GÖRAN ROSENBERG: SOMMAR 2025

Det var inte tänkt att jag skulle bli journalist. Inte heller att språket skulle bli mitt

arbetsredskap. Jag skulle bli ingenjör eller läkare var det tänkt, eller något annat pålitligt

och framförallt rörligt. Det pålitliga var en god utbildning förstås, det rörliga handlade

om oberoende av plats och språk, i den händelse jag skulle tvingas fly eller emigrera,

vilket var en framtid som mina föräldrar mycket väl kunde föreställa sig och därför ville

säkra mig för.

De hade överlevt det vi kallar Förintelsen, dvs Auschwitz och allt det där, det vill säga

förlusten av allt, också land och språk, och inte ens det trygga svenska folkhemmet gav

dem någonsin säkerheten tillbaka. Deras efterlämnade lager av heminläggningar och

soppkonserver i matkällaren i höghuset i Årsta talade sitt eget språk.

Ett språkberoende yrke som journalist fanns kort sagt inte på deras karta, och inte på

min heller, så när jag våren 1968 av nyfikenhet sökte till och blev antagen vid något som

hette Journalisthögskolan så visste jag knappt vad det var.

Med risk för att minnet förskönar så hade jag turen att bli journalist i en tid när

trovärdighet och sanningsenlighet stod någotsånär högt i kurs i den mediala

offentligheten, vilket det inte självklart hade gjort i den tid som mina föräldrar med nöd

och näppe hade överlevt, som var en tid då den mediala offentligheten hade varit

förgiftad av hatpropaganda, och den journalistiska uppgiften att någotsånär trovärdigt

och sanningsenligt beskriva och förklara världen hade fått konkurrens av uppgiften att

hetsa och hata sönder den. Vilket jag tror till en del förklarade den rynka i pannan med

vilken min mamma reagerade på mitt val av ”karriär”. Journalist var inte ett yrke som

hon hade anledning att hålla högt i kurs. Hon var och förblev ett barn av en tid då det

fanns goda skäl att misstro orden i offentligheten – och rentav frukta dem.

Musiker hade hon möjligen kunnat tänka sig, i varje fall var musik ett språk man

kunde ta med sig varsomhelst. Bredvid radion i vårt hem i rönnbärsallen i Södertälje

Södra stod en dag i min tidiga barndom en nyinköpt skivspelare, och på den kunde man

spela både 78-varvs stenkakor och 33-varvs EP- och LP-skivor.

Där fanns också mammas första LP-skiva – med en röst som inte gick av för hackor.

Det gjorde inte hennes heller.

1Serenade Mario Lanza, Studentprinsen, 3.43.

Så jag blev journalist och medierna blev på gott och ont min värld. Radio, teve, tidningar,

tidskrifter, och en värld som bara väntade på att upptäckas och beskrivas. Allt verkade

möjligt, och jag fick pröva på det mesta.

Och mamma fick vänja sig, och med tiden också glädja sig, tror jag.

1985 blev jag USA-korrespondent för TV2. Det var på den tiden det fanns ett TV1 och

ett TV2 och inget mer. Så för att skapa illusionen av konkurrens hade TV1 och TV2

varsin USA-korrespondent. Vi delade samma korrespondentkontor och betalades med

samma licensmedel – men förväntades konkurrera med varandra.

Jag tyckte det hela var absurt. Två dyrbara korrespondenter för samma TV-bolag

skulle naturligtvis samarbeta, inte konkurrera.

Som när Ingvar Carlsson kom på officiellt USA-besök 1987, och som förste svenske

statsminister sedan Tage Erlander hade inbjudits att träffa presidenten i Vita Huset,

Ronald Reagan. Så de två konkurrerande TV-korrespondenterna, med sina

konkurrerande TV-fotografer, åkte naturligtvis båda ut till Andrew Air Force Base, den

militära flygplats där planet med Carlsson skulle landa. Den andre korrespondenten

hade dessutom med sig en utsänd reporter från Sverige – eftersom det hela skulle

uppmärksammas med ett direktinslag via satellit i TV1:s Aktuellt samma kväll.

För TV2:s Rapport som jag jobbade för och som sändes tidigare på kvällen var det

redan för sent.

Nåväl, det bar sig inte bättre än att TV1:s fotograf fick problem, videobandet som han

spelade in på hade trasslat ihop sig i kassetten.

