Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 7 juni 2020.

De gamla och Sverige

För några år sedan gjorde jag tillsammans med en nära anhörig en resa genom den svenska äldreomsorgen. Det var en förskräckande resa, eftersom det jag mötte var en förskräckande brist på respekt för en 88-årig ensambliven, deprimerad och försvagad människas sista önskan i livet, att av kommunen få sig en plats beviljad på ett sk vård- och omsorgsboende.
Jag förstod snart att kriteriet för att få en sådan plats var att man inte fick ha särskilt långt kvar. 
Jag förstod också snart att bakom kriteriet låg en kostnadskalkyl.
Kunde man fylla en ensamboende människas dygn med ännu några hemtjänsttimmar och vårdpatrullbesök, så var det billigare än att bevilja plats på ett vård- och omsorgsboende.
Och därmed blev det nej på ansökan. Nej och åter nej. 

När jag i överklagande efter överklagande försökte förklara de särskilda omständigheterna till just den här sökandens behov av ett vård- och omsorgsboende fick jag till svar att alla ska behandlas lika. En person med bara fem hemtjänsttimmar i veckan kunde omöjligen få en plats beviljad så länge en person med tio timmar inte kunde få det. 
För mera svårjämförbara omständigheter som rädsla, depression och ett traumatiskt förflutet, i det här fallet Förintelsen, fanns ingen plats i kommunens kalkyl. 
Eller som enhetschefen för äldreomsorgens beställarenhet lät meddela: ”För stöd i den del som avser [sökandes] psykiska problematik ansvarar annan huvudman.”

Ja, så finurligt visade det sig vara ordnat i äldreomsorgens Sverige, att våra gamla och svaga hade försvagats lite till genom att styckas upp i två delar; en omsorgsdel, som var kommunens ansvar, och en vårddel som var landstingets, det vill säga mellan två revir som alltför lätt kunde frestas att bolla ansvar och kostnader och människor mellan sig. 
Jag fick anledning att minnas den där resan genom äldreomsorgen, när jag läste om hur människor som på äldreboenden insjuknat i Covid-19 hade börjat behandlas som om de var i behov av hjälp att dö, och inte som om de var sjuka i behov av hjälp att leva.
Anhöriga som undrade varför, fick intrycket att de som hade insjuknat i Covid-19 inte bedömdes vara värda att satsa hårt pressade vårdresurser på eftersom deras chans att överleva ansågs liten –  även om de faktiskt inte var döende, och i några fall faktiskt tillfrisknade sedan anhöriga insisterat på vård. 
En professor i äldrevård reagerade starkt och beskrev det som dödshjälp, och en äldreforskare i Göteborg tyckte det var obegripligt att det inte fanns några äldrevårdsläkare där de som mest behövde äldrevård fanns, det vill säga på våra äldreboenden.  

Där fanns heller inte, visade det sig, grundläggande vårdutrustning som syrgas och dropp. Där gjordes knappt heller längre några fysiska läkarbesök. Läkarbeslut om vilken vård som skulle ges eller inte ges, ansågs kunna tas per telefon. 
Det var så det gick till när äldreomsorgens högtidligt proklamerade helhetssyn på människan föll mellan två ansvarsrevir och gick sönder.

Med pandemin blev det om inte förr tydligt att något var på tok med den svenska äldreomsorgen. Och att det inte bara handlade om hur illa vi hade organiserat den, inte heller om hur illa vi hade lyckats med att skydda just de vi särskilt hade lovat att skydda.
Utan kanske lika mycket om hur vi i Sverige har kommit att värdera – eller nedvärdera – äldre människor. 
Jag tror att det ena har med det andra att göra.
Att Sverige är ett land där äldre människor värderas lägre än i de flesta andra länder behöver man inte gå till jämförande internationella studier för att se, även om såna studier finns. 
Det räcker med att se sig omkring i det offentliga livet. 

I regering och riksdag sjunker medelåldern trots att medelåldern i befolkningen ökar.
Bland tevekanalernas ansikten utåt får man leta efter ansikten som är någotsånär fårade. 
Så ser det faktiskt inte ut i de flesta andra länder.
Vad pandemin har ställt på sin spets är därmed inte bara frågan hur vi tar hand om våra äldsta och svagaste utan också frågan hur vi värderar människor. 
Min misstanke är att vi i Sverige har satt en ålderslapp på människovärdet.
Min förhoppning är att pandemins erfarenheter ska få oss att ändra på den saken.