Krönika i  Godmorgon världen, 12 januari 2014

Fakta om fakta

Hur länge kan ett faktum förbli ett faktum bara? Hur länge talar, som det heter, fakta sitt eget språk? För en tid sedan publicerades i en stor dagstidning en helsidesannons med fakta om invandringen. Det blev ett visst rabalder om annonsen eftersom den av kritiker ansågs vara främlingsfientlig. Inte huvudsakligen därför att det var något fel på de fakta som radades upp, även om det fanns några sådana också, inte heller därför att det fanns direkt främlingsfientliga åsikter instoppade mellan faktaraderna, det fanns det inte, utan därför att fakta i annonsen inte talade sitt eget språk. De talade ett språk som i Sverige talas av dem som vill ha en hårdare asyl-och invandringspolitik, ja också av dem som vi skulle beteckna som främlingsfientliga, även om det är få i Sverige som själva vill beteckna sig så. 

Vilket är en del av problemet. Människor som av någon anledning vill gömma sina åsikter och värderingar, kanske för att de inser att de av någon anledning inte är socialt rumsrena, försöker ibland gömma dem bakom fakta. 

Fakta talar för sig själva, säger de. Det är inte jag som tycker så här, det är fakta som talar sitt eget språk.   

Men fakta talar aldrig sitt eget språk. Fakta talar över huvud taget inte. Det är människor som talar. Ett aldrig så odiskutabelt faktum hinner knappt uttalas förrän det kopplas samman med andra fakta i alla möjliga kombinationer och ger upphov till alla möjliga tolkningar och associationer och fogas in i alla möjliga berättelser och föreställningar. 

Så är det också med fakta om invandringen. Också en rad av till synes odiskutabla fakta kan fogas samman till en allt annat än odiskutabel berättelse.

Så är det också med de fakta som radades upp i den omdiskuterade annonsen.

Bara genom att väljas ut som de gjorde och ställas upp som de gjorde och presenteras som de gjorde fogades de samman till ungefär den berättelse som Sverige-demokraterna har gjort till sin och som på det stora hela säger att inflödet av främlingar till Sverige är en belastning för Sverige och svenskarna. Och att de som inte accepterar den berättelsen inte heller vill kännas vid de fakta den bygger på. Att fakta av någon anledning inte tillåts tala för sig själva, att fakta rentav undanhålls eller undertrycks i den offentliga debatten.

Detta är nu inte helt korrekt. 

Fakta av det här slaget publiceras och diskuteras snart sagt överallt, mer nu än någonsin. 

Och nästan alltid under stora åthävor om att det handlar om fakta som är gömda eller undertryckta, vilket ibland blir lite komiskt. 

Vad som däremot faktiskt undertrycks, tror jag, åtminstone i de stora liberala medierna, är den politiska berättelse som regelmässigt är kopplad till den här typen av faktasammanställningar. 

En del skulle kalla det självcensur eller politisk korrekthet, jag skulle kalla det social kontroll. Något slags social kontroll finns i varje samhälle, den tar sig bara lite olika uttryck från ett samhälle till ett annat, och det är egentligen inte konstigare än att vi av hänsyn till människor och omständigheter inte alltid säger offentligt vad vi tycker privat. 

Eller att det faktiskt finns berättelser som vi inte tycker om, ja som vi rentav tycker är destruktiva, och som vi därför inte vill ska breda ut sig i offentligheten.

Som sagt, inte nödvändigtvis för att varje litet faktum i en sådan berättelse är fel, utan för att den berättelse dessa fakta sammantaget bygger upp inte nödvändigtvis har särskilt mycket med fakta att göra. 

Det är inte svårt att bygga upp motsvarande sammanställningar av påstått odiskutabla fakta om romer och brottslighet till exempel, eller om muslimer och arbetslöshet i Europa, eller om svarta män i amerikanska fängelser, men återigen, till synes odiskutabla fakta kan ställas samman till de mest diskutabla, för att inte säga, falska och farliga berättelser. 

Kvarstår att det finns fakta kring Sveriges invandrings- och asylpolitik som är väl värda att diskuteras och kritiseras. 

Kvarstår också att de mycket väl kan användas för att bygga en annan berättelse än den berättelse som nu vill ge sken av att fakta i invandrings- och asylfrågan talar för sig själva