Så jag erbjöd våra bilder istället. Vi hade ju ändå ingen omedelbar användning för

dem.

Vilket på något sätt måste ha provocerat den utsända reportern från TV1.

Stå inte där och se så självgod ut, sa hen rakt i ansiktet på mig.

Självgod vet jag inte, men rätt nöjd var jag nog att få markera vad jag tyckte om

konkurrensen. Och det kanske syntes.

Mot slutet av min korrespondenttid, senvåren 1989, kontaktades jag, något

överraskande, av finansmannen Jan Stenbeck i New York.

Han hade hört att jag ville starta en tidskrift i Sverige och ville träffa mig för att prata

om saken. Några veckor innan hade jag haft besök av en journalist som just hade startat

den uppkäftiga veckotidningen Z med pengar från Stenbeck, så jag förstod var Stenbeck

2hade fått det där ifrån. Över en middag hemma i Washington hade jag berättat om alla de

amerikanska tidskrifter som jag läste och inspirerades av, och hade väl i samma veva

andats om att någon borde starta något liknande i Sverige.

Att denne någon skulle bli jag, hade jag ingen tanke på.

Men så skulle det bli.

Jag träffade Stenbeck i New York några veckor senare. Han frågade vad slags tidskrift

jag skulle vilja göra, och som halvamerikan förstod han mycket väl vad jag talade om. Jag

sa också att en tidskrift av det slag jag ville göra skulle kunna ruska om det intellektuella

klimatet i Sverige och öppna för en ny typ av journalistik.

Och det gillade han.

Sedan kände han mig på pulsen under en våt helkväll på krogen.

Med övernattning i hans townhouse på Upper Eastside i New York.

Och med frukost i köket på morgonen. Han serverade själv i morgonrock.

Jag hann återvända till Sverige och börja skriva på den bok om den amerikanska idén

som jag hade samlat material till under mina år i USA, när Stenbeck hörde av sig igen.

Han frågade om jag hade räknat på kostnader och upplaga för den där tidskriften som

jag hade talat mig varm för mellan drinkarna i New York.

Jag gav honom en handklottrad uträkning på ett halvt A4 papper, men jag fattade

redan innan att det inte var på uträkningen det hängde.

I november 1990 kom första numret av Moderna Tider.

Vid den här tiden var det också slut på låtsaskonkurrensen mellan landets två enda

TV-kanaler, TV1 och TV2. Nu fanns också TV3.

Stenbeck hade med en satellit i rymden och en TV-studio i London ruskat om i den

svenska medievärlden.

Och jag fick under nära tio år fria händer att göra den tidskrift jag hade fantiserat om

runt ett middagsbord i Washington.<<

Det här är till Jan.

Staying Alive, Bee Gees, 4.44, tona vid 2,05 t<yp.

USA är landet som många svenskar tror sig känna, men som jag tror få verkligen känner.

Jag gjorde det inte.

Så jag bestämde mig för att under min korrespondenttid inte bara rapportera vad

som hände där dag för dag (och det hände mycket ska gudarna veta), utan ta reda på hur

USA hade kunnat bli som det hade blivit. Både det som fascinerade och det som

3skrämde, både friheten och slaveriet, både öppenheten och slutenheten, både

fundamentalismen och fritänkandet.

Inte minst ville jag ta reda på vad det var som mot slutet av 1700-talet hade fått några

välbesuttna godsägare, många av dem slavägare också, att först göra revolution mot det

brittiska kolonialväldet, eller mot slaveriet som de helt oironiskt kallade det, och

därefter grunda ett samhälle byggt på, som dom proklamerade, ”den självklara

sanningen att alla människor är skapade jämlika, att de av sin Skapare försetts med den

oförytterliga rätten till liv, frihet och strävan efter lycka, och att regeringar bara kan

styra med de styrdas samtycke.”

Jo, jag vet. Verkligheten levde knappast upp till orden.

Så många självmotsägelser. Så mycket hyckleri.

Men det var för den tiden radikala ord, och inspirerande ord, inte bara för

amerikaner, och orden skulle visa sig ha långtidsverkan – för trots ett blodigt

inbördeskrig och nära hundra år av rasistvälde i Södern och allsköns konflikter mellan

miljoner invandrade människor från världens alla hörn – så höll Amerikas Förenta

Stater ihop, om än ibland med nöd och näppe.

