetspolisen som hade beställt och fått uppgifterna, och att man för detta hade utbetalat till försvarsstabens särskilda byrå först 1800 kronor, sedan 2400 kronor per halvår. Kvarstod faktum att Ekberg arbetade för särskilda byrån, med en anställning vid det statliga flygbolaget Crownair som civil täckmantel, och med en för tiden hyfsad månadslön på 2500 efter skatt, plus fri bil.

[26] Bekräftat av honom själv i en intervju i TV4 den 18.4.1996.

[27] Dagens Nyheter, 7.12.1973.

[28] Justitieombudsmannen Gunnar Thyressons utredning om IB-affären, 12.9.1975, s 54.

[29] Dagens Nyheter, 5.3.1974.

[30] Svenska Dagbladet, 11.2.1974.

[31] Dagens Nyheter, 6.2.1974

[32] Aftonbladet, 8.2.1974.

[33] Det juridiska bråket om min sk boendestatus i Israel varade i flera år under vilka jag inte kunde sätta min fot i landet utan risk för omedelbar mönstring och mobilisering.

[34] Brottsbalken 19:9, andra stycket, stadgade: “För olovlig underrättelseverksamhet skall ock dömas, om någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig.“

[35] Ordagrant: “Inga kontakter får tas med något land utan att det är underställt mig och om det är ett aktuellt förhållande det gäller så avgör jag det inte själv, utan talar med regeringen.“

[36] The Guardian, 3 mars 1970. Ett antal utlandsaktiva medlemmar i Matzpen hade vid ambassaderna i Paris och London fövägrats förnyelse av sina israeliska pass. Syftet var att tvinga dem att resa hem. “För personer som deltar i möten med dem som vill förstöra staten… sker ingen automatisk förnyelse av passet“, citerade tidningen en källa vid det israeliska utrikesdepartementet.

[37] Jordens dag 1976 var en vattendelare i de judisk-arabiska förhållandena i Israel. För första gången identifierade sig en stor del av den arabiska befolkningen öppet med den palestinska nationella saken. Tio procent av den arabiska arbetskraften beräknas ha deltagit i den utlysta generalstrejken, och i större städer som Nasaret och Shfar’am samlades möten med upp till 50 000 deltagare. Vid oroligheter i samband med demonstrationerna dödades sex israeliska araber av inkallade israeliska trupper. De lokala valen på västbanken knappt två veckor senare bekräftade den drastiska förändringen. De hade utlysts av den dåvarande israeliska arbetarregeringen under Yitzhak Rabin i hopp om att hejda radikaliseringen, men fick motsatt effekt. I stad efter stad på Västbanken tog radikala nationalister och uttalade PLO-anhängare makten, inte på löften om förbättrad kommunal service utan på löften om en ny palestinsk identitet. Sachar II, s 36, 85.

[38] Den dåvarande israeliske militärguvernören i Hebron, Freddy Zach, som verkställde utvisningen, medgav för en amerikansk journalist att han inte hade minsta bevis för Milchems inblandning i attentatet. Friedman, s 23.