GÖRAN ROSENBERG: SOMMAR 2025
Det var inte tänkt att jag skulle bli journalist. Inte heller att språket skulle bli mitt
arbetsredskap. Jag skulle bli ingenjör eller läkare var det tänkt, eller något annat pålitligt
och framförallt rörligt. Det pålitliga var en god utbildning förstås, det rörliga handlade
om oberoende av plats och språk, i den händelse jag skulle tvingas fly eller emigrera,
vilket var en framtid som mina föräldrar mycket väl kunde föreställa sig och därför ville
säkra mig för.
De hade överlevt det vi kallar Förintelsen, dvs Auschwitz och allt det där, det vill säga
förlusten av allt, också land och språk, och inte ens det trygga svenska folkhemmet gav
dem någonsin säkerheten tillbaka. Deras efterlämnade lager av heminläggningar och
soppkonserver i matkällaren i höghuset i Årsta talade sitt eget språk.
Ett språkberoende yrke som journalist fanns kort sagt inte på deras karta, och inte på
min heller, så när jag våren 1968 av nyfikenhet sökte till och blev antagen vid något som
hette Journalisthögskolan så visste jag knappt vad det var.
Med risk för att minnet förskönar så hade jag turen att bli journalist i en tid när
trovärdighet och sanningsenlighet stod någotsånär högt i kurs i den mediala
offentligheten, vilket det inte självklart hade gjort i den tid som mina föräldrar med nöd
och näppe hade överlevt, som var en tid då den mediala offentligheten hade varit
förgiftad av hatpropaganda, och den journalistiska uppgiften att någotsånär trovärdigt
och sanningsenligt beskriva och förklara världen hade fått konkurrens av uppgiften att
hetsa och hata sönder den. Vilket jag tror till en del förklarade den rynka i pannan med
vilken min mamma reagerade på mitt val av ”karriär”. Journalist var inte ett yrke som
hon hade anledning att hålla högt i kurs. Hon var och förblev ett barn av en tid då det
fanns goda skäl att misstro orden i offentligheten – och rentav frukta dem.
Musiker hade hon möjligen kunnat tänka sig, i varje fall var musik ett språk man
kunde ta med sig varsomhelst. Bredvid radion i vårt hem i rönnbärsallen i Södertälje
Södra stod en dag i min tidiga barndom en nyinköpt skivspelare, och på den kunde man
spela både 78-varvs stenkakor och 33-varvs EP- och LP-skivor.
Där fanns också mammas första LP-skiva – med en röst som inte gick av för hackor.
Det gjorde inte hennes heller.
1Serenade Mario Lanza, Studentprinsen, 3.43.
Så jag blev journalist och medierna blev på gott och ont min värld. Radio, teve, tidningar,
tidskrifter, och en värld som bara väntade på att upptäckas och beskrivas. Allt verkade
möjligt, och jag fick pröva på det mesta.
Och mamma fick vänja sig, och med tiden också glädja sig, tror jag.
1985 blev jag USA-korrespondent för TV2. Det var på den tiden det fanns ett TV1 och
ett TV2 och inget mer. Så för att skapa illusionen av konkurrens hade TV1 och TV2
varsin USA-korrespondent. Vi delade samma korrespondentkontor och betalades med
samma licensmedel – men förväntades konkurrera med varandra.
Jag tyckte det hela var absurt. Två dyrbara korrespondenter för samma TV-bolag
skulle naturligtvis samarbeta, inte konkurrera.
Som när Ingvar Carlsson kom på officiellt USA-besök 1987, och som förste svenske
statsminister sedan Tage Erlander hade inbjudits att träffa presidenten i Vita Huset,
Ronald Reagan. Så de två konkurrerande TV-korrespondenterna, med sina
konkurrerande TV-fotografer, åkte naturligtvis båda ut till Andrew Air Force Base, den
militära flygplats där planet med Carlsson skulle landa. Den andre korrespondenten
hade dessutom med sig en utsänd reporter från Sverige – eftersom det hela skulle
uppmärksammas med ett direktinslag via satellit i TV1:s Aktuellt samma kväll.
För TV2:s Rapport som jag jobbade för och som sändes tidigare på kvällen var det
redan för sent.
Nåväl, det bar sig inte bättre än att TV1:s fotograf fick problem, videobandet som han
spelade in på hade trasslat ihop sig i kassetten.
