Kolumn DN 2006-07-25

Krigarna från Mars

 

FÖR INTE SÅ länge sedan skrevs spaltkilometer om den enda kvarvarande supermaktens militära överlägsenhet i världen. Man räknade hangarfartyg och kryssningsmissiler och långdistansbombare och flygburna divisioner och alla tycktes överens om att överlägsenheten var stor. Några jämförde med det brittiska imperiet, andra med det romerska, åter andra såg ett imperium så mäktigt att det saknade jämförelse. 
Vad som diskuterades var i alla händelser inte om USA nu var det mäktigaste landet i världen, ja förmodligen det mäktigaste landet någonsin, utan hur USA skulle använda sin överlägsna supermakt. Tongivande personer inom supermakten själv, däribland dess president, hävdade efter terrorattackerna den 11 september 2001 att makten skulle användas för att byta ut ”onda” regimer och förklara krig mot Terrorismen. De hävdade också att den militära överlägsenheten (och det historiska ”uppdraget”) gav USA rätten och skyldigheten att på egen hand avgöra vilka regimer som skulle bytas ut och hur kriget mot Terrorismen skulle föras och i vad mån internationella institutioner och lagar därvid skulle respekteras eller inte. 
En vid den här tiden inflytelserik amerikansk opinionsbildare, Robert Kagan, försvarade den nymornade amerikanska egenmäktigheten (unilateralismen) med att amerikaner var från Mars (krigsgudens planet) medan européer var från Venus (kärleksgudinnans), med vilket han menade att amerikanerna till skillnad från européerna hade förstått att världen fortfarande var en djungel och att förmågan att vinna krig fortfarande var en förutsättning för förmågan att vinna fred.

I JULI 2002 upphöjde USA sin militära överlägsenhet till officiell säkerhetsdoktrin. Ju mera militärt överlägset USA blev sina globala ”utmanare” desto säkrare skulle USA bli – och på något sätt också världen. Ju större militär överlägsenhet desto smärtfriare omvandling av ondsinta skurkstater till USA-vänliga demokratier. I bästa fall skulle skurkstaternas regimer med tillhörande terrorister tappa modet och falla samman redan av den ”chock och bävan” (shock and awe) som den amerikanska militära överlägsenheten var ägnad att ingjuta hos dem. Det var chock och bävan som för en kort stund ansågs ha vunnit kriget i Irak – den korta stund som kriget i Irak ansågs vara vunnet. 
Ty någonting hände på den enda supermaktens väg mot supermakt. De krig som skulle vinnas förlorades. De fiender som skulle försvagas förstärktes. De samhällen som skulle räddas förstördes. Den globala säkerhet som skulle öka minskade. På område efter område visade sig USA:s militära överlägsenhet omöjlig att omsätta i global prestige och makt, än mindre i förmågan att tvinga en motståndare ”att göra vår vilja till sin”, vilket enligt von Clausewitz måste vara själva poängen med militär överlägsenhet. 
Så vad var det som hade hänt?

EN SAK SOM hade hänt var att de fiender som den militära överlägsenheten var avsedd att besegra inte längre var något hot, medan det slags fiender som nu hotade inte lika självklart kunde besegras med militär överlägsenhet. Det fanns rentav fiender som närdes av den militära överlägsenheten, som växte sig starka i spåren av den, som utvecklade strategier och vapen mot vilka den militära överlägsenheten inte var något försvar utan snarare en belastning. 
Militär överlägsenhet kan användas till mycket men inte till att besegra religiöst eller ideologiskt drivna rörelser med förödmjukelse som drivkraft, kaos som grogrund, rädsla som livsluft, provokation som strategi och terror som vapen. I varje fall inte om den militära överlägsenheten samtidigt ska legitimeras med försvar för frihet och demokrati, vilket är vad en opinionskänslig demokrati som USA måste kunna legitimera den med. 
Den kan exempelvis inte användas för att med våld fördriva och förinta hela befolkningar som inte är beredda att ”göra vår vilja till sin”. Vad det militärt överlägsna Rom en gång kunde tillåta sig att göra, att med Tacitus ord ”göra en öken och kalla det fred” (solitudinem faciunt, pacem appellant), det kan vår tids enda supermakt, hur militärt överlägsen den än må vara, inte göra utan att samtidigt rasera de politiska förutsättningarna för sin maktställning.

ATT SÅVÄL Afghanistan som Irak likväl riskerar att bli ett slags öknar (under den lakoniska benämningen ”havererade stater”, failed states), visar om inte annat att militär överlägsenhet som medel inte självklart är förenligt med frihet och demokrati som mål. Och faktiskt inte heller med det till synes mera självklara målet att stärka USA:s makt och inflytande i världen. Den dagliga terrorns och det etnisk-religiösa sönderfallets och den militära frustrationens Irak har sannolikt blivit ett större hot mot USA än någonsin Saddam Husseins. I Afghanistan är talibanerna tillbaka. I Iran dansar mullorna på bordet. I det Mellanöstern som skulle vinnas för ”frihet och demokrati” har islamistiska idéer och rörelser vunnit röster och terräng.
Den militära överlägsenhetens strategi har om möjligt haft en ännu mer självdestruktiv effekt i Israel-Palestina, där den regionalt överlägsna militärmakten Israel (med USA:s stöd) är i full färd med att ännu en gång göra en öken och kalla det fred – eller åtminstone säkerhet. Och där följden också denna gång, förutom ännu en politisk och humanitär katastrof, kommer att bli ännu mindre fred och ännu mindre säkerhet och ännu fler fiender av det slag som militär överlägsenhet inte biter på. 
Man behöver inte vara från Venus för att tycka att krigarna från Mars har fått förutsättningarna för fred och säkerhet i världen av idag om bakfoten.