Förord till 2018 års e-boksupplaga av Tankar om journalistik (Prisma 2000)

När jag under några månader kring millennieskiftet skrev den här boken hade jag just avslutat en nära tio-årig period som chefredaktör för tidskriften Moderna Tider och kände ett behov av att sätta ord på vad jag hade ägnat trettio år av mitt yrkesliv åt. Jag var ännu bara just femtio år fyllda och hade rimligen en del kvar att göra som journalist, men av flera skäl kändes det som dags för ett bokslut. Jag hade börjat min bana tidigt, på skrivmaskinens, de slamrande blysätteriernas och den levande partipressens tid, och när jag 1990 lämnade Sveriges Television för att starta Moderna Tider hade jag redan varit med om en del. Inte minst starten på den stora omvälvningen av journalistikens tekniska och ekonomiska villkor och den fortgående förändringen av dess betydelse för information och opinion. Ännu var det oklart vart det hela var på väg och Moderna Tider grundades på en uttalad optimism om journalistikens fortsatta möjligheter att hävda sig i det snabbt växande bruset från lobbyister, informationskonsulter och fabrikstillverkade ”nyheter”, och det lika snabbt växande flödet från det svällande bildsamhällets tusentals nya kanaler. I den kaxiga programförklaringen i första numret kunde man läsa: Vi lever i ett informationssamhälle fattigt på kunskap, kanske fattigare än samhället före teve. Att med de goda texternas hjälp få informationen att tätna till kunskap är idén bakom Moderna Tider.
Och den inte mindre kaxiga slutklämmen: Det finns ett tilltal gömt i varje journalistiskt företag. Upplysningens sociala huvudperson, de förnuftiga människorna, beredda att ta skäl, församlade på torget, är vårt.

När jag i december 1999 lämnade Moderna Tider var det inte slutet på min kärlek och lust till journalistiken men väl slutet på min optimism om dess förutsättningar att hävda sig i det nya medielandskapet. Historien stod inte på Moderna Tiders sida, anade jag, och inte heller på journalistikens, sådan jag hade sett och förstått den. Vilket var det kluvna stämningsläge som jag befann mig i när denna bok skrevs under de efterföljande vår- och sommarmånaderna och jag inte visste vad jag skulle göra med resten av mitt liv. Det kändes nödvändigt att berätta vad det var jag hade älskat med journalistiken, och vad det var som hade fått mig att misströsta. Boken publicerades 2000 med titeln Tankar om journalistik.

Sedan dess har marken ytterligare rasat under fötter på journalistiken. Den hade som sagt redan börjat rasa, men då fanns ännu inte Iphone och inte Facebook och inte Twitter, och inte heller de ”alternativa” medier för spridandet av ”alternativa” fakta och falska nyheter som sedan dess invaderat det mediala rummet och skakat om inte bara journalistiken utan också politiken och demokratin. Kort sagt var det inte bara svårt att föreställa sig att hela den affärsmodell som journalistiken vilade på skulle kollapsa (även om tecknen i tiden är väl synliga också i den här bokens berättelser), utan än mer att journalistikens etiska fundament, det publicistiska ansvaret och det journalistiska oberoendet, så till den grad skulle angripas och försvagas. Journalistikens halvoffentliga ställning och roll i samhället bygger i sista hand på en oskriven överenskommelse med läsaren/lyssnaren/tittaren om att avsikten med det som publiceras är att berätta, upplysa och informera, inte att förfalska, förföra och förleda.
Det är en överenskommelse som befunnit sig under attack länge nu, men sedan den här boken skrevs har den underminerats frånså många håll och i så många former att gränsen mellan journalistik och till journalistik förklädd lögn och propaganda knappt längre går att urskilja för de alltfler människor får sina ”nyheter” om världen via nätets lavinartat växande utbud av ekokammare, filterbubblor och asociala medier. Detta samtidigt som traditionella ”gammelmedier” tvingas kompromissa med publicistiska ideal för att anpassa sig till radikalt förändrade ekonomiska och tekniska förutsättningar för verksamheten. Kommersiella hänsyn har fått ett inflytande över publicistiken i en omfattning som tidigare var otänkbar, liksom hänsynen till den momentana marknadsrespons som värderar framgång i klick på nätet och driver journalistiken att tillgodose förväntningar på ögonblicklig uppmärksamhet (många klick) på bekostnad av långsiktig trovärdighet. De dramatiskt ökade möjligheterna till obruten direktsändning och direktrapportering har heller inte varit bra för journalistiken eftersom det premierar snabbhet och dramatik före kontroll och prövning och därför är en journalistik som är lättare att imitera och förfalska. Den helt förutsägbara följden av detta har blivit en nedgång världen över i förtroendet för publicistiska ”gammelmedier” och en motsvarande uppgång i förtroendet för information från vänner och kontakter på sociala medier. I en medial miljö där falska nyheter kan konkurrera på samma villkor som äkta, får lögnen en konkurrensfördel framför sanningen eftersom lögnen gynnas av det klimat av misstro mot allt och alla som den själv föder. Journalistiken däremot fordrar ett klimat där sanningen, eller åtminstone förpliktelsen att vara sanningsenlig, har en konkurrensfördel gentemot lögnen.