Så jag erbjöd våra bilder istället. Vi hade ju ändå ingen omedelbar användning för
dem.
Vilket på något sätt måste ha provocerat den utsända reportern från TV1.
Stå inte där och se så självgod ut, sa hen rakt i ansiktet på mig.
Självgod vet jag inte, men rätt nöjd var jag nog att få markera vad jag tyckte om
konkurrensen. Och det kanske syntes.
Mot slutet av min korrespondenttid, senvåren 1989, kontaktades jag, något
överraskande, av finansmannen Jan Stenbeck i New York.
Han hade hört att jag ville starta en tidskrift i Sverige och ville träffa mig för att prata
om saken. Några veckor innan hade jag haft besök av en journalist som just hade startat
den uppkäftiga veckotidningen Z med pengar från Stenbeck, så jag förstod var Stenbeck
2hade fått det där ifrån. Över en middag hemma i Washington hade jag berättat om alla de
amerikanska tidskrifter som jag läste och inspirerades av, och hade väl i samma veva
andats om att någon borde starta något liknande i Sverige.
Att denne någon skulle bli jag, hade jag ingen tanke på.
Men så skulle det bli.
Jag träffade Stenbeck i New York några veckor senare. Han frågade vad slags tidskrift
jag skulle vilja göra, och som halvamerikan förstod han mycket väl vad jag talade om. Jag
sa också att en tidskrift av det slag jag ville göra skulle kunna ruska om det intellektuella
klimatet i Sverige och öppna för en ny typ av journalistik.
Och det gillade han.
Sedan kände han mig på pulsen under en våt helkväll på krogen.
Med övernattning i hans townhouse på Upper Eastside i New York.
Och med frukost i köket på morgonen. Han serverade själv i morgonrock.
Jag hann återvända till Sverige och börja skriva på den bok om den amerikanska idén
som jag hade samlat material till under mina år i USA, när Stenbeck hörde av sig igen.
Han frågade om jag hade räknat på kostnader och upplaga för den där tidskriften som
jag hade talat mig varm för mellan drinkarna i New York.
Jag gav honom en handklottrad uträkning på ett halvt A4 papper, men jag fattade
redan innan att det inte var på uträkningen det hängde.
I november 1990 kom första numret av Moderna Tider.
Vid den här tiden var det också slut på låtsaskonkurrensen mellan landets två enda
TV-kanaler, TV1 och TV2. Nu fanns också TV3.
Stenbeck hade med en satellit i rymden och en TV-studio i London ruskat om i den
svenska medievärlden.
Och jag fick under nära tio år fria händer att göra den tidskrift jag hade fantiserat om
runt ett middagsbord i Washington.<<
Det här är till Jan.
Staying Alive, Bee Gees, 4.44, tona vid 2,05 t<yp.
USA är landet som många svenskar tror sig känna, men som jag tror få verkligen känner.
Jag gjorde det inte.
Så jag bestämde mig för att under min korrespondenttid inte bara rapportera vad
som hände där dag för dag (och det hände mycket ska gudarna veta), utan ta reda på hur
USA hade kunnat bli som det hade blivit. Både det som fascinerade och det som
3skrämde, både friheten och slaveriet, både öppenheten och slutenheten, både
fundamentalismen och fritänkandet.
Inte minst ville jag ta reda på vad det var som mot slutet av 1700-talet hade fått några
välbesuttna godsägare, många av dem slavägare också, att först göra revolution mot det
brittiska kolonialväldet, eller mot slaveriet som de helt oironiskt kallade det, och
därefter grunda ett samhälle byggt på, som dom proklamerade, ”den självklara
sanningen att alla människor är skapade jämlika, att de av sin Skapare försetts med den
oförytterliga rätten till liv, frihet och strävan efter lycka, och att regeringar bara kan
styra med de styrdas samtycke.”
Jo, jag vet. Verkligheten levde knappast upp till orden.
Så många självmotsägelser. Så mycket hyckleri.
Men det var för den tiden radikala ord, och inspirerande ord, inte bara för
amerikaner, och orden skulle visa sig ha långtidsverkan – för trots ett blodigt
inbördeskrig och nära hundra år av rasistvälde i Södern och allsköns konflikter mellan
miljoner invandrade människor från världens alla hörn – så höll Amerikas Förenta
Stater ihop, om än ibland med nöd och näppe.