Och jag tror att vad som höll ihop det var en idé – idén om vad det innebär att vara

amerikan. Det handlade inte varifrån du kom och vem du hade varit, utan om vad du i

Amerika hade en chans att bli. Och om inte du själv så dina barn och dina barnbarn. Att

vara Amerikan var inte att dela en gemensam historia utan en gemensam framtid.

Alla köpte inte idén. Slavarna hade ju aldrig varit en del av den. Och inte slavägarna

heller för den delen. Och inte urbefolkningen som fördrevs från de landområden där

idén skulle förverkligas. Det hade också från första början funnits en helt annan idé om

vad det innebar att vara amerikan, en tillhörighet byggd på arv, kultur, religion och ras,

dvs den idé om Amerika som var förloraren i det amerikanska inbördeskriget.

Men den förlorande idén, eller den förlorade saken som det kom att heta, the lost

cause, gavs aldrig förlorad av förlorarna. Den förlorade saken har levt kvar som en djup

underström av bitterhet och fientlighet mot den idé om Amerika och amerikanerna som

segrade.

Men i hundrafemtio år till, ungefär, var också förlorarna tvungna att klä sin bitterhet i

de stora orden från självständighetsförklaringen 1776 och konstitutionen 1787.

I varje fall fanns ingen president och inget parti som öppet vågade ifrågasätta dem.

4För att göra en lång historia kort, de stora ord som grundade Amerika, hade sin

verkan fram till igår, ungefär. Det vill säga fram till den dag då Donald Trump valdes till

USA:s president för andra gången (tredje om han fått räkna rösterna själv) efter att fullt

öppet, och till alldeles för mångas jubel, ha förklarat krig mot den amerikanska republik

som om ett år, just på den här dan, den 4 juli, skulle ha fyllt 250 år.

När Benjamin Franklin, en av grundarfäderna vid konstitutionskonventet i

Philadelphia 1787, fick frågan vad det var de hade skapat så svarade han:

En republik – om ni förmår bevara den.

Nu är republiken sönderslagen av amerikanerna själva, och det Amerika som jag

lärde känna, och bitvis kom att älska och beundra, är nu djupt skadat, och den

amerikanska idé som jag en gång gick på spaning efter har förlorat de sista resterna av

sin sammanhållande kraft.

Det här är till alla dem som i Amerika såg början på ett nytt liv – i en ny värld.

La Linea: Pastures Of Plenty/This Land Is Your Land/Land, 5,57.

Under fyra år fick jag som sagt chansen att på nära håll lära känna detta Amerika.

Jag säger gärna Amerika när jag talar om USA som idé.

Jag vet att Amerika är namnet på en kontinent, och att det finns både Nordamerika

och Sydamerika, men de miljoner människor som sökte sig en ny framtid i ett nytt land i

en ny värld, sade Amerika om det land som heter USA.

Jag kom att besöka nästan varje delstat, och träffa människor från snart sagt varje

upptänklig bakgrund, och jag förundrades faktiskt ganska ofta hur det hela kunde hålla

ihop. Så stort, så mångskiftande, så vackert, så fult, så lätt att imponeras av, så lätt att

förskräckas av.

Denna amerikanska frihet som kunde ta sig så ofria uttryck.

Denna amerikanska moral som kunde dölja så mycket omoral.

Vad som också skrämde mig på sina håll var okunnigheten om världen utanför.

Eller snarare ointresset.

Det var den lilla världens Amerika, de snäva horisonternas, de små intressenas, den

lättväckta misstänksamhetens – och faktiskt också rädslans och osäkerhetens Amerika.

Det var ett Amerika där gränsen mellan framgång och misslyckande, uppgång och fall,

kunde vara hårfin.

Frihetens pris, om man så vill.

5Men det var ju också det som skapade den rastlösa energin i det amerikanska

samhället, ett land fyllt av människor i ständig rörelse framåt – för att inte falla omkull.

Och där det åtminstone i teorin hängde på en själv vilketdera det skulle bli.

Emmylou Harris: Born to Run. 3’44

Idén – eller drömmen – om Amerika var väl alltid mera myt än verklighet, men det var

en stark myt som genom åren hade tillräcklig kontakt med verkligheten, och tillräcklig

förankring i populärkulturen, för att hållas vid liv.

