Kolumn DN 2009-09-23
Att verka är att synas
-------
Om svårigheten att få syn på kapitalismens kris.
-------
För en tid sedan ombads jag att i samband med ett fyrtioårsjubileum inom en av våra större kapitalistiska ägarsfärer ge min syn på vad som hände senast frågan om kapitalismens framtid stod på dagordningen i Kungsträdgården med omnejd, det vill säga åren kring 1968 och 1969. Jag antar att jag tillfrågades därför att jag ansågs ha ”varit med” då det begav sig, och därför att det fyrtio år senare, i februari 2009, såg ut som om det skulle kunna bege sig igen.
I varje fall såg det ut som om kapitalismen befann sig i sin värsta kris sedan 1930-talet och att frågan om dess framtid i allra högsta grad stod på dagordningen. Kapitalismens hjärta, finanssystemet, hade kollapsat, all världens marknader hade stannat av, all världens stater hade tvingats in i rollen som räddare i nöden, all världens skattebetalare hade tvingats in i rollen som kapitalismens finansiärer och borgenärer. Kapitalismen tycktes ha panikstelnat, som en hare i strålkastarljuset från en framrusande bil i natten.
Allt verkade plötsligt kunna hända.
Så vad hände 1968 – och skulle något motsvarande kunna hända drygt fyrtio år senare?
Det var frågan som jag fick ett drygt halvår på mig att fundera över.
När det i september 2009 blev dags att vid en högtidlig middag meddela vad jag hade kommit fram till verkade dock kapitalismens kris som bortblåst. (Dag)ordningen var återställd. Börserna i världen hade slagit nya rekord, bonusjakten hade återupptagits, bostadspriserna hade stigit i höjden igen – bekymmerslöst uppblåsta av statsgaranterade krediter till närmast ingen ränta alls.
Det verkade kort sagt som om ingenting hade hänt, i varje fall ingenting som vanligt folk behövde bekymra sig om.
I varje fall inte som det såg ut.
Lite märkligt onekligen att det kunde se så ut, med tanke på att krisen på intet sätt var över, och att inga av de problem som hade bäddat för den var lösta, och att kapitalismens hjärta fortsatt hölls vid liv genom astronomiska insatser av statligt kapital, finansierade genom en astronomisk skuldsättning av våra barn.
Så märkligt faktiskt, att jag såg mig tvungen att ställa frågan: Varför syns inte krisen?
Varför kunde en serie omvälvande händelser för fyrtio år sedan förändra miljoner människors sätt att tänka och handla, medan en serie minst lika omvälvande händelser idag inte tycks kunna förändra någonting?
Jag försökte mig på en förklaring.
”Förklaringen”, meddelade jag den illustra sammanslutningen av höga PR-chefer och informationsdirektörer som denna kväll firade fyrtioårsdagen av sin tillblivelse, ”förklaringen är ni.”
”Förklaringen är att för fyrtio år sedan fanns inte ni. För fyrtio år sedan fanns inte ordet informatör i ordboken, än mindre orden mediehanterare eller mediestrateg. För fyrtio år sedan var samhället en medial oskuld. För fyrtio år sedan kunde miljoner människor få för sig att något omvälvande faktiskt hade hänt och dessutom få för sig att de faktiskt kunde göra något åt det.”
”Idag är det svårare. Idag lever vi i ett genommedialiserat samhälle där inget verkligt har hänt om det inte har hänt i medierna, där vad som har hänt är det som synes ha hänt och där det som synes ha hänt i hög grad ligger i era händer. Tills för fyrtio år sedan gick det att verka utan att synas. Idag är att verka att synas. I den mån krisen inte syns är det för att så många verkar för att något annat ska synas istället.”
Ja, ungefär så sa jag. Det var inte hela förklaringen naturligtvis, och en medveten hårdragning därtill (för middagskonversationens skull), men en förklaring likväl. Den dramatiska omvälvningen av hur vi kommunicerar med varandra, av hur opinioner bildas och bearbetas, av hur våra föreställningar om verkligheten formas och förändras, har gjort frågan om krisens existens till en fråga om vem som kan få vad att synas mest. Om det som kan fås att synas mest är medialt producerade verklighetsbilder som av olika skäl vill få oss att tänka och handla som om inget har hänt, så finns heller inte krisen.
Krisen har i alla händelser inga PR-chefer, inget välfinansierat egenintresse av att synas i medierna, inga förutsättningar att tala i egen sak. Krisen är därmed en utmaning av vår förmåga att i ett genommedialiserat samhälle kunna se och förstå när något omvälvande faktiskt har hänt, och av vår förmåga att kunna tänka och handla därefter.
För en tid kan vi säkert tänka och handla som om krisen inte finns, precis som vi för en tid kan leva i de mest verklighetsfrämmande föreställningar om hur världen är beskaffad, men om vi inte lyckas få syn på krisen kommer den tids nog att få syn på oss.
I ett samhälle där armador av professionella verklighetsproducenter verkar för att just deras verklighet ska synas för var och en, är det annars lätt hänt att ingen får syn på den verklighet som förenar oss alla. I så måtto är mediesamhället och dess aktörer ett växande hinder för vår förmåga att gemensamt förstå och hantera den kris som fortsatt existerar vare sig vi har fått syn på den eller inte.
Det där sista sade jag inte till de församlade PR-cheferna och informationsdirektörerna, det var ju ändå deras fyrtioårsjubileum, men nu är det sagt.