Och jag tror att vad som höll ihop det var en idé – idén om vad det innebär att vara
amerikan. Det handlade inte varifrån du kom och vem du hade varit, utan om vad du i
Amerika hade en chans att bli. Och om inte du själv så dina barn och dina barnbarn. Att
vara Amerikan var inte att dela en gemensam historia utan en gemensam framtid.
Alla köpte inte idén. Slavarna hade ju aldrig varit en del av den. Och inte slavägarna
heller för den delen. Och inte urbefolkningen som fördrevs från de landområden där
idén skulle förverkligas. Det hade också från första början funnits en helt annan idé om
vad det innebar att vara amerikan, en tillhörighet byggd på arv, kultur, religion och ras,
dvs den idé om Amerika som var förloraren i det amerikanska inbördeskriget.
Men den förlorande idén, eller den förlorade saken som det kom att heta, the lost
cause, gavs aldrig förlorad av förlorarna. Den förlorade saken har levt kvar som en djup
underström av bitterhet och fientlighet mot den idé om Amerika och amerikanerna som
segrade.
Men i hundrafemtio år till, ungefär, var också förlorarna tvungna att klä sin bitterhet i
de stora orden från självständighetsförklaringen 1776 och konstitutionen 1787.
I varje fall fanns ingen president och inget parti som öppet vågade ifrågasätta dem.
4För att göra en lång historia kort, de stora ord som grundade Amerika, hade sin
verkan fram till igår, ungefär. Det vill säga fram till den dag då Donald Trump valdes till
USA:s president för andra gången (tredje om han fått räkna rösterna själv) efter att fullt
öppet, och till alldeles för mångas jubel, ha förklarat krig mot den amerikanska republik
som om ett år, just på den här dan, den 4 juli, skulle ha fyllt 250 år.
När Benjamin Franklin, en av grundarfäderna vid konstitutionskonventet i
Philadelphia 1787, fick frågan vad det var de hade skapat så svarade han:
En republik – om ni förmår bevara den.
Nu är republiken sönderslagen av amerikanerna själva, och det Amerika som jag
lärde känna, och bitvis kom att älska och beundra, är nu djupt skadat, och den
amerikanska idé som jag en gång gick på spaning efter har förlorat de sista resterna av
sin sammanhållande kraft.
Det här är till alla dem som i Amerika såg början på ett nytt liv – i en ny värld.
La Linea: Pastures Of Plenty/This Land Is Your Land/Land, 5,57.
Under fyra år fick jag som sagt chansen att på nära håll lära känna detta Amerika.
Jag säger gärna Amerika när jag talar om USA som idé.
Jag vet att Amerika är namnet på en kontinent, och att det finns både Nordamerika
och Sydamerika, men de miljoner människor som sökte sig en ny framtid i ett nytt land i
en ny värld, sade Amerika om det land som heter USA.
Jag kom att besöka nästan varje delstat, och träffa människor från snart sagt varje
upptänklig bakgrund, och jag förundrades faktiskt ganska ofta hur det hela kunde hålla
ihop. Så stort, så mångskiftande, så vackert, så fult, så lätt att imponeras av, så lätt att
förskräckas av.
Denna amerikanska frihet som kunde ta sig så ofria uttryck.
Denna amerikanska moral som kunde dölja så mycket omoral.
Vad som också skrämde mig på sina håll var okunnigheten om världen utanför.
Eller snarare ointresset.
Det var den lilla världens Amerika, de snäva horisonternas, de små intressenas, den
lättväckta misstänksamhetens – och faktiskt också rädslans och osäkerhetens Amerika.
Det var ett Amerika där gränsen mellan framgång och misslyckande, uppgång och fall,
kunde vara hårfin.
Frihetens pris, om man så vill.
5Men det var ju också det som skapade den rastlösa energin i det amerikanska
samhället, ett land fyllt av människor i ständig rörelse framåt – för att inte falla omkull.
Och där det åtminstone i teorin hängde på en själv vilketdera det skulle bli.
Emmylou Harris: Born to Run. 3’44
Idén – eller drömmen – om Amerika var väl alltid mera myt än verklighet, men det var
en stark myt som genom åren hade tillräcklig kontakt med verkligheten, och tillräcklig
förankring i populärkulturen, för att hållas vid liv.