Men det var redan på min tid som korrespondent inte svårt att se hur den sociala och

ekonomiska verkligheten alltmer fjärmade sig från den sammanhållande amerikanska

idén – och hur andra idéer, gamla idéer, förlorande idéer, bittra idéer, ja också rasistiska

och främlingsfientliga idéer levde vidare under ytan och mycket väl skulle kunna vinna

gehör på nytt hos de miljoner amerikaner som misstrodde det Amerika som den

amerikanska idén hade byggt.

Om man vill söka svaret på frågan varför 75 miljoner amerikaner i november förra

året lade sin röst på en person som i åtta år, på alla tänkbara och otänkbara sätt, hade

gett långfingret åt den amerikanska idén, ja åt hela det Amerika som vi väl alla på något

sätt trodde vi kände, så är det den amerikanska idéns kraschlandning mot den

amerikanska verkligheten. I ett land med så snabbt djupnande sociala och ekonomiska

klyftor, och med så mycket upplagrad frustration och bitterhet, och så mycket rädsla och

oro, var det kanske bara en tidsfråga innan en skicklig demagog skulle dyka upp och lova

att Göra Amerika Stort Igen genom att riva hela det hus som idén hade byggt.

Slå sönder de bärande väggarna, bränna inredningen, göra makulatur av dom stora

ord som på gott och ont hade format Amerikas Förenta Stater.

Vilket är vad Donald Trump är i full färd med att göra, och det Amerika jag kom att

förföras av – och ibland förfäras av – tycks ha nått vägs ände.

Alison Krauss: Looks like the end of the road 3´59

Hur Amerikas förenta stater inom loppet av några månader kunde gå från

konstitutionell demokrati till laglöst presidentvälde är en fråga som jag tror kommer att

uppta historiker så länge det kommer att skrivas historia.

Jag är inte historiker men jag tror mig veta en del om mänsklig kommunikation. Och

mitt femöresbidrag till förklaringen av hur det som hänt i Amerika kunnat hända, är att

det är följden av ett gigantiskt och snabbt växande kommunikationsproblem.

6Eller mera precist, av en dramatisk försämring i människans förmåga att

kommunicera.

Vi tänker kanske inte på det, men att kommunicera är människans specialitet.

Alla djurarter kommunicerar rimligen så väl som deras livsvillkor kräver, men ingen

annan art har såvitt jag förstår gjort sina livsvillkor så beroende av hur hon

kommunicerar. Filosofin, vetenskapen och litteraturen går inte att föreställa sig utan

uppkomsten av skriftspråket, till exempel. Demokratin, individen och rättsstaten går

inte att föreställa sig utan tryckpressen.

Själv föreställer jag mig att en utomjordisk civilisation som av någon anledning ville

göra slut på människan, skulle sätta in stöten mot kommunikationsförmågan, störa ut

den, sabotera den, göra människor oförmögna att samverka, samtala, planera, skilja

mellan sant och falskt, verkligt och påhittat, vän och fiende.

Och där är vi nu. Och får vi ingen rätsida på vår förmåga att kommunicera väl får vi

svårt att förbli människor, tror jag. Redan nu finns de som hellre kommunicerar med en

maskin, eller ok ett dataprogram, eller en algoritm – än med människor.

Men jag säger maskin, så vi vet vad vi talar om.

Visserligen en maskin som kommunicerar som om det vore en människa, men som

förblir en maskin.

Vi har redan maskiner som kommunicerar med andra maskiner, som programmerar

sig själva för att bli ännu bättre på att kommunicera som om dom vore människor.

Och ännu bättre på att få människor att förväxla dem med människor – bara smartare

och snabbare och bättre på att göra sånt som människor nyss gjorde.

Men dom är inte människor, och kommer aldrig att bli. Vad som kan bli är att det

mänskliga i människan, den mänskliga faktorn som vi ibland säger lite ursäktande,

trängs ut av maskinerna.

Den mänskliga faktorn som en störning eller ett problem – som snart kommer att

vara löst av en algoritm – eller två.

Den mänskliga faktorn, det är allt det skiljer människan från en maskin; människans

fantasi och skaparkraft, människan i all sin storhet och sin svaghet, sin godhet och sin

ondska, sitt hopp och sin förtvivlan, sin omättliga förundran över världen hon hamnat i,

och sina försök att gestalta den världen på alla de sätt hon kan komma på.

