Kolumn i Moderna Tider nummer 1, november 1990.

 Den stora flygplanskapningen

För några år sedan intervjuade en journalist på Le Monde människor som genomlevt flygkapningar. Han upptäckte då att gifta par som varit gisslan tillsammans sedermera hade skilt sig i en häpnadsväckande omfattning, trots att nästan ingen av dem tidigare funderat på skilsmässa. Det var först i kapningssituationen som de äntligen såg sin äkta hälft för vad han eller hon var värd, d v s inte mycket. Omtänksamma makar visade sig vara själviska kräk, världsvana affärsmän demonstrerade oanad feghet, mäktiga byråkrater upplöstes i våta fläckar, paniskt kvidande inför sin förestående undergång. Borta var den civilisatoriska fernissan och masken. Borta var åratal av spelad gemenskap och falsk närhet. Kapningsoffren hade stigit ombord med en närstående och stigit av med en främling.

Vår civilisation är i grunden till för att vi aldrig ska behöva riskera det slags yttre tryck som en flygkapning innebär. Vi ska så långt som möjligt skyddas bakom våra masker. Vi ska aldrig behöva få veta hur chefen eller grannen eller hustrun eller vännen eller vi själva egentligen är, innerst inne, hur vi skulle bete oss under en flygkapning, eller i Stasis DDR. Eller i Auschwitz.

Om den nazistiska Förintelsens normalitet har Zygmunt Bauman skrivit en isande studie, Modernity and the Holocaust. Massutrotningen av människor i nazismens förintelsefabriker var inte, skriver han, ett monstruöst undantag i vår historia, ett fasansfullt stickspår på det moderna framstegets i övrigt spikraka väg. Förintelsen var resultatet av en samhällelig flygkapning, en markant och plötslig skiftning i det moderna maskspelets yttre villkor. Den skapade inte en ny, ond mördarmänniska. Den avtäckte bara vad som funnits där hela tiden, som en möjlighet. Vad den tillförde vårt kollektiva medvetande var inte insikten om ondskans möjlighet i vår tid, utan insikten om ondskans banalitet. Ondska var vår förmåga att begå de mest fasansfulla brott i tron att vi handlade rationellt. Lika lite som vi hatar eller älskar när vi skruvar ihop en Ikeamöbel, lika lite skulle SS-förbanden hata eller älska när de kulsprutade eller gasade ihjäl på löpande band.

Vad är då hat? I september 1990 möttes i Oslo ett imponerande uppbåd av politiska ledare och intellektuella för att diskutera saken, förmodligen i tron att det var angeläget. Men kring ondskans och hatets inre regioner tassade inläggen vilset och undvikande. De flesta hade de en vädjan, en veklagan, ett krig eller en fred att lansera. Det blev mera hatets geografi än hatets anatomi.

Efter några dagars lyssnande på pressbänkarna i konferenssalens bortre ända, alldeles bakom ryggen på den stenstodsstille Nelson Mandela (hur hade han tid?), slog det mig plötsligt att det inte alls var hatet som stod på dagordningen. Det var likgiltigheten. Det var rädslan att inte bli sedd eller hörd, i en tid när det åter, efter fyrtiofem år under lock, är möjligt att ses och höras. Hat, sa Vaclav Havel, är den irrationella skräcken för omgivningens likgiltighet och förakt.

Tvärs över den påkostade tygfonden bakom podiet i Oslo hade sytts en effektfull reva i grått. Sprickan i vår civilisations yta? Eller bara den bottenlösa klyfta som en världsordnings övergång i en annan öppnat under oss. Som vore vi vid slutet av ännu en flygplanskapning och det var dags att se varandra i ögonen igen.

Frigörelsen i öst har frilagt gamla konflikter och gamla rädslor, så som lukten av förruttnelse frigörs när tjälen går ur jorden. Med tiden, med det europeiska klimatets förändring, möjligen efter några krig och kriser, kommer stanken att förtunnas och luften klarna.

Frilagts har dock också, än en gång, vår hisnande förmåga till amoralitet, till likgiltighet, till inneslutning bakom speglar och barrikader. Under fyrtio år gick miljoner människor omkring och trodde sig göra det rätta, när de i själva verket agerade medlöpare, angivare, tysta vittnen. De gjorde det onda till normalitet, och det goda till asocialitet, sinnessjukdom och oliktänkande. Varje försök att i öst ”göra upp med det förflutna”, att jaga syndabockar, Stasi-agenter, ”kommunister”, blir en flykt undan det egna ansvaret. Eller en självrannsakan av ofattbara mått. Skilsmässa är inte en möjlig väg ut ur den här flygkapningen.

I Sverige tror vi sedan länge inte på ondskan. Vi har placerat den i samma kategori som tomtar, troll och punschverandor, företeelser från tiden före vetandet och upplysningen, från tiden före socialdemokratin och folkhemmet. Ondska är möjligen ett kvarvarande infantilt tillstånd hos folk som ännu inte förstått att det finns rationella lösningar på allt, att samhället kan institutionalisera godhet, att helvetet är vidskepelse.

Hos oss har civilisationens maskspel fått påga ostört längre än i något annat land. Många lager fernissa har hunnit målas över det som bultar, pyr och spränger inom oss. Vi talar inte längre om varandra som individer utan som kollektiv. I det partiprogram som socialdemokraterna antog vid höstens kongress (praktiskt taget utan diskussion) nämns bara samhällets ansvar. Inte individens.

Än behöver vi inte veta vilka vi egentligen är.

Än har Sverige inte haft sin stora flygkapning.