Men det var redan på min tid som korrespondent inte svårt att se hur den sociala och
ekonomiska verkligheten alltmer fjärmade sig från den sammanhållande amerikanska
idén – och hur andra idéer, gamla idéer, förlorande idéer, bittra idéer, ja också rasistiska
och främlingsfientliga idéer levde vidare under ytan och mycket väl skulle kunna vinna
gehör på nytt hos de miljoner amerikaner som misstrodde det Amerika som den
amerikanska idén hade byggt.
Om man vill söka svaret på frågan varför 75 miljoner amerikaner i november förra
året lade sin röst på en person som i åtta år, på alla tänkbara och otänkbara sätt, hade
gett långfingret åt den amerikanska idén, ja åt hela det Amerika som vi väl alla på något
sätt trodde vi kände, så är det den amerikanska idéns kraschlandning mot den
amerikanska verkligheten. I ett land med så snabbt djupnande sociala och ekonomiska
klyftor, och med så mycket upplagrad frustration och bitterhet, och så mycket rädsla och
oro, var det kanske bara en tidsfråga innan en skicklig demagog skulle dyka upp och lova
att Göra Amerika Stort Igen genom att riva hela det hus som idén hade byggt.
Slå sönder de bärande väggarna, bränna inredningen, göra makulatur av dom stora
ord som på gott och ont hade format Amerikas Förenta Stater.
Vilket är vad Donald Trump är i full färd med att göra, och det Amerika jag kom att
förföras av – och ibland förfäras av – tycks ha nått vägs ände.
Alison Krauss: Looks like the end of the road 3´59
Hur Amerikas förenta stater inom loppet av några månader kunde gå från
konstitutionell demokrati till laglöst presidentvälde är en fråga som jag tror kommer att
uppta historiker så länge det kommer att skrivas historia.
Jag är inte historiker men jag tror mig veta en del om mänsklig kommunikation. Och
mitt femöresbidrag till förklaringen av hur det som hänt i Amerika kunnat hända, är att
det är följden av ett gigantiskt och snabbt växande kommunikationsproblem.
6Eller mera precist, av en dramatisk försämring i människans förmåga att
kommunicera.
Vi tänker kanske inte på det, men att kommunicera är människans specialitet.
Alla djurarter kommunicerar rimligen så väl som deras livsvillkor kräver, men ingen
annan art har såvitt jag förstår gjort sina livsvillkor så beroende av hur hon
kommunicerar. Filosofin, vetenskapen och litteraturen går inte att föreställa sig utan
uppkomsten av skriftspråket, till exempel. Demokratin, individen och rättsstaten går
inte att föreställa sig utan tryckpressen.
Själv föreställer jag mig att en utomjordisk civilisation som av någon anledning ville
göra slut på människan, skulle sätta in stöten mot kommunikationsförmågan, störa ut
den, sabotera den, göra människor oförmögna att samverka, samtala, planera, skilja
mellan sant och falskt, verkligt och påhittat, vän och fiende.
Och där är vi nu. Och får vi ingen rätsida på vår förmåga att kommunicera väl får vi
svårt att förbli människor, tror jag. Redan nu finns de som hellre kommunicerar med en
maskin, eller ok ett dataprogram, eller en algoritm – än med människor.
Men jag säger maskin, så vi vet vad vi talar om.
Visserligen en maskin som kommunicerar som om det vore en människa, men som
förblir en maskin.
Vi har redan maskiner som kommunicerar med andra maskiner, som programmerar
sig själva för att bli ännu bättre på att kommunicera som om dom vore människor.
Och ännu bättre på att få människor att förväxla dem med människor – bara smartare
och snabbare och bättre på att göra sånt som människor nyss gjorde.
Men dom är inte människor, och kommer aldrig att bli. Vad som kan bli är att det
mänskliga i människan, den mänskliga faktorn som vi ibland säger lite ursäktande,
trängs ut av maskinerna.
Den mänskliga faktorn som en störning eller ett problem – som snart kommer att
vara löst av en algoritm – eller två.
Den mänskliga faktorn, det är allt det skiljer människan från en maskin; människans
fantasi och skaparkraft, människan i all sin storhet och sin svaghet, sin godhet och sin
ondska, sitt hopp och sin förtvivlan, sin omättliga förundran över världen hon hamnat i,
och sina försök att gestalta den världen på alla de sätt hon kan komma på.
