Krönika i Godmorgon världen, 20.12.2020 

I verklighetsbubblornas tid

För några veckor sedan såg jag ett inslag i teveprogrammet Svenska Nyheter där en rad färgstarka svenska debattörer av minst sagt skilda politiska schatteringar framförde en gemensam sång under rubriken ”Jag avskyr dig och allt du tror på”, och sedan dess har jag försökt förstå vad det var jag såg. 

Jag förstår att det var tänkt som satir, och det var det naturligtvis också. 

Vad jag försökt förstå är bara, satir över vad? 

Det hela byggde på att de medverkande från sina skilda kabysser i Corona-Sverige fick bidra med varsin specialskriven strof där de – med beundransvärd självironi – gjorde karikatyrer av sig själva. 

Eller snarare, beskrev sig själva som jag antar att de hade vant sig vid att bli beskrivna av sina kritiker och motståndare på sociala medier. 

Jag vet inte vad deltagarna själva hade tänkt sig att det hela skulle resultera i, men det jag såg var den glatt sjungande bilden av en svensk offentlighet befolkad av karikatyrer och nidbilder, var och en i sin egen kabyss, sin egen bubbla om man så vill, i full färd med att tala – eller sjunga – förbi varandra. 

Det var bitvis både träffande och roligt, men som jag såg det, också sorgligt, eftersom det jag såg, eller tyckte mig se, var en offentlighet som hade havererat. Inte bara en satir över en offentlighet som hade havererat, utan genom de offentliga debattörernas självvalda medverkan, ett slags bekräftelse på att det faktiskt var så. Vi är alla fast i karikatyrbilderna och nidbilderna av oss själva och det är bara att gilla läget, tycktes de alla säga – och även om det var med en glimt i ögat, så fastnade skrattet i halsen, åtminstone på mig.

För om det är så, att personer som alla kan sägas vara en del av det vi lite högtidligt brukar kalla det offentliga samtalet, själva tycks ha gett upp om det, eller i varje fall gått med på att göra satir av sin roll i det, då är det inte särskilt roligt, hur mycket man än skämtar om det. För vad jag framförallt såg var ett ögonblick av uppgivenhet; så här ser vi numera ut i våra motståndares ögon, som karikatyrer av oss själva – och vilka vi till äventyrs verkligen är och vad vi faktiskt tycker och tänker och vill, spelar inte så stor roll längre.  

Om det i åsiktsbubblornas tid har blivit svårare att veta vad som är sanning och vad som är lögn, vad som är verkligt och vad som är påhittat, så har det också blivit svårare att veta vad som är på skämt och vad som är på allvar. 

Det har bara gått något tiotal år sedan något som kallades sociala medier revolutionerade vårt sätt att kommunicera med varandra genom att göra det möjligt för oss att i tusen och åter tusen skilda digitala rum på nätet – filterbubblor eller ekokammare kallade vi dem snart – bara behöva kommunicera med människor som bekräftade och förstärkte vad vi redan tyckte och tänkte. Och undvika att kommunicera med människor som tyckte och tänkte något annat. Och därmed bli alltmer mottagliga för karikatyrer och nidbilder av dem och deras åsikter. 

Jag tror att det är den här revolutionen, åsiktsbubblornas revolution om man så vill, som mer än något annat har bidragit till att bryta upp det offentliga samtalet och förvandla det till en satir över sig självt. När människor inte kan kommunicera med varandra utan att missförstå eller karikera varandra är det roligt ett tag, lite som slapstick. 

Sedan är det bara sorgligt.

Det är sorgligt, för att inte säga skrämmande, att beräkningsvis femtio miljoner amerikaner, inklusive en stor del av det republikanska partiet, fortfarande tycks leva i en verklighetsbubbla där Donald Trump har vunnitpresidentvalet i en jordskredsseger. 

Det är sorgligt, för att inte säga skrämmande, att det finns verklighetsbubblor där människans bidrag till klimatkrisen är ett påhitt, ja där själva krisen är ett påhitt, och dit aldrig så samstämda vetenskapliga larmrapporter inte förmår tränga in.

Det är sorgligt, för att inte säga skrämmande, att vi är på väg att förlora förmågan att kommunicera på allvar med varandra i en tid när vi mer än någonsin behöver den förmågan.

Ja, också förmågan att skämta.

För att kunna skämta måste man kunna veta vad som är på allvar. 

Det var väl därför som skrattet fastnade i halsen.