Det är på den punkten som jag tror att något stort har skett sedan den här boken skrevs. Konkurrensfördelen är inte given längre. Lögnen har normaliserats. Publicistiska medier som vill konkurrera med sanningssökande måste inte bara hitta nya affärsmodeller för att finansiera sig utan också på nytt göra skillnaden mellan sanning och lögn relevant för människors val av nyhets- och informationskällor. Affärsmodellerna är det mindre problemet. Med möjligheten att ta betalt på nätet finns också möjligheten att ta betalt för god journalistik. Om efterfrågan på god journalistik kan förenas med förmågan att betala uppstår rimligen en affärsmodell. En mindre annonsberoende modell förmodligen, men det behöver inte nödvändigtvis vara fel. Rent tekniskt har journalistik aldrig haft så goda förutsättningar att produceras och distribueras som i den digitala eran. De bästa av de publicistiska plattformar som idag växer fram kan erbjuda en journalistik som i tillförlitlighet och kvalitet väl kan mäta sig med den gamla affärsmodellens. Det större problemet är eroderingen av gränsen mellan sanning och lögn, eller snarare eroderingen av gränsens betydelse för information och opinion. Det faktum att god journalistik fortfarande kan produceras betyder inte att den kommer att kunna spela samma roll för människors verklighetsuppfattning som tidigare. Den informationsklyfta som vi ser öppna sig i det digitala samhället beror inte på att information saknas eller är otillgänglig, snarare tvärtom, utan på att den digitala eran har revolutionerat villkoren inte bara för journalistiken utan villkoren för all mänsklig kommunikation överhuvudtaget. Vad journalistiken förutsätter, förutom en fungerande affärsmodell, är en kommunikation som gör det möjligt att skilja på sant och falskt. Vad journalistiken i den digitala eran har att möta är en kommunikation som gör den urskiljningen svårare; en kommunikation präglad av den explosionsartade utvecklingen av kommunikation i ljud och rörliga bilder och en motsvarande avveckling, vågar jag påstå, av förmågan att kommunicera i skrift.Med ljud och rörliga bilder kan naturligtvis mycket kommuniceras, i vissa avseenden kanske mer än med det skrivna ordet, men det som kommuniceras i bilder säger i grunden något annat, och talar till något annat i oss, än det som kommuniceras i skrift. En bild säger inte mer än tusen ord, en bild säger något annat än aldrig så många ord (Moderna Tiders devis, tusen ord säger mer än en bild, var mera fyndig än träffsäker). Ju mer vi kommunicerar genom bilder och bildsymboler, desto mer kommer vi att säga något annat än det vi kan kommunicera genom skrivna texter. En bild kan inte nagelfaras och på samma sätt som en skriven text. Än mindre en manipulerad bild som gör det omöjligt att med blotta ögat avgöra om det som syns är det som finns. Och därmed svårare att se skillnad på äkta och falskt.
Inför en bild står vi intellektuellt mera försvarslösa än inför en skriven text.
Och känslomässigt mera utlämnade.

Det skrivna ordet kommer naturligtvis inte att försvinna, en sms eller en tweet består också av skrivna ord, och i någon mening skrivs och läses det som aldrig förr, men det sätt vi använder det skrivna ordet på, och de syften vi använder det för, har redan dramatiskt förändrats och lär under trycket från bildens överhöghet komma att förändras ännu mer. De verktyg vi skapar oss för att se världen, och förstå den, och berätta den, bestämmer i sista hand vad slags värld vi förmår skapa. Människan har den säregna förmågan att också kunna skapa sig världar byggda på lögner, och för en tid åtminstone leva i dem. Med ljudet och den rörliga bilden kan lögnvärldar skapas och spridas i en omfattning och med en suggestionskraft som nyss inte var tänkbar. Digital manipulation av ljud och bilder kan idag göra det omöjligt att med blotta ögat eller örat skilja ett faktiskt hållet tal av en faktisk president från ett falskt tal av en falsk president producerat av en ljud- och bildmanipulerande algoritm. Eller vilken faktisk händelse som helst, privat eller offentlig, från en fabricerad.

Hur vi berättar världen är därmed ingen liten sak. Vi kan berätta den bättre och vi kan berätta den sämre, beroende på vår förmåga att sanningsenligt gestalta våra erfarenheter av den. Sanningsenligt är inte detsamma som sant. Sanningsenlighet är en strävan och ett ideal, inte ett färdigt resultat. Journalistik är ett sanningsenligt berättande om världen, varken mer eller mindre. En alldeles specifik form av berättande onekligen, dess uppkomst intimt förknippad med det skrivna ordets utbredning och de första tryckfrihetslagarna och framväxten av en offentlig arena i samhället. Med journalistiken ska världen berättas så att informerade opinioner kan bildas, upplysta debatter föras och maktförhållanden påverkas. Journalistiskt berättande kan ta sig många uttryck och handla om allt mellan himmel och jord, men journalistik kan inte vara fiktion. Journalistik kan heller inte, vilket är en bärande tanke i denna bok, vara en fabriksprodukt. Journalistik kräver ett tilltal som gör det möjligt att veta vem det är som berättar och varför, och en etik som skiljer journalistiskt berättande från annat.

Den här boken är ett försök att ringa in och förklara och i någon mån plädera för ett sätt att berätta
världen som inte bara format mitt yrkesliv utan som i sina bästa stunder lyckats forma ett kritiskt reflekterande samhälle kapabelt att stå emot manipulationer och lögner. I det avseendet tror jag att boken är mera aktuell idag än när den skrevs. I varje fall har det sanningsenliga berättandetsmöjligheter och betydelse utmanats i en omfattning och en radikalitet som vida överträffar de inte så obetydliga farhågorna också i den här boken. Mot en mörknande fond av falska nyheter, robotiserade nättroll och mentala propagandavirus framträder här journalistikens särart i ljusare kontrast. Minervas uggla flyger i skymningen, sägs det, och kanske är det först när vi ser marken rasa under fötterna på journalistiken som vi bättre kan se vad journalistiskt berättande, med alla sina egenheter och svagheter och storheter, är och fortfarande skulle kunna vara.

Vilket är vad jag tror och hoppas att den här bokens med lust och kärlek skrivna berättelser från A till Ö fortfarande lyckas förmedla.