Jag är rätt säker på att man idag skulle kunna få en algoritm att skriva en cellosvit i
samma stil som Johann Sebastian Bach, men jag är också rätt säker på att bara en
7människa hade kunnat skapa själva stilen, själva musiken, själva skönheten, och att den
människan i det här fallet bara kunde vara Johann Sebastian Bach.
Cellosvit nr 1 i G-dur, Preludium, 2´18
Är det något som kan få mig att förundras över människan så är det musik. Och särskilt
förundras jag över människor som fått musikens gåva.
För det är en gåva, som jag ser det.
Jag säger inte att Bach fick allt gratis, han jobbade hårt, liksom Mozart och Beethoven,
men gåvan fanns där från början tror jag.
Det gäller ju inte bara musik, förstås, hur förklarar man en Shakespeare, eller en
Michelangelo, eller en Einstein, eller en Bob Dylan med för den delen.
Människans skaparkraft och skaparlust är för mig fortfarande ett mysterium.
Var får de allt ifrån, de här människorna som tycks ha begåvats med en
direktförbindelse till något som dom inte riktigt rår över.
Det är som om deras liv var till för att skapa just det de gjorde.
Och som inte verkar ha brytt sig om så mycket annat än att göra just det.
Varför fortsätter Bob Dylan, 84 år fyllda, och med hur mycket pengar som helst, också
ett Nobelpris, att turnera och spela och sjunga och skriva musik – som om inget kunde
vara viktigare än det.
Som om han spelade för livet.
Här är en annan som gjorde det.
Peps Blodsband 4’13
En hyllning till livet om något.
Och till det Skåne som under några år skulle bli en del av mitt liv.
Och till musiken – utan vilken mitt liv hade blivit grått, trist och outhärdligt.
Men som jag tror maskinerna klarar sig alldeles utmärkt utan.
Liksom jag tror de klarar sig utan skönheten och kärleken och förundran inför
världen.
För tio år sedan ungefär ombads jag säga några ord inför en nyårskonsert i en kyrka i
Stockholm. Kyrksalen var fylld till sista plats och jag tror inte det berodde på mig. Efter
talet väntade nämligen Beethovens nionde symfoni och om någonting idag kan fylla en
kyrka så är det musik. Jag skulle till och med våga påstå att om någonting idag kan få
människor att förnimma närvaron av den Gud i vars namn våra kyrkor är byggda, så är
8det när musik strömmar genom kyrkorummet; Beethovens nia, eller Händels Messias,
eller Bachs Juloratorium, eller en ensam röst bara.
Jag hade just tillbringat julhelgen tillsammans med pastor John Ames i Gilead. Gilead
är namnet på ett berg i Bibeln, och på en mycket liten stad i den amerikanska
mellanvästern, och på en roman av den amerikanska författaren Marilynne Robinson.
Gilead finns inte på någon USA-karta och pastor John Ames finns inte i några
kyrkböcker, men hade det funnits minsta möjlighet hade jag låtit honom hålla talet i mitt
ställe.
John Ames i Gilead är obrutet förundrad över Skapelsen, om man nu får säga så om
allt det som en människa får vara med om i livet, oavsett om det är Gud eller Slumpen
som sägs ligga bakom det hela. Och jag tror inte det beror på att han har underlåtit att
läsa någon av alla dem som säger att det egentligen inte finns något att förundra sig
över, eftersom allting som finns har en fysisk eller kemisk eller biologisk förklaring, ja
också förundran själv, och att i den mån vi fortfarande förundras så beror det antingen
på okunskap eller på kemiska processer i hjärnan – eller både och.
Barn kan möjligen tillåtas att förundras, men vuxna människor borde veta bättre.
John Ames är inget barn, han är en gammal man som är på väg att dö och som sent i
livet har fått en son som han vill hinna göra uppmärksam på ett och annat.
”Jag känner mig ibland som ett barn som öppnar sina ögon för världen – och får se de
mest förundransvärda ting som det aldrig kommer att finna ord för – och som därefter
måste sluta dem igen”, skriver John Ames till sin son. ”Jag har levt hela mitt liv på prärien
och en rad med ekar kan fortfarande förundra mig”.
