Expressen Kultur, 23 augusti 2025

Vad är opartiskhet?

Det är fortfarande märkligt att vårt lands största och viktigaste mediainstitution, därtill finansierad via skattsedeln, definieras med det engelska begreppet public service, men utan dessa offentligfinansierade medieföretag ”i allmänhetens tjänst” skulle Sverige vara ett fattigare land i många avseenden. Länder utan public service är inga förebilder. Inget parti i Sverige förespråkar heller att public service-företagen ska avskaffas.

Däremot finns idag partier som öppet ogillar public service i dess nuvarande form. Allra öppnast Sverigedemokraterna, vars företrädare i riksdagen föreslagit att delar av verksamheten ska privatiseras, uppdraget snävas in och övervakningen av programutbudet skärpas. Detta har ackompanjerats av tidvis högljudda kampanjer mot utpekade program och medarbetare för brott mot opartiskheten, alltsomoftast med krav på att program ska stoppas och medarbetare stängas av. 

Vad som därmed sätts på prov är en av hörnstenarna i lagen om public service, det publicistiska oberoendet. Det första som auktoritärt sinnade partier och ledare visat sig göra när de fått makten i en demokrati är att ta politisk kontroll över sina respektive public service-företag. Ungern är ett avskräckande exempel. I USA har president Trump just dragit in de federala anslagen (drygt 10 miljarder kronor) till den amerikanska varianten av public service, Corporation for Public Broadcasting (CPB) som nu läggs ner, med ödesdigra följder för det journalistiska och kulturella landskapet i USA.

De svenska public service-företagen är förvisso omgärdade av spärrar och filter för att skydda oberoendet; stiftelseägande, ett ”slutet” finansieringssystem avskilt från den årliga statsbudgeten, långa tillståndsperioder för att motverka kortsiktiga politiska ingrepp, etcetera, men fortfarande kvarstår att det är riksdagen som beslutar hur mycket pengar som public service-företagen ska få. Det är också riksdagen som i sändningstillståndet anger villkoren för verksamheten. Vilket i sin tur betyder att om en riksdagsmajoritet i framtiden skulle vilja strypa anslagen, skärpa villkoren och politisera tillsättningen av chefer och medarbetare så finns inga oöverstigliga hinder.

Att det politiska trycket mot public service har ökat också i Sverige är uppenbart. Kraven på hårdare styrning och granskning har större politiskt gehör idag än igår. De sk Tidöpartierna vill exempelvis utreda om public service lever upp till kravet på opartiskhet. ”Vissa grupper i samhället upplever att programinnehållet är vinklat. Så kan vi inte ha det,” förklarar SD:s kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson.

”Vissa grupper” är också mer målinriktade än andra, och mer hänsynslösa i sin kritik av utpekade program och personer, liksom av public service i sin helhet.

Vad jag fruktar är att kravet på opartiskhet kan komma att användas som en murbräcka mot oberoendet; opartiskhet i tolkningen att varje part i en konflikt ska tillmätas samma betydelse och ges samma uppmärksamhet. Det är en rimlig tolkning i sammanhang där skilda partsutsagor är själva kärnan i ett program eller ett reportage, exempelvis en partiledardebatt, men inte nödvändigtvis i sammanhang där uppgiften är att granska och värdera partsutsagor, skilja välgrundat från ogrundat, bestyrkt från obestyrkt, information från propaganda, och så sannfärdigt som möjligt göra journalistik av det.

Problemet med begreppet opartiskhet som kriterium på journalistiskt oberoende har bara blivit alltför uppenbart i den uppblossande debatten kring uppropet med krav på att internationella journalister ska släppas in i Gaza och ”palestinska journalister tillåtas göra sitt jobb utan att dödas och svältas ihjäl”.

Om sakförhållandena råder knappast några tvivel. Inte heller om att de cirka femhundra journalister och skribenter som skrev under, däribland jag själv, gjorde det i syfte att protestera mot Israels dödliga ”mediepolitik”.

Likväl restes omgående krav på att journalister verksamma inom public service som skrivit under uppropet, däribland radions mångåriga mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén, skulle ta avstånd från skrivningar i uppropet eller stängas av från att rapportera om Gaza. Mest förgripligt ur opartiskhetssynpunkt ansågs vara påståendet att etablerade medier ”genom sina brister” hade bidragit till att legitimera ett pågående folkmord. 

