Expressen Kultur, 9 december 2025. Recension av Robert Malley, Hussein Agha: Tomorrow is Yesterday. Life, Death and the Pursuit of Peace in Israel/Palestine.

“PALESTINIERPROBLEMET”

En gång fanns i Europa något som hette judeproblemet eller det judiska problemet. På vad sätt judarna var ett problem förblev oklart och skiftade med tid och sammanhang, men lösningen mynnade alltid ut i någon form av utstötning, fördrivning, död och förödelse. Lösningen på det judiska problemet var judarnas avskaffande på det ena eller andra sättet.

Innan Nazi-Tyskland beslöt sig för att lösa det genom att fysiskt förinta dem lekte dess ledare med tanken på att deportera dem till Madagaskar. Den sionistiska rörelsens grundare Theodor Herzl ville lösa det genom att evakuera judarna från länder där de i århundraden hade levt som utsatt minoritet och göra dem till majoritet i en egen stat.

Att detta inte löste ”det judiska problemet” – vilket det nu än var – borde vid det här laget stå klart. I varjefall inte om lösningen var att göra slut på judehatet och ge världens judar en säker plats på jorden.

Att detta därtill skulle skapa ett helt nytt problem, låt mig kalla det ”palestinierproblemet”, borde ha varit uppenbart från första början. I varje fall stod det tidigt klart att på den plats där den judiska staten skulle byggas levde ett annat folk och att jorden till stora delar redan var bebodd, bebyggd och brukad. Det borde också ha stått klart att detta förr eller senare skulle leda till konflikt. Eller som en av sionismens tidiga tänkare, Ahad Ha’am, skrev efter ett besök i Palestina 1891: ”När den dag kommer då vår tillvaro i Landet Israel utvecklats till en sådan nivå att den i större eller mindre omfattning tränger undan den lokala befolkningen, kommer den inte att så lättvindigt att ge upp sin plats.”

I den historieskrivning som sedermera segrade, det vill säga staten Israels, kom den palestinsk-arabiska befolkningens tidvis väpnade motstånd mot undanträngningen att beskrivas som barbariskt, blodtörstigt och terroristiskt, medan fördrivningen av sjuhundratusen människor från hem och jord och förstörelsen av uppemot femhundra arabiska byar målades i ett förklarande och förskönande ljus. Ganska snart etablerades bilden av att palestiniernas olycka var deras eget fel, att om de bara hade förlikat sig med det sionistiska projektet och accepterat att dela landet med de nya kolonisatörerna så hade allt varit frid och fröjd.

Men för frid och fröjd fanns knappast några förutsättningar. Med undantag för en tapper men liten minoritet som förespråkade gemensam sak med de palestinska araberna – union, federation eller binationell stat – hade det sionistiska projektet ingen plats för de palestinska araberna. Den fysiska fördrivning som ägde rum 1948, och sedan än en gång efter junikriget 1967 och som nu är fullt pågående i Gaza medelst totalförstörelse och folkmord, och på Västbanken (eller i Judéen och Samarien som det heter i Israel) medelst statsstödd terror, är inte en följd av att de palestinska araberna gång efter annan missat möjligheten att leva i fred med de sionistiska nybyggarna, utan för att de sionistiska nybyggarna från tidig början såg de palestinska araberna som ett problem vars lösning bestod i att tränga undan dem.

Också efter det att staten Israel hade bildats 1948 fortsatte den palestinsk-arabiska befolkningen att behandlas som ett problem. Den fick inte bli för stor (det demografiska problemet) och den fick inte breda ut sig (det territoriella problemet). Problemet med den nytillkomna palestinsk-arabiska befolkningen på de områden som ockuperades i kriget 1967 (till stor del bestående av flyktingar från 1948) ”löstes” genom inrättandet av ett militärstyre i vars hägn ständigt nya judiska kolonier kunde etableras, det palestinska samhället hållas nere och ett system för legal och fysisk åtskillnad mellan judiska bosättare och palestinska invånare inrättas (apartheid).

När det började stå klart att detta inte var en lösning på vare sig det judiska eller palestinska problemet (vilka de nu än var), väcktes i början av 1990-talet frågan om det ännu kunde finnas en väg mot erkännande, försoning och uppgörelse. Vilket så småningom ledde till Osloavtalen mellan staten Israel och palestiniernas företrädare, PLO, och det hisnande handslaget framför Vita Huset mellan Israels premiärminister Yitzhak Rabin och PLO:s ordförande, Yassir Arafat, den 13 september 1993.