Jag är rätt säker på att man idag skulle kunna få en algoritm att skriva en cellosvit i

samma stil som Johann Sebastian Bach, men jag är också rätt säker på att bara en

7människa hade kunnat skapa själva stilen, själva musiken, själva skönheten, och att den

människan i det här fallet bara kunde vara Johann Sebastian Bach.

Cellosvit nr 1 i G-dur, Preludium, 2´18

Är det något som kan få mig att förundras över människan så är det musik. Och särskilt

förundras jag över människor som fått musikens gåva.

För det är en gåva, som jag ser det.

Jag säger inte att Bach fick allt gratis, han jobbade hårt, liksom Mozart och Beethoven,

men gåvan fanns där från början tror jag.

Det gäller ju inte bara musik, förstås, hur förklarar man en Shakespeare, eller en

Michelangelo, eller en Einstein, eller en Bob Dylan med för den delen.

Människans skaparkraft och skaparlust är för mig fortfarande ett mysterium.

Var får de allt ifrån, de här människorna som tycks ha begåvats med en

direktförbindelse till något som dom inte riktigt rår över.

Det är som om deras liv var till för att skapa just det de gjorde.

Och som inte verkar ha brytt sig om så mycket annat än att göra just det.

Varför fortsätter Bob Dylan, 84 år fyllda, och med hur mycket pengar som helst, också

ett Nobelpris, att turnera och spela och sjunga och skriva musik – som om inget kunde

vara viktigare än det.

Som om han spelade för livet.

Här är en annan som gjorde det.

Peps Blodsband 4’13

En hyllning till livet om något.

Och till det Skåne som under några år skulle bli en del av mitt liv.

Och till musiken – utan vilken mitt liv hade blivit grått, trist och outhärdligt.

Men som jag tror maskinerna klarar sig alldeles utmärkt utan.

Liksom jag tror de klarar sig utan skönheten och kärleken och förundran inför

världen.

För tio år sedan ungefär ombads jag säga några ord inför en nyårskonsert i en kyrka i

Stockholm. Kyrksalen var fylld till sista plats och jag tror inte det berodde på mig. Efter

talet väntade nämligen Beethovens nionde symfoni och om någonting idag kan fylla en

kyrka så är det musik. Jag skulle till och med våga påstå att om någonting idag kan få

människor att förnimma närvaron av den Gud i vars namn våra kyrkor är byggda, så är

8det när musik strömmar genom kyrkorummet; Beethovens nia, eller Händels Messias,

eller Bachs Juloratorium, eller en ensam röst bara.

Jag hade just tillbringat julhelgen tillsammans med pastor John Ames i Gilead. Gilead

är namnet på ett berg i Bibeln, och på en mycket liten stad i den amerikanska

mellanvästern, och på en roman av den amerikanska författaren Marilynne Robinson.

Gilead finns inte på någon USA-karta och pastor John Ames finns inte i några

kyrkböcker, men hade det funnits minsta möjlighet hade jag låtit honom hålla talet i mitt

ställe.

John Ames i Gilead är obrutet förundrad över Skapelsen, om man nu får säga så om

allt det som en människa får vara med om i livet, oavsett om det är Gud eller Slumpen

som sägs ligga bakom det hela. Och jag tror inte det beror på att han har underlåtit att

läsa någon av alla dem som säger att det egentligen inte finns något att förundra sig

över, eftersom allting som finns har en fysisk eller kemisk eller biologisk förklaring, ja

också förundran själv, och att i den mån vi fortfarande förundras så beror det antingen

på okunskap eller på kemiska processer i hjärnan – eller både och.

Barn kan möjligen tillåtas att förundras, men vuxna människor borde veta bättre.

John Ames är inget barn, han är en gammal man som är på väg att dö och som sent i

livet har fått en son som han vill hinna göra uppmärksam på ett och annat.

”Jag känner mig ibland som ett barn som öppnar sina ögon för världen – och får se de

mest förundransvärda ting som det aldrig kommer att finna ord för – och som därefter

måste sluta dem igen”, skriver John Ames till sin son. ”Jag har levt hela mitt liv på prärien

och en rad med ekar kan fortfarande förundra mig”.

