Kolumn i DN 18 september 2002

Europa och världsordningen

 

Vi har fått en ny världsordning. Den tredje på drygt tio år. Den första gick i graven med Sovjetunionen.
Det var en världsordning som byggde på att det fanns två världar, en fri och en ofri, och mellan dem ett krig, så långt möjligt kallt. Varmt fick det helst inte bli eftersom smällen då skulle ta oss alla. En inte helt behaglig ordning förvisso, och i utkanterna småsmällde det oupphörligen, men vi vande oss på något sätt, tills muren mellan världarna föll och åtminstone halva ordningen visade sig bestå av kaos.
Därefter följde den fria världens ordning som ju på så sätt blev världens enda ordning och som därför av somliga utnämndes till den slutgiltiga ordningen eftersom den sades uppfylla allt vad mänskligheten hade eftersträvat genom historien och därför skulle leda till historiens slut.
Det visade sig snart att historien inte lät sig avslutas så lätt. Den enda ordningens epok visade sig vila på ett snabbt tinande lager av nedfrysta konflikter som en efter en satte mänskliga rättigheter ur spel och som en efter en därför väckte kravet på att "någon måste ingripa". I drygt tio år levde vi med föreställningen att denna "någon" måste vara Förenta nationerna och att upprätthållandet av den nya och enda världsordningen var ett gemensamt ansvar för ett nytt och vitaliserat världssamfund. Det var åren då fredsskapande, fredsbevarande och demokratifrämjande insatser beslutades och verkställdes i namn av internationell lag och rätt. Det var åren då vi fick särskilda internationella krigsförbrytartribunaler (Rwanda, Bosnien) och trodde oss vara på väg att få en permanent sådan. Det var åren då EU tycktes på väg att axla sitt ansvar för utformningen och försvaret av den nya världsordningen.
Det var också åren då den enda supermakten USA tycktes finna det mödan värt att jämka samman sina intressen med världssamfundet. I Irak-Kuwait jämkade världssamfundet sig samman med USA. På Balkan jämkade USA sig samman med världssamfundet.
Också för 11 september tycktes ordningen stå pall. Det krig mot terrorismen som president George W Bush därefter proklamerade och iscensatte åberopade sig uttryckligen på världssamfundets lagar och resolutioner. Kriget mot terrorismen i Afghanistan tilläts falla inom ramen för FN-stadgans kapitel VII. De rättsosäkra undantagsinsatserna mot terrormisstänkta i alla länder likaså.

För en kort tid sammanföll därmed två skilda och i grunden oförenliga berättelser om världen. Den ena baserade sig på berättelsen om världssamfundet som gemensamt agerar för att värna internationell lag och rätt. Det var den berättelsen som låg till grund för den nya världsordningen och som en stor del av världen trodde låg till grund för kriget mot terrorismen.
Ganska tidigt stod det klart att så var det inte. I en sådan berättelse säger inte den enda supermakten till resten av världen: antingen är ni med mig eller emot mig. I en sådan berättelse säger inte den enda supermakten till resten av världen att mina intressen är era - vare sig ni vill det eller inte. I en sådan berättelse startar inte den enda supermakten krig på egen hand.
Vad som därmed blev tydligt var att en annan berättelse - och en annan världsordning - försökte ta överhanden: berättelsen om världsimperiet som fått barbarer på tomten och som därefter inte litar på någon eller något utom sin egen styrka. Det är en känd och beprövad berättelse i de stora imperiernas historia, regelmässigt kantad av krig, nedgång och fall. Det är den starka berättelsen just nu.
Berättelsen om ett världssamfund som vilar på internationell lag och rätt och som därför betraktar barbarerna på tomten som en gemensam politisk, polisiär och rättslig angelägenhet, är en ny berättelse, hittills oprövad.
Det är den svaga berättelsen just nu.

I den mån Europa i dag har ett allt överskuggande gemensamt intresse, så är det att göra den svaga berättelsen starkare, att kämpa för en världsordning byggd på internationell lag och rätt i stället för en världsordning byggd på ett sårat imperiums nycker. Två berättelser, två tänkbara världsordningar, varav den ena bara är tänkbar på bekostnad av den andra.
Det framväxande officiella USA-argumentet mot den världsordning vi nyss trodde vi levde i är att Europa inte förmår leva upp till den, att Europa bara är berett att försvara den till siste amerikanske soldat, att Europa är mycket snack och lite handling.
Det är delvis sant, delvis en myt. Myten är att USA ensamt betalar priset för världsordningens upprätthållande. Det är inte bara en myt. Det är en lögn. Europas samlade bidrag av trupp till fredsbevarande operationer i världssamfundets namn är i dag tio gånger större än USA:s. I de väpnade konflikter där världssamfundet agerat har de europeiska förlusterna varit större än de amerikanska. EU:s samlade utgifter för försvar, bistånd, underrättelsetjänst och polis låter sig väl jämföras med den amerikanska försvarsbudgeten.
Sant är dock att Europa visat sig vara mycket snack och lite handling när det gäller att sätta gemensam makt bakom en gemensam idé om hur världsordningen ska se ut. Dels finns ingen gemensam idé, dels ingen gemensam makt. I Europa är var lilleputt sig själv närmast, förutom de något större lilleputtarna som fortfarande tror att de är stormakter.
Ä ven Sverige gör fortsatt anspråk på en egen utrikes- och säkerhetspolitik, när det rimligen måste vara uppenbart att utan en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, ja utan en gemensam försvarspolitik, är Europa dömt att acceptera den världsordning som världens enda supermakt för tillfället finner för gott att upprätthålla.
Om så krävs, en annan ordning än den vi för tillfället tror oss vara delaktiga i.