Kolumn DN 2008-11-06
När tilliten rasar
--------
Om vårt behov av långsiktighet
--------
ATT LITA på banken är inte bara att lita på att vi får ut våra pengar när vi behöver dem. Det är också att lita på att banken ska finnas kvar när vi är döda, eller åtminstone att pengarna ska göra det i den mån vi efterlämnar några. Blotta misstanken att banken i en aldrig så avlägsen framtid skulle kunna försvinna eller slå igen eller helt sonika förskingra de pengar vi efterlämnat skulle sannolikt vara skäl nog att aldrig anförtro den några. Förtroendet för att banken ska bestå i morgon är vad som får oss att lita på den idag.
En självklarhet förstås, att det finns förbindelser och åtaganden som vi litar på ska bestå också när vi själva är borta. Förbindelser och åtaganden på vilka samhällets förmåga att tillgodose våra generationsöverskridande behov vilar.
För sådana behov har nämligen vi människor. Vi har behov som måste tillgodoses av dem som kommer före oss, och behov som måste tillgodoses av dem som kommer efter oss. Vi behöver ett samhälle när vi föds och ett samhälle när vi dör, för att inte tala om när vi lever. Inget annat djur behöver så mycket samhälle som människan. Som individer vill vi förverkliga en möjlig frihet för oss själva här och nu, som samhällsvarelser måste vi kunna organisera vårt ofrånkomliga beroende av andra människor över flera generationer.
Vi har behov som individer och vi har behov som samhällsvarelser och det är inte nödvändigtvis samma sak.
DET DÄR MED beroendet är inte en självklarhet. Vem vill vara beroende när man kan vara fri? Särskilt i en tid som dominerats av idén att våra behov som samhällsvarelser (i den mån vi är samhällsvarelser) bäst kan tillgodoses när vi tillgodoser våra behov som individer. En tid när samhället (i den mån det finns) sköter sig bäst när individen sköter sig själv. En tid när långsiktiga samhällsförpliktelser blivit beroende av kortsiktiga marknadskalkyler.
Det är en tid som därmed gravt underskattat vårt behov av samhälle, liksom vad som krävs för att bygga och upprätthålla det. Människan har till skillnad från andra varelser förmågan att bygga sig helt olika slags samhällen, några mer lyckade än andra, men också förmågan att rasera de samhällen hon själv byggt. Samhällsförstörelse är en säreget mänsklig förmåga.
Det finns följaktligen inga naturligt byggda samhällen (som rävgrytet eller myrstacken), bara mer eller mindre konstfärdiga samhällsbyggen. Att vara människa är ett slags konst, att övas och förfinas, och till den konsten hör att under ständigt skiftande förutsättningar balansera det vi kortsiktigt vill göra som individer (för att förverkliga en möjlig frihet) mot det vi långsiktigt måste göra som samhällsvarelser (för att organisera ett ofrånkomligt beroende).
I DET AVSEENDET kan sammanbrottet i det globala finanssystemet ses som ett magnifikt konstnärligt misslyckande, eller åtminstone resultatet av en ödesdiger okunskap om vad som krävs för att det slags samhälle vi lever i ska kunna upprätthållas.
Vad som bröt samman var nämligen inte bara den ena eller den andra uppblåsta kalkylen över framtida husvärden i Amerika, och därmed värdet på alla de finansiella ”produkter” som hade gjort de uppblåsta kalkylerna möjliga, och därmed värdet på tillgångarna i alla de banker som vi långsiktigt hade anförtrott våra pengar, utan självaste förtroendet för samhällsbygget som sådant.
Vad som bröt samman var förtroendet för institutioner av vilka vi hade förväntat oss långsiktiga åtaganden, men som hade visat sig beredda att finansiera sina långsiktiga åtaganden med kortsiktiga spekulationer. Och som när spekulationerna slog fel visade sig oförmögna att stå för sina åtaganden.
De ofattbara summor som världens regeringar och riksbanker sedan dess lovat att pumpa in i det finansiella systemet är inte resultatet av en kalkyl över förlorat kapital som till en bestämd kostnad måste ersättas, utan över ett förlorat förtroende som till varje pris måste återupprättas. Därav de i princip gränslösa garantier som ställts ut för i stor sett varje filial i finanssystemet. Ingen ska behöva hysa minsta tvivel om att de banker vi anförtror våra pengar idag kommer att leva upp till sina åtaganden i morgon.
Består tvivlet rasar nämligen finanssystemet och därmed en av de bärande pelarna i det globala samhällsbygget.
MÅNGA SER finanskollapsen som följden av ett gigantiskt marknadsmisslyckande. Hade bara finansmarknaderna varit bättre reglerade och bättre kontrollerade hade katastrofen kunnat undvikas.
Kanske det – även om globala finansmarknader varken är lättreglerade eller lättkontrollerade.
Men kanske kan det faktiskt vara så att vissa institutioner och funktioner i samhället inte kan upprätthållas genom individuella val på en aldrig så välreglerad marknad. Att de i längden bara kan upprätthållas genom kollektivt bindande överenskommelser och förpliktelser över flera generationer.
Och att det i så fall inte bara är bättre regleringar av finansmarknaden som måste till, utan också bättre insikter om vilka mänskliga behov som kan tillgodoses på marknaden och vilka som måste tillgodoses på annat sätt.
Det är inte bara banken vi långsiktigt måste kunna lita på om samhället ska fungera.