Kolumn DN 2009-01-08
Bortom sans och vett
-----------
Om att bryta Palestinakonfliktens onda cirklar
------------
DET ENDA som säkert kan sägas om det pågående kriget i Gaza är att det kommer att förvärra konflikten och försvåra freden. Ja, den fred som rimligen inte kan försvåras så mycket mer och som ingen längre talar om, eftersom minsta barn kan se att förutsättningarna för fred och försoning mellan israeler och palestinier undan för undan har raserats, och att detta krig, liksom de föregående, kommer att rasera mer.
Om krig som medel finns mycket att säga, men historiskt sett har krig kunnat vara ett medel till fred. Så icke detta krig. Detta krig är bara ett medel till hat, förödmjukelse och hopplöshet, och därmed till nya krig. Israel är i full färd med att skapa sig en fiende som inget har att förlora och inget att se fram emot och som därför likt Simson i Bibeln när en sista önskan om att ta sina plågoandar med sig i döden.
Hamas raketbeskjutningar mot Israel är naturligtvis brottsliga och självförgörande och bortom allt sans och vett, men hela konflikten är sedan länge bortom allt sans och vett. Också Israels fortsatta ockupation av fyra miljoner palestinier är brottslig och självförgörande och bortom allt sans och vett. Med ockupationen och bosättningarna och förtrycket som krävs för att upprätthålla bådadera, är Israel i full färd med undergräva sin enda möjlighet till långsiktig fred och säkerhet i regionen.
Alla vet vad sans och vett kräver (till att börja med); en ömsesidigt framförhandlad och internationellt säkrad delning av den smala jordremsan mellan Medelhavet och Jordanfloden i två självständiga stater.
Alla vet vad alternativet är; garanterad ömsesidig förstörelse.
Det har sagts många gånger, och det känns tjatigt att upprepa det, men denna konflikt har ingen militär lösning, oavsett hur militärt överlägsen den ena parten är den andra.
I denna konflikt är varje slag ett nederlag och varje krig förlorat.
För båda parter.
KONFLIKTENS KÄRNA är och förblir Israels drygt fyrtioåriga ockupation av Västbanken och Gaza och det militära underkuvandet av fyra miljoner palestinier. Att Israel lämnade Gaza för tre år sedan betydde inte att man släppte kontrollen över området, bara att man övergick från direkt kontroll till indirekt. För att nu återgå till direkt kontroll igen.
Israelerna säger sig inte ha något val eftersom motståndaren envisas med att beskjuta Israel med raketer. Palestinierna i Gaza säger sig inte ha något val eftersom motståndaren envisas med att blockera dem och isolera dem och hålla dem inspärrade i världens största utomhusfängelse.
Alla vet att konflikten härmed fördjupas, att dess onda cirklar förstärks, att extremisterna på båda sidor får argument för sin sak.
Sans och vett är kort sagt en försvagad drivkraft i den här konflikten.
Frågan är om den fortfarande kan stärkas. Och i så fall hur.
Helt uppenbart är att parterna inte klarar av det på egen hand. Helt uppenbart är också att konfliktens politiska skadeverkningar vida överskrider dess territoriella begränsningar och att den därför inte kan betraktas som en angelägenhet för parterna enbart. Ett internationellt ingripande är inte bara folkrättsligt befogat (antalet FN-resolutioner och internationella konventioner som här brutits mot orkar ingen längre räkna) utan också politiskt påkallat. Detta är en konflikt som genom sitt symbolvärde inte bara tenderar att regionaliseras och ideologiseras. Det är också en konflikt som tenderar att förgifta relationerna mellan arabvärlden och västvärlden. Dess betydelse som sinnebild för arabisk-islamisk förnedring och maktlöshet inför västvärlden kan knappast överskattas. Och därmed inte heller dess betydelse som källa till terrorism och fundamentalism.
EN AV DE mest förfelade tankarna bakom USA:s förfelade krig i Irak var att det också skulle lösa Palestinakonflikten. Medelst regimskifte i Bagdad (och hot om regimskiften lite här och var) skulle israelfientliga arabregimer bli israelvänliga och stödet till palestinska extremister upphöra och palestinsk medgörlighet infinna sig och konflikten upphöra. Det förfelade i den tanken var att konflikten huvudsakligen sågs som följden av ett fel i arabvärlden, inte av ett fel i Israel eller USA.
Följden av detta tankefel är att USA i snart åtta år satsat all sin militära och politiska prestige på att göra om arabvärlden istället för att lösa Palestinakonflikten. Följden är därmed också att man förlorat en stor del av bådadera i två utdragna och ovinnbara krig, Irak och Afghanistan, medan man inte bara underlåtit att genomdriva den tvåstatslösning av Palestinakonflikten som alla vet är en förutsättning för långsiktig fred och stabilitet i regionen, utan i princip bidragit till att försvåra den.
Detta är naturligtvis också bortom allt sans och vett.
Vad sans och vett kräver är att USA:s nye president snarast proklamerar en ny politik i Mellanöstern. Att han snarast drar sig ur de kontraproduktiva krigen i Irak och Afghanistan och istället satsar USA:s resterande makt och prestige på att genomdriva den enda möjliga lösningen av Palestinakonflikten.
Men vem har sagt att sans och vett alltid segrar.