Också jag kan förundra mig över ekar men i synnerhet förundrar jag mig om och om
igen över alla de till synes mycket små saker som tillsammans bildar den mycket stora
sak som vi kallar Samhället. Det kan tyckas barnsligt, men jag kan fortfarande bli
förundrad över att samhället fungerar, att det kommer rent vatten ur kranen, både
varmt och kallt, och elektricitet ur kontakten, och internet någonstans ifrån, och att
soporna hämtas, och att det finns färskt bröd och färska apelsiner i affären, och att vilt
främmande människor ibland ler mot varandra på gatan.
Jag har kanske lättare än andra att föreställa mig att det inte alltid måste vara så, att
samhället rentav kan kollapsa en vacker dag och människorna sluta le mot varandra och
att det hela sluta riktigt illa.
9I min familj är samhällskollapsen inte långt borta – en generation bara – och ett
fungerande samhälle därför lättare att förundra sig över än i familjer för vilka samhället
funnits där i generation efter generation.
I Sverige har det funnits mycket att förundra sig över i min livstid.
Allt det där som plötsligt blev möjligt för alla – högre utbildning, arbete, bostad, social
trygghet – allt det där som fick äldre generationer att nypa sig i armen för att förstå att
de inte drömde.
Men som vi inte längre har vett att förundra oss över eftersom vi börjat ta det för
givet.
Liksom vi nyss tog för givet freden i Europa och demokratin och friheten.
Att kunna förundras, slår det mig, det är att aldrig ta något för givet.
”Glädje, du sköna gudagnista”, sjunger kören i sista satsen i Beethovens nionde
symfoni.
Sången till glädjen är en jublande kärleksförklaring till en värld som varje morgon
borde väcka vår förundran.
Eller som pastor John Ames skulle ha sagt om han stått där bredvid mig i kyrkan på
nyårsafton, en planet som kan frambringa en Ludwig van Beethoven förtjänar all den
uppmärksamhet den kan få.
Eller för den delen, en planet som kan frambringa en Leonard Cohen, född med en
gåva han inte kunde säga nej till, i ett sångens torn han inte kunde ta sig ur.
Här i Martha Wainwrights magiska tolkning.
Martha Wainwright: Tower of Song, 3’45.
Den ryske 1800-talsförfattaren Anton Tjechov formulerade en gång en dramaturgisk
princip som väl kan sägas ha blivit stilbildande. Inte bara för efterkommande författare
och dramatiker, utan också för en och annan sommarpratare. Om någon i början av en
berättelse hänger ett gevär på väggen så måste det senare i berättelsen tas ner och
avfyras. Jag har knappt sett en film eller teve-serie där inte Tjechovs princip kommit till
användning.
Så, OK, geväret jag hängde upp för en stund sedan var en 84-årig spelman som inte
kunde sluta spela.
Så nu tar jag ner det.
Bob Dylan. För evigt ung.
10Bob Dylan: Forever young, 2’48
För ett par år sedan gick jag i kloster. Ja, inte på riktigt, bara som gäst under en vecka,
och munkarna kom jag aldrig riktigt nära och fick aldrig tala med. Det var ett
trappistkloster i södra Frankrike, dvs ett kloster där munkarna har avlagt tysthetslöfte.
Det var just tystnaden jag sökte och ville förstå.
Varför väljer människor att leva ett liv i tystnad? Vad slags liv kan det vara?
Det första jag fick vänja mig vid var att inte tala under måltiderna.
Munkarna delade inte sina måltider med gästerna men vi förväntades dela tystnaden.
Sju gånger om dygnet intog dom vitklädda gestalterna sina förutbestämda platser
under dom höga valven i klosterkyrkan från 1100-talet.
Och mycket riktigt, dom talade inte.
Men dom sjöng. Sju gånger om dygnet sjöng dom.
Jag orkade bara vara med fem av gångerna. Den tidigaste klockan sex på morgonen,
och den sista, klockan åtta på kvällen, hoppade jag över.
Men munkarna hoppade inte över nånting. Dom sjöng varje gång.
Och det dom sjöng var psalmerna i Psaltaren, det vill säga några av dom vackraste
texterna i hela Bibeln.
Alla dessa lovprisningar till en värld som vi inte längre förstår att tillräckligt lovprisa
och förundras över.
Men som trappistmunkarna i Notre Dame d’Aiguebelle, förstod att påminna om.