Oavsett avtalets svagheter och olösta frågor (de svåraste), kunde det för ett kort ögonblick se ut som om ett historiskt fönster hade öppnats mot en annan väg än den som skulle mynna ut i massaker, folkmord, terror och fördrivning.

Två personer som på nära håll kom att bevittna hur fönstret både öppnades och stängdes igen var Hussein Agha och Robert Malley, den förre som rådgivare åt palestinierna, den senare som rådgivare åt president Clinton. Båda var närvarande vid det möte i Camp David, USA, i juli 2000, efter vilket Osloavtalet ohjälpligt kollapsade och palestinierna än en gång gavs skulden för sin egen olycka.

Nu har de tillsammans skrivit ett slags sorgesång över vad som hände och hur det kunde hända, och den bärande tesen är att Osloavtalen, och de alltmer verklighetsfrämmande fredsförhandlingar som följde i dess spår, aldrig förmådde konfrontera konfliktens historiska trauman och oförrätter. Därmed förmådde de inte heller hantera de krav på återupprättelse och erkänsla som drivit den palestinska saken allt sedan staten Israels bildande och ytterst sedan det sionistiska nationsbyggets begynnelse. Att försöka sopa händelserna 1948 under mattan har misslyckats förr och kommer att misslyckas igen, skriver författarna. Den palestinska sidan såg Osloprocessen som en väg mot fullt erkännande och suveränitet, den israeliska sidan såg den huvudsakligen som ännu lösning på ”palestinierproblemet”.

Hamas blodiga attack den 7 oktober 2023 och Israels allt förintande gensvar var inga undantag i konfliktens historia, bara ännu en iscensättning av den, skriver författarna. Här blottlades utan förskönande omskrivningar och ideologiska förträngningar dess innersta kärna. Staten Israel hade inte gett upp idén att lösa det palestinska problemet genom att så långt möjligt begränsa den palestinska befolkningen i ”hela landet Israel”, och palestinierna hade inte gett upp kraven på hemmahörighet i hela landet ”mellan floden och havet”. Den ena idén gick naturligtvis inte att förena med den andra, lika lite som det gick att stryka ett streck över det som varit, vilket var vad Osloavtalen i praktiken försökte göra. ”Man kan inte göra ett folk till ett demografiskt problem och förvänta sig dess tacksamhet”, som författarna formulerar saken.

Malley och Agha ägnar en stor del av boken åt att förklara varför Osloprocessen havererade och fönstret mot försoning och fred stängdes. I den ”segrande” berättelsen gjordes palestinierna i allmänhet och Yassir Arafat i synnerhet ensamt ansvariga för den israelisk-palestinska konfliktens fortsättning, genom att ha tackat nej till vad som av president Bill Clinton och dåvarande israeliske premiärministern Ehud Barak lanserades som det mest generösa erbjudande som palestinierna någonsin skulle kunna få.

Det är en berättelse som effektivt smulas sönder av Malley och Agha. De noterar utan omsvep svagheterna och oklarheterna i Arafats position och person, men de lägger likväl större delen av ansvaret för haveriet på Israel och USA genom att visa på den politiska okänsligheten i deras ”erbjudande” till palestinierna – i ett skede där snart sagt varje avtalat mellanled på vägen mot en slutlig uppgörelse hade körts över. Här stod om inte förr klart att vad palestinierna erbjöds var att avsluta konflikten en gång för alla genom att stryka ett streck över historien före 1967 och slutgiltigt ge upp sina krav på historisk återupprättelse.

Efter den 7 oktober 2023 står det isande klart att i den här historien går det inte att stryka ett streck någonstans. Utan någon form av historisk försoning mellan de två folken på den smala landremsan mellan floden och havet kan det heller inte finnas något slut på konflikten mellan dem. I morgon är igår, som bokens titel träffande sammanfattar saken.

Hur en sådan försoning ska kunna ske efter ett århundrade av fördrivningar, förödmjukelser, massakrer och nu också folkmord är svårt att se, och författarna är inte optimistiska om möjligheterna. Två oförenliga berättelser om vad som hänt och varför står fortfarande emot varandra, den ena tills vidare övermäktig, den andra tills vidare maktlös.