Också jag kan förundra mig över ekar men i synnerhet förundrar jag mig om och om

igen över alla de till synes mycket små saker som tillsammans bildar den mycket stora

sak som vi kallar Samhället. Det kan tyckas barnsligt, men jag kan fortfarande bli

förundrad över att samhället fungerar, att det kommer rent vatten ur kranen, både

varmt och kallt, och elektricitet ur kontakten, och internet någonstans ifrån, och att

soporna hämtas, och att det finns färskt bröd och färska apelsiner i affären, och att vilt

främmande människor ibland ler mot varandra på gatan.

Jag har kanske lättare än andra att föreställa mig att det inte alltid måste vara så, att

samhället rentav kan kollapsa en vacker dag och människorna sluta le mot varandra och

att det hela sluta riktigt illa.

9I min familj är samhällskollapsen inte långt borta – en generation bara – och ett

fungerande samhälle därför lättare att förundra sig över än i familjer för vilka samhället

funnits där i generation efter generation.

I Sverige har det funnits mycket att förundra sig över i min livstid.

Allt det där som plötsligt blev möjligt för alla – högre utbildning, arbete, bostad, social

trygghet – allt det där som fick äldre generationer att nypa sig i armen för att förstå att

de inte drömde.

Men som vi inte längre har vett att förundra oss över eftersom vi börjat ta det för

givet.

Liksom vi nyss tog för givet freden i Europa och demokratin och friheten.

Att kunna förundras, slår det mig, det är att aldrig ta något för givet.

”Glädje, du sköna gudagnista”, sjunger kören i sista satsen i Beethovens nionde

symfoni.

Sången till glädjen är en jublande kärleksförklaring till en värld som varje morgon

borde väcka vår förundran.

Eller som pastor John Ames skulle ha sagt om han stått där bredvid mig i kyrkan på

nyårsafton, en planet som kan frambringa en Ludwig van Beethoven förtjänar all den

uppmärksamhet den kan få.

Eller för den delen, en planet som kan frambringa en Leonard Cohen, född med en

gåva han inte kunde säga nej till, i ett sångens torn han inte kunde ta sig ur.

Här i Martha Wainwrights magiska tolkning.

Martha Wainwright: Tower of Song, 3’45.

Den ryske 1800-talsförfattaren Anton Tjechov formulerade en gång en dramaturgisk

princip som väl kan sägas ha blivit stilbildande. Inte bara för efterkommande författare

och dramatiker, utan också för en och annan sommarpratare. Om någon i början av en

berättelse hänger ett gevär på väggen så måste det senare i berättelsen tas ner och

avfyras. Jag har knappt sett en film eller teve-serie där inte Tjechovs princip kommit till

användning.

Så, OK, geväret jag hängde upp för en stund sedan var en 84-årig spelman som inte

kunde sluta spela.

Så nu tar jag ner det.

Bob Dylan. För evigt ung.

10Bob Dylan: Forever young, 2’48

För ett par år sedan gick jag i kloster. Ja, inte på riktigt, bara som gäst under en vecka,

och munkarna kom jag aldrig riktigt nära och fick aldrig tala med. Det var ett

trappistkloster i södra Frankrike, dvs ett kloster där munkarna har avlagt tysthetslöfte.

Det var just tystnaden jag sökte och ville förstå.

Varför väljer människor att leva ett liv i tystnad? Vad slags liv kan det vara?

Det första jag fick vänja mig vid var att inte tala under måltiderna.

Munkarna delade inte sina måltider med gästerna men vi förväntades dela tystnaden.

Sju gånger om dygnet intog dom vitklädda gestalterna sina förutbestämda platser

under dom höga valven i klosterkyrkan från 1100-talet.

Och mycket riktigt, dom talade inte.

Men dom sjöng. Sju gånger om dygnet sjöng dom.

Jag orkade bara vara med fem av gångerna. Den tidigaste klockan sex på morgonen,

och den sista, klockan åtta på kvällen, hoppade jag över.

Men munkarna hoppade inte över nånting. Dom sjöng varje gång.

Och det dom sjöng var psalmerna i Psaltaren, det vill säga några av dom vackraste

texterna i hela Bibeln.

Alla dessa lovprisningar till en värld som vi inte längre förstår att tillräckligt lovprisa

och förundras över.

Men som trappistmunkarna i Notre Dame d’Aiguebelle, förstod att påminna om.