Genom det växlande odlingslandskapet runt klostret hade dom låtit anlägga en
vandringsstig på några kilometer, och längs stigen hade de satt upp tavlor med citat ur
Psaltaren 104. Och landskapet där dom var placerade fick plötsligt ett förundringens
skimmer över sig.
Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av den frukt Du skapar.
Du låter gräs skjuta upp för djuren
och örter till människans tjänst.
Så låter Du bröd komma från jorden
och vin som gläder människans hjärta.
Ja, så sjöng dom också.
11Psalm efter psalm, alla 150 psalmerna i Psaltaren, sju gånger om dagen, år efter år.
Men inte någon av de gånger jag var där kunde jag spåra slentrian eller rutin i deras
rörelser och röster. Varje gång steg dom in med samma värdighet, och varje gång lät
rösterna lika nya, lika klara, lika självklara.
Munkarna gå in vid 15’40 gå ut 18’10 (2’30) vid Amen.
Jag kunde känna en viss dragning till de här trappistmunkarna. Till deras självklara
hemmahörighet på den här platsen, och i den här gemenskapen, och i den starka
livskänsla som jag tyckte mig spåra i deras tystnad och i deras sång.
Jag har själv en stark känsla för platser där jag rotat mig och känt mig hemma. Min
barndoms kvarter i Södertälje Södra förstås, där många av mina böcker tar sin början
vad dom sen än handlar om, men också några andra platser senare i livet.
Uppbrott är inte min bästa gren och nomadliv är inte för mig. Och det där med att
känna sig hemma är inte så lätt gjort.
Kanske beror det på att jag är barn av föräldrar som inte bara hade förlorat det hem
de en gång hade utan också det fotfäste i tillvaron som vi alla behöver.
Så kanske har jag en särskild känsla för det helvete som jag tror att hemlöshet kan
vara.
Och därmed också för vad ett hem kan vara – och betyda.
Den där platsen där vi inte behöver synas särskilt mycket för att bli sedda.
Och inte säga särskilt mycket för att bli hörda.
Over the Rhine: A Place Called Home, 3´39
För snart tre och ett halv år sedan, den 24 februari 2022, inledde Ryssland en fullskalig
militär invasion av Ukraina, ett fritt och självständigt land i Europa, i det uttalade syftet
att göra slut på både friheten och självständigheten. Och det lika uttalade syftet att göra
slut på det system av internationella lagar och konventioner som efter andra
världskriget skulle garantera att makt inte fick betyda rätt, att det fanns saker som inte
ens de mäktigaste kunde tillåta sig att göra mot de svagare. Det var inte ett perfekt
system ska gudarna veta, men också när det bröts emot, vilket hände då och då, så var
det i fullt medvetande om att det var just det man hade gjort, brutit mot en internationell
ordning som man själv hade varit med om att skapa.
Men sedan den där morgonen i februari lever vi i en värld där makt på nytt blivit rätt.
I Ukraina. I Gaza.
12Ja, snart kanske närmare än så.
Det är en värld där ”dom starka gör vad de kan, och de svaga lider vad de måste”, som
en gammal grek sa.
Eller en värld där ”dom mäktiga gör en ödemark och kallar det fred”, som en gammal
romare sa.
Antikens historiker hade redan sett allt.
Massakrer, folkfördrivningar, folkmord, de starkas laglöshet, de svagas maktlöshet.
Människans förmåga att riva och förstöra det hon själv byggt upp.
Att för egen hand släcka ljuset i sin egen värld.
Leonard Cohen: You want it darker. 4’44
Ett av de mest smärtsamma uppbrotten i mitt liv var uppbrottet från Israel. Under några
tidiga tonår hade jag inte bara gjort Israel till mitt hem, utan också gjort Israels sak till
min. För en trettonåring som just förlorat sin far och sitt tidiga fotfäste i livet erbjöd
Israel mål, mening och tillhörighet. När familjen efter två och ett halvt år återvände till
Sverige, jag hade ännu inte fyllt sexton år, var jag fast besluten att så snart som möjligt
resa tillbaka och återta min roll i det israeliska projektet.
Men så blev det inte.
Istället ett långt och tungt uppbrott från det jag nyss hade trott på och levt för, i takt
med att jag upptäckte hur mycket av det som var byggt på fördrivning och förtryck av ett
annat folk.
