Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 19 februari 2012.

Språket och hatet

För en tid sedan var jag inblandad i en debatt om den judiska seden med manlig spädbarnsomskärelse. Ja, det heter så på svenska. På originalspråket, om jag så får säga, hebreiska, heter det brit mila, som ingenting har med det hebreiska ordet för skära att göra. Omskärelse och skära på hebreiska härleds ur två helt skilda ord.

Liksom för övrigt också på engelska och franska.

På svenska däremot försvinner distinktionen. Det är lätt hänt att ordet ”skära” blir det ord som fångar sinnet. Och att föräldrar som låter omskära sina gossebarn blir till människor som ”skär i sina friska barns kroppar”, vilket var just det uttryck som användes i det upprop i Dagens Nyheter som krävde att brit mila skulle förbjudas i Sverige.

Från ordet skära är sedan steget inte långt till ord som stympning, märkning och misshandel. Och därifrån inte särskilt långt till ord som osvensk, oupplyst, ociviliserad och barbarisk.

De sista orden fanns inte med i uppropet, men väl i de tusentals nätkommentarer som vällde fram i debattens kölvatten; en veritabel flodvåg av hat och fientlighet mot dom två religiösa minoriteter i Sverige, judar och muslimer, som med dessa ord pekades ut som knivskärande stympare och barnmisshandlare. Saken gjordes inte bättre av att förbudsivrarna gjorde anspråk på att i den här frågan företräda förnuftet, upplysningen och rätten, och därmed gjorde det hela till en strid mellan ont och gott, med den rättänkande majoriteten på det godas sida och de ociviliserade minoriteterna på ondskans. Och plötsligt fick aggressiviteten mot det främmande och det okända några nya ord att näras av och haka upp sig på.

För så är det med ord. Ord har verkningar, och är man inte varsam med orden kan de ha verkningar långt utöver de avsedda.

Ord kan döda, heter det, och det ligger en djup och ibland bokstavlig sanning i det. Och om inte döda, så såra och skada.

I synnerhet ord som används för att kollektivt stämpla en lätt identifierbar grupp människor som ett hot och ett problem.

Det är därför som vi i Sverige har en lag som kriminaliserar hets mot folkgrupp.

Jag säger inte att anklagelsen mot en lätt identifierbar folkgrupp för att med berått mod skära i sina friska barns kroppar och misshandla dem utgör hets mot folkgrupp.

Jag säger heller ingenting i själva sakfrågan, för eller emot ett förbud för sk manlig spädbarnsomskärelse, även om jag också har en uppfattning i den frågan.

Jag säger bara att valet av ord är viktigt, i synnerhet när orden används för att dra en gräns mellan ont och gott, förnuft och barbari, majoritet och minoritet. Förmår vi inte välja våra ord väl förmår vi i längden inte heller upprätthålla ett meningsfullt samtal om någonting. I synnerhet inte om något så svårt och känsligt som detta. Ord som skjuts från höften träffar oftast fel.

Häromveckan skrev en namnkunnig poet på en av våra större kultursidor att hon hatade teater. Ja, att hon mycket medvetet, i samtal med andra människor, använt just ordet ”hata”. Och att hon då till sin överraskning ofta fått till svar: ”Vad skönt att du säger det. Det gör jag också.” Alltså hatar teater.

Men hur överraskande kan det vara? Vad kan man annars svara på ett sånt påstående? ”Nej, jag hatar inte teater?”

Hur meningsfullt är det föra en diskussion om teater i såna ordalag?

Eller någon diskussion överhuvudtaget?

Jag tror att vi alla håller på att bli ordblinda. Inte blinda för ordens bokstäver, utan blinda för ordens verkningar.

Som man ropar i skogen får man svar, heter det.

Det är en stor skog därute nu, på nätet och i bloggosfären, och det är många som ropar i den utan att välja sina ord.

Vem kan bli förvånad om svaren förskräcker.