Kolumn DN 2006-02-01

Allt går inte att mäta

MED STIGANDE förvåning noterar vi att invånarna i ett land med ett av världens högst uppmätta välfärdstal (i FN:s välfärdsindex) inte mår särskilt väl (i sjukskrivningstalen). I alla händelser tycks det inte finnas något självklart samband mellan den välfärd vi tror oss kunna mäta och det välmående vi tror oss kunna registrera. Det finns naturligtvis olika sätt att mäta välfärd på, liksom det finns olika sätt att registrera välmående på, och många försöker förklara klyftan mellan välfärd och välmående i Sverige med att vi antingen mäter välfärden fel eller välmåendet. Eller bådadera. 
En återkommande förklaring är exempelvis att vi inte mår så dåligt som sjukskrivningstalen antyder eftersom alltför många blir sjukskrivna trots att de inte är sjuka. Som ett belägg för den förklaringen har anförts att sjukfrånvaron i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland är dubbelt så hög som i Småland och att skillnaden – när allt som kan mätas har jämförts – bara kan förklaras med att folk i övre Norrland missbrukar sjukskrivningssystemet mer än folk i Småland. 
Den skulle förstås också kunna förklaras med att folk i övre Norrland faktiskt mår sämre än folk i Småland. Det beror i sista hand på vad vi menar med välmående. 
Menar vi att välmående är en absolut storhet som kan mätas och jämföras, ja då ligger missbruksförklaringen nära till hands. Men inte nödvändigtvis om vi med välmående menar ett huvudsakligen relativt och subjektivt tillstånd som inte så lätt låter sig mätas och jämföras. Hur vi mår vet vi ju till sist bara själva. Ingen läkare kan i alla händelser tala om det för oss (de måste fråga), inte heller om vi mår bättre eller sämre än någon annan, bara tala om för oss om vi har en observerbar sjukdom eller inte. Det finns människor som lever med en fullt observerbar sjukdom och ändå säger sig må väl. Och människor hos vilka ingen som helst sjukdom kan observeras och ändå säger sig må dåligt.
Vilket tyder på att välmående inte är så lätt att mäta och jämföra.
Och därmed kanske inte heller välfärd.

VID NÄRMARE eftertanke borde det ju rimligen finnas ett samband mellan välfärd och välmående, inte bara därför att orden är besläktade, utan därför att också frågan om vad som är välfärd har ett delvis subjektivt svar. Vad som är välfärd för den ene är det inte självklart för den andre. Inte heller är välfärd idag detsamma som välfärd igår. Varje tid och varje samhälle föder sina egna förväntningar och drömmar om välfärd. Och därmed också sina egna besvikelser och frustrationer. 
Vi kan möjligen hävda att människor i vårt land har haft förmånen att få bli besvikna och frustrerade på en allt högre välfärdsnivå, men graden av besvikelse och frustration (liksom graden av tillfredsställelse och välbefinnande) hänger inte samman med den absoluta nivån på den välfärd vi anser oss kunna mäta utan med det relativa gapet mellan våra förväntningar och våra erfarenheter – oavsett nivå. 
Vilket i sin tur betyder att välfärd delvis är ett värde som det inte så lätt går att sätta siffror på. Den subjektiva upplevelsen av välfärd kan i princip vara lika stark i ett samhälle med hög uppmätt välfärdsnivå som i ett samhälle med låg – eftersom förväntningarna på välfärd i det ena samhället sällan är jämförbara med förväntningarna i det andra. 
Det vi kan mäta och jämföra är kort sagt inte alltid det vi vill veta.

VILL VI VETA om människor i ett samhälle är någotsånär lyckliga, eller åtminstone någotsånär nöjda med sina liv, vet vi numera att de siffror vi använder för att mäta och jämföra ekonomiska nivåer och ekonomisk tillväxt, vilket också är det slags siffror vi delvis använder för att mäta och jämföra mänsklig välfärd, säger oss förvånansvärt lite om den saken. Undersökningar visar exempelvis att britter av idag inte alls mer nöjda med livet än britter av igår och amerikanska kvinnor av idag faktiskt påtagligt mer missnöjda än sina mödrar och mormödrar – trots att de mätbara ekonomiska nivåerna i såväl Storbritannien som USA har mångdubblats genom åren (Financial Times 18.1.06). Vilket tyder på att det under vissa omständigheter rentav kan uppstå ett omvänt samband mellan uppmätt tillväxt och upplevd välfärd. 
I varje fall stärker det tesen att relativa skillnader betyder mer för vår känsla av välfärd än absoluta nivåer. Vi blir missnöjda när vi halkar efter – även om vi samtidigt rör oss framåt. Vilket förklarar varför en ekonomisk globalisering som ökar den absoluta tillväxten men vidgar de relativa klyftorna tenderar att skapa konflikter och missnöje. 
En tänkbar förklaring till varför folk i statskapitalismens övre Norrland sjukskriver sig mer än folk i entreprenörskapitalismens Småland skulle exempelvis kunna vara att de förra har haft sina förväntningar om ett gott liv starkare knutna till staten än de senare. Och därför mår relativt sämre av att staten inte längre är vad den var.
Subjektiva relationer är svårare att mäta och jämföra än absoluta värden, men ofta helt avgörande för förståelsen av hur vi beter oss och varför. 
Ä ndå mäter och jämför vi numera allt, också de mest subjektiva mänskliga relationer, också det som inte går att mäta och jämföra. Vi har blivit ett mätande och jämförande samhälle. Ett samhälle där siffrorna styr tanken. Ett samhälle där bara det som kan mätas och jämföras kan förstås. 
Ett samhälle där vi därmed riskerar att förstå mindre – och inte mer – om varför människor mår dåligt när våra mätningar och jämförelser säger att de borde må bra.