Det blev så småningom en bok som jag gav namnet Det förlorade landet. Det var 1996
och under några år dessförinnan, efter Oslo-avtalet 1993, hade det sett ut som om något
slags historisk uppgörelse mellan israeler och palestinier var möjlig, och att Israel skulle
kunna bli det förlovade land som jag hade förlorat och som bokens titel var tänkt som en
ordlek med.
Men det dröjde inte länge förrän fönstret av hopp stängdes.
Och de krafter i Israel som redan innan hade gjort allt för att permanenta
ockupationen och förtrycket av palestinierna, kom till makten igen – och skrämmande
tydligt förebådade det Israel vi ser idag.
Ett Israel som inför världens ögon är på väg att utplåna ett annat folk.
En av de som redan tidigare hade sett med förskräckelse på vad Israel var på väg att
bli, var min ingifta kusin, en av Israels mest populära sångerskor, Chava Alberstein. När
13staten Israel 1988 firade sitt fyrtioårsjubileum, var hon en av de speciellt utvalda
medborgare som fick i uppgift att tända minnesfacklorna vid Klagomuren.
Det skulle mycket till för att Chava Alberstein skulle få en sång censurerad av den
statliga israeliska radion och teven.
Men i december 1989 fick hon det.
Chad Gadia, Chava Alberstein, ca en minut i början sedan tona ner och tajma till
upptoningen.
Att läsas under nedtonade delen av sången.
Den sång som förbjöds att framföras i israelisk radio och teve var Chava Albersteins
version av det judiska påskfirandets traditionella barnramsa, Chad Gadia, som på en
urgammal originaltext på arameiska berättar om killingen som far hämtade, om katten
som rev killingen som far hämtade, om hunden som bet katten som rev killingen, om
käppen som slog hunden som bet katten som rev killingen, om elden som brände käppen
som slog hunden, osv. Händelsekedjan slutar när dödsängeln dödar slaktaren, som
slaktade tjuren, som drack vattnet, som släckte elden, som brände käppen, som slog
hunden, som bet katten, som rev killingen som far hade hämtat. Men i Chava Albersteins
version vände den onda cirkeln av våld än en gång, och riktade sig nu plötsligt mot
israelerna själva. ”Varför”, frågade hon, ”sjunger jag Chad Gadia nu? Våren har ju inte
kommit, och påsken är ännu långt borta.”
Och i ett svar på det judiska barnets traditionella fråga vid påskmiddagen, ”vad skiljer
denna natt från alla andra nätter”, fortsatte texten:
Denna natt, detta år, är det jag som har förändrats.
En gång var jag ett lamm, en killing mild,
idag är jag en tiger, en rasande varg.
En gång var jag duva,
en gång var jag hjort,
nu vet jag inte längre vem jag är.
Tona ner 4´20 Chad Gadia.
Dags att avsluta – men ett sommarprogram kan ju inte sluta i mörker.
Det måste sluta i något som gör åtminstone mig lite ljusare till sinnes, kanske rentav
lycklig.
14Jag är annars inte mycket för ordet lycka. I synnerhet inte sedan det nu finns forskare
som säger sig veta vad lycka är, och hur man kan mäta den, och hur man kan göra folk
lyckligare.
Jag tror forskarna oftast inte vet vad dom talar om. I varje fall tror jag inte att lycka
går att mäta.
Eller att lycka handlar om må bra, eller att ha det bra eller ens att få det bättre.
Allt det där är naturligtvis bra i sig, men lycka?
Inte nödvändigtvis.
Sjuka människor kan vara lyckliga medan friska människor kan vara olyckliga.
På samma sätt som fattiga människor kan vara lyckligare än rika.
För mig är lycka en kort stund av stegrad livskänsla, en kort stund av förundran över
hur underbart livet kan vara.
En stund som inte låter sig mätas eller jämföras.
Just idag kanske ett barnbarns omfamning, eller den varma blicken från en vän eller
en älskad, eller åsynen och doften av den där mandarinröda rosen som i vintras var på
väg att dö.
En ros kanske inte gör en sommar, men den kan göra mig lycklig – åtminstone för ett
kort ögonblick.
Må den här sommaren fyllas av såna rosor.
Monica Zetterlund, Jag vet en dejlig rosa, 2’50
15