Genom det växlande odlingslandskapet runt klostret hade dom låtit anlägga en

vandringsstig på några kilometer, och längs stigen hade de satt upp tavlor med citat ur

Psaltaren 104. Och landskapet där dom var placerade fick plötsligt ett förundringens

skimmer över sig.

Du vattnar bergen från dina salar,

jorden mättas av den frukt Du skapar.

Du låter gräs skjuta upp för djuren

och örter till människans tjänst.

Så låter Du bröd komma från jorden

och vin som gläder människans hjärta.

Ja, så sjöng dom också.

11Psalm efter psalm, alla 150 psalmerna i Psaltaren, sju gånger om dagen, år efter år.

Men inte någon av de gånger jag var där kunde jag spåra slentrian eller rutin i deras

rörelser och röster. Varje gång steg dom in med samma värdighet, och varje gång lät

rösterna lika nya, lika klara, lika självklara.

Munkarna gå in vid 15’40 gå ut 18’10 (2’30) vid Amen.

Jag kunde känna en viss dragning till de här trappistmunkarna. Till deras självklara

hemmahörighet på den här platsen, och i den här gemenskapen, och i den starka

livskänsla som jag tyckte mig spåra i deras tystnad och i deras sång.

Jag har själv en stark känsla för platser där jag rotat mig och känt mig hemma. Min

barndoms kvarter i Södertälje Södra förstås, där många av mina böcker tar sin början

vad dom sen än handlar om, men också några andra platser senare i livet.

Uppbrott är inte min bästa gren och nomadliv är inte för mig. Och det där med att

känna sig hemma är inte så lätt gjort.

Kanske beror det på att jag är barn av föräldrar som inte bara hade förlorat det hem

de en gång hade utan också det fotfäste i tillvaron som vi alla behöver.

Så kanske har jag en särskild känsla för det helvete som jag tror att hemlöshet kan

vara.

Och därmed också för vad ett hem kan vara – och betyda.

Den där platsen där vi inte behöver synas särskilt mycket för att bli sedda.

Och inte säga särskilt mycket för att bli hörda.

Over the Rhine: A Place Called Home, 3´39

För snart tre och ett halv år sedan, den 24 februari 2022, inledde Ryssland en fullskalig

militär invasion av Ukraina, ett fritt och självständigt land i Europa, i det uttalade syftet

att göra slut på både friheten och självständigheten. Och det lika uttalade syftet att göra

slut på det system av internationella lagar och konventioner som efter andra

världskriget skulle garantera att makt inte fick betyda rätt, att det fanns saker som inte

ens de mäktigaste kunde tillåta sig att göra mot de svagare. Det var inte ett perfekt

system ska gudarna veta, men också när det bröts emot, vilket hände då och då, så var

det i fullt medvetande om att det var just det man hade gjort, brutit mot en internationell

ordning som man själv hade varit med om att skapa.

Men sedan den där morgonen i februari lever vi i en värld där makt på nytt blivit rätt.

I Ukraina. I Gaza.

12Ja, snart kanske närmare än så.

Det är en värld där ”dom starka gör vad de kan, och de svaga lider vad de måste”, som

en gammal grek sa.

Eller en värld där ”dom mäktiga gör en ödemark och kallar det fred”, som en gammal

romare sa.

Antikens historiker hade redan sett allt.

Massakrer, folkfördrivningar, folkmord, de starkas laglöshet, de svagas maktlöshet.

Människans förmåga att riva och förstöra det hon själv byggt upp.

Att för egen hand släcka ljuset i sin egen värld.

Leonard Cohen: You want it darker. 4’44

Ett av de mest smärtsamma uppbrotten i mitt liv var uppbrottet från Israel. Under några

tidiga tonår hade jag inte bara gjort Israel till mitt hem, utan också gjort Israels sak till

min. För en trettonåring som just förlorat sin far och sitt tidiga fotfäste i livet erbjöd

Israel mål, mening och tillhörighet. När familjen efter två och ett halvt år återvände till

Sverige, jag hade ännu inte fyllt sexton år, var jag fast besluten att så snart som möjligt

resa tillbaka och återta min roll i det israeliska projektet.

Men så blev det inte.

Istället ett långt och tungt uppbrott från det jag nyss hade trott på och levt för, i takt

med att jag upptäckte hur mycket av det som var byggt på fördrivning och förtryck av ett

annat folk.