Jag förstår att ett sådant påstående kan väcka debatt och kritik. Vad jag inte förstår är hur en aldrig så debattväckande formulering i ett upprop för journalisters rätt att bevaka och bevittna ett misstänkt folkmord kan säga något om de undertecknande journalisternas förmåga att med integritet och opartiskhet göra ett gott journalistiskt hantverk.

De inledningsvis vacklande och tidvis motsägelsefulla reaktionerna från berörda chefer och redaktionsledningar visade dock att de till stor del hade anammat kritikernas problemformulering; medarbetare som skrivit under uppropet hade brutit mot opartiskheten och skadat förtroendet för public service. Ingenstans formulerades såvitt jag kunnat se ett mera principfast försvar för de berörda medarbetarnas journalistiska integritet och oberoende.

Det är ovedersägligt att de journalister som skrev under uppropet tog ställning, men i detta fall för grundläggande journalistiska och mänskliga krav. Att utifrån detta (ja, också utifrån en skarp formulering) ifrågasätta deras integritet och förmåga att ”opartiskt” göra sitt jobb, bygger som jag ser det på en missuppfattning (medveten eller omedveten) om vad journalistik är.

All journalistik värd namnet har ett subjekt – journalisten själv – oavsett om det redovisas eller inte. Opartiskhet kan därmed inte göras till en fråga om vad en journalist subjektivt tänker och tycker och kanske någon gång yttrar, utan om sannfärdigheten, noggrannheten, tillförlitligheten, omdömesgillheten och relevansen i de program och reportage som journalisten producerar.

Det relevanta svaret på kritiken mot uppropet hade varit att göra en distinktion mellan det ena och det andra. Mellan journalisten som subjekt och journalistiken som ett hantverk. Jag inser att det är en distinktion som under lång tid undergrävts av en journalistideologi som förvandlat journalisten till en åsiktsbefriad producent av ”objektiva” och ”konsekvensneutrala” nyheter, vilket är en ideologi som jag efter förmåga bekämpat under större delen av mitt journalistliv. Det finns som jag ser det ingen opartisk journalistik, bara en journalistik som bättre eller sämre förmår hantera sina subjektiva utgångspunkter. (Se kapitlet ”Jag” i min bok Tankar om journalistik.)

Så vad skulle de berörda cheferna i public service-företagen ha sagt och gjort?

Kanske vad deras företrädare sade och gjorde 1974 när en ung inrikesreporter på radions ekoredaktion i en bok utpekades som palestinaaktivist, tillika terrorist, och det blåste upp till mediestorm.

Den unge journalisten var jag.

Jag ska inte gå in på detaljerna i affären (de finns redovisade i min bok Det förlorade landet), bara citera vad dåvarande vice radiochefen Jan-Otto Modig svarade när han intervjuades i Svenska Dagbladet (6.2.1974) om min fortsatta lämplighet som ”opartisk” radiojournalist:

Fråga:  Är det riktigt att Göran Rosenberg, som enligt Winqvist är aktiv inom Palestinsk front, har gjort 14 inslag om IB i programmet Dagens Eko?
– Jag vet inte hur många inslag om IB Göran Rosenberg gjort, men jag vet att Göran Rosenberg är en seriöst arbetande reporter.
Fråga: Winqvist uppger att Rosenberg sedan gammalt är en av Jan Guillous bästa vänner. Är det så trådarna går i IB-affären på Sveriges radio eller kan uppgifterna dementeras?
– Frågan saknar relevans. Det är fortfarande programmens innehåll det gäller.

Jag inser att tiden nu är en annan, att trycket mot public service har ökat, att dåtidens mediestormar var en västanfläkt mot nutidens. Likväl tror jag att detta är vad debatten om uppropet och opartiskheten åtminstone delvis kunde ha handlat om – inte om enskilda medarbetares rätt skriva under ett upprop för journalisters frihet att göra sitt jobb utan att bli stoppade och dödade, utan om kvaliteten på den journalistik som dessa medarbetare under krävande omständigheter likväl har lyckats producera.

Några ord av tacksamhet hade kanske rentav varit på sin plats.