Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 22 april 2018.

1968 och tidsandan

Jag är född 1948, tre år efter andra världskrigets slut, en mycket kort tid i kalendern, men en evighet när det gäller personliga erfarenheter och minnen. Jag vet numera ganska mycket om hur världen såg ut de där tre åren innan jag föddes; om mina föräldrars värld inte minst, om vad som hände då, om vad som hände dem, och jag har också försökt förstå hur det som hände kunde hända. Ja, till sist också Auschwitz, hur obegripligt det än måste ha tett sig redan när det hände.

Men vad trodde och tänkte folk de där åren innan jag fanns? Hur såg de på sig själva och samhället och världen? Vad drömde de om, och fruktade och hoppades på? Vad fick dem att tänka som de gjorde? Och göra vad de gjorde?

För att inte tala om alla de oräkneliga detaljer som efter bara några år skiljer en människas värld från en annans; kläderna, uttryckssätten, gesterna, referensramarna, associationerna.   

Och just här förblir de där tre åren mellan mig och andra världskriget en evighet.

Hur mycket jag än lär mig och försöker förstå och leva mig in i den tiden så förblir den i alla sina otaliga och ogripbara mänskliga detaljer en främmande värld.

Tidsandan brukar det kallas, den osynliga och svårfångade väv av mänskliga föreställningar och beteenden som i varje ögonblick formar det vi betraktar som verkligheten, men som kanske bara några år senare kommer att betraktas med förundran och kanske oförståelse, och kanske rentav med en känsla av överlägsenhet av de som inte var med.

Ha, visste de inte bättre, de där människorna? Såg de inte vilken skruvad verklighetsbild de levde i? Såg de inte alla sina konstigheter och missuppfattningar och ibland rena galenskaper?

Historikern och författaren Henrik Berggren är född nio år senare än jag. Återigen, en kort tid i kalendern, men en evighet när det gäller en viss typ av minnen och erfarenheter.

1968 var Henrik elva år och jag var tjugo. Jag var med om 1968, om man så får säga, Henrik var det inte. Inte på det sättet. Han var ännu inte i den ålder då en tidsanda kan gripa tag i en ung människa och på gott och ont prägla henne för livet.

Henrik Berggren har skrivit en fantastiskt läs- och sevärd bok om 1968, full av skarpa iakttagelser, inkännande beskrivningar och berörande bilder, och jag tror det är svårt att komma 1968 års tidsanda närmare än så här.

Men samtidigt märks de där nio åren som skiljer oss åt.

”Att ’allt var i rörelse’ är en av de stora myterna om 1968”, skriver Henrik Berggren, ”även om det naturligtvis kändes så för dem som deltog.”

Men 1968 var inget man deltog i. 1968 var något man genomlevde, vare sig man ville eller inte. Också de som satt hemma och tittade på High Chaparral och drack mellanöl och gillade Gunnar Wiklund, genomlevde 1968 och påverkades av den verklighetsbild som skapades i denna kraftfulla konstellation av omvälvande världshändelser och radikala drömmar. Också högerfolk skrev vänsterböcker. I en bok som hette Moderat samhällssyn skrev några ledande ungmoderater att partiet borde distansera sig från näringslivet, vilket inte kan förklaras av något annat än tidsandan.

Bara några år senare var tidsandan bruten och det som nyss var verklighet hade blivit ett främmande landskap av overkliga föreställningar, orealistiska idéer och obegripliga handlingar och företeelser.

Några försökte förtränga att de någonsin hade varit en del av det här landskapet, åter andra försökte in i det sista hålla fast vid en verklighet som inte längre fanns.

När historiker och författare femtio år senare ska försöka förstå och beskriva 1968, så finns där någonting som de inte riktigt kommer åt hur noggranna de än är, nämligen hur det var att leva just då och se på världen med just de ögonen.  

Och så kommer det att vara för de historiker och författare som om femtio år, eller kanske bara tio, försöker förstå och beskriva den tid vi lever i just nu, som jag tror är en tid präglad av en lika stark tidsanda, formad av en motsvarande konstellation av omvälvande världshändelser och radikala tankeströmningar. Den här gången dessutom förstärkt av de sociala mediernas filterbubblor, ekokammare och hashtagupprop.

Låt mig gissa att de kommer att betrakta den tid vi nu genomlever som minst lika verklighetsfrämmande som någonsin tiden kring 1968.