Det blev så småningom en bok som jag gav namnet Det förlorade landet. Det var 1996

och under några år dessförinnan, efter Oslo-avtalet 1993, hade det sett ut som om något

slags historisk uppgörelse mellan israeler och palestinier var möjlig, och att Israel skulle

kunna bli det förlovade land som jag hade förlorat och som bokens titel var tänkt som en

ordlek med.

Men det dröjde inte länge förrän fönstret av hopp stängdes.

Och de krafter i Israel som redan innan hade gjort allt för att permanenta

ockupationen och förtrycket av palestinierna, kom till makten igen – och skrämmande

tydligt förebådade det Israel vi ser idag.

Ett Israel som inför världens ögon är på väg att utplåna ett annat folk.

En av de som redan tidigare hade sett med förskräckelse på vad Israel var på väg att

bli, var min ingifta kusin, en av Israels mest populära sångerskor, Chava Alberstein. När

13staten Israel 1988 firade sitt fyrtioårsjubileum, var hon en av de speciellt utvalda

medborgare som fick i uppgift att tända minnesfacklorna vid Klagomuren.

Det skulle mycket till för att Chava Alberstein skulle få en sång censurerad av den

statliga israeliska radion och teven.

Men i december 1989 fick hon det.

Chad Gadia, Chava Alberstein, ca en minut i början sedan tona ner och tajma till

upptoningen.

Att läsas under nedtonade delen av sången.

Den sång som förbjöds att framföras i israelisk radio och teve var Chava Albersteins

version av det judiska påskfirandets traditionella barnramsa, Chad Gadia, som på en

urgammal originaltext på arameiska berättar om killingen som far hämtade, om katten

som rev killingen som far hämtade, om hunden som bet katten som rev killingen, om

käppen som slog hunden som bet katten som rev killingen, om elden som brände käppen

som slog hunden, osv. Händelsekedjan slutar när dödsängeln dödar slaktaren, som

slaktade tjuren, som drack vattnet, som släckte elden, som brände käppen, som slog

hunden, som bet katten, som rev killingen som far hade hämtat. Men i Chava Albersteins

version vände den onda cirkeln av våld än en gång, och riktade sig nu plötsligt mot

israelerna själva. ”Varför”, frågade hon, ”sjunger jag Chad Gadia nu? Våren har ju inte

kommit, och påsken är ännu långt borta.”

Och i ett svar på det judiska barnets traditionella fråga vid påskmiddagen, ”vad skiljer

denna natt från alla andra nätter”, fortsatte texten:

Denna natt, detta år, är det jag som har förändrats.

En gång var jag ett lamm, en killing mild,

idag är jag en tiger, en rasande varg.

En gång var jag duva,

en gång var jag hjort,

nu vet jag inte längre vem jag är.

Tona ner 4´20 Chad Gadia.

Dags att avsluta – men ett sommarprogram kan ju inte sluta i mörker.

Det måste sluta i något som gör åtminstone mig lite ljusare till sinnes, kanske rentav

lycklig.

14Jag är annars inte mycket för ordet lycka. I synnerhet inte sedan det nu finns forskare

som säger sig veta vad lycka är, och hur man kan mäta den, och hur man kan göra folk

lyckligare.

Jag tror forskarna oftast inte vet vad dom talar om. I varje fall tror jag inte att lycka

går att mäta.

Eller att lycka handlar om må bra, eller att ha det bra eller ens att få det bättre.

Allt det där är naturligtvis bra i sig, men lycka?

Inte nödvändigtvis.

Sjuka människor kan vara lyckliga medan friska människor kan vara olyckliga.

På samma sätt som fattiga människor kan vara lyckligare än rika.

För mig är lycka en kort stund av stegrad livskänsla, en kort stund av förundran över

hur underbart livet kan vara.

En stund som inte låter sig mätas eller jämföras.

Just idag kanske ett barnbarns omfamning, eller den varma blicken från en vän eller

en älskad, eller åsynen och doften av den där mandarinröda rosen som i vintras var på

väg att dö.

En ros kanske inte gör en sommar, men den kan göra mig lycklig – åtminstone för ett

kort ögonblick.

Må den här sommaren fyllas av såna rosor.

Monica Zetterlund, Jag vet en dejlig rosa, 2’50

15