The Procuritas and INSEAD 6th Seminar on Active Ownership
Stockholm, January 24th 2002.
© Göran Rosenberg

SO YOU THOUGHT THIS WAS THE END OF HISTORY?
Why history was supposed to end. Fukuyama and the human need for recognition.

Idén om att historien har ett slut är gammal och välkänd och svårfrånkomlig. Den hänger ihop med idén att människan har satts till världen för att fullborda den, dvs att bringa den till ett slut. Både judendomen och kristendomen är baserade på en sådan idé. Slutet ser litet olika ut i olika religiösa berättelser men är alltid förknippat med ett slut på konflikter och katastrofer, ett slut på fattigdom och elände, ett slut på mänsklig synd och ondska, ett slut kännetecknat av evig fred, total harmoni, det godas slutgiltiga seger över det onda. Gud har skapat människan för att hon ska fullborda hans skapelse, är tanken.

Det är en kraftfull tanke. Den har i århundraden fått människan att inte bara acceptera utan också bejaka att det enskilda livet på jorden alltid tycks sluta i ett nederlag .

Ett oundvikligt nederlag – fast på vägen mot den slutgiltiga segern.

Jesajas ord om lammen som sover med lejonen.

Men som sagt, ständigt denna längtan efter ett slut på det som är livet – utmaningarna, konflikterna, bedrövelserna, överraskningarna, lyckostunderna (evig lycka är en självmotsägelse), sorgerna, saknaden, den oförklarliga ondskan –som är den enda ondska vi egentligen räds.

Den här berättelsen har efter Guds död – eller i varje fall minskade trovärdighet – återuppstått i nya mer eller mindre sekulära versioner. Det klasslösa samhället, det tusenåriga riket, den renade och rensade nationen, den allt perfektare välfärdsstaten

Man kunde tro att den här sortens berättelser skulle fått sin slutgiltiga dödsstöt med murens fall, kommunismens sammanbrott och Sovjetväldets upplösning, men strax efteråt publicerade en amerikansk tänkare, Francis Fukuyama, en provokativ bok, The End of History and the Last Man, där han hävdade att historiens slut just därför – dvs kommunismens död och den liberala demokratins triumf – stod för dörren.

I varje fall tolkades han på det sättet. Inte helt rättvist kanske, och inte helt fördelaktigt för hans eftermäle, med tanke på hur historien omedelbart tog ny sats – och inte alltid i riktning framåt.

Ändå handlade hans bok mera om historiens drivkrafter än om dess eventuella slut. Vad är det för mänskliga behov som driver den mänskliga historien, var den fråga han ställde.

Och hans svar är inte ointressant.

Fukuyamas tes är att vad människan främst vill ha, sedan hon ätit sig mätt, dvs sedan hon säkrat sin materiella bas, är erkänsla från sina medmänniskor. Erkänsla av att hon betytt något. Av att hon lämnat spår efter sig på jorden.

Det är strävan efter erkänsla som skiljer människan från djuren. För erkänsla är hon är till och med beredd att offra sitt liv. Människans historiska frigörelse handlar om hur de som förvägrats erkänsla av sina herrar, dvs gjorts till slavar, successivt erövrar den tillbaka, dvs gör sig själva till herrar.

Nationalismen och klasskampen är i det perspektivet kollektiva försök att vinna erkänsla åt dem som tidigare inte fått någon.

Det liberala demokratiska samhället är enligt Fukuyama den punkt i historien där den materiella basen för människans existens slutgiltigt skulle kunna tryggas (genom den moderna kapitalismen) och kampen mellan herre och slav slutgiltigt skulle kunna avslutas avlösas av allas ömsesidiga erkänsla av alla (genom den liberala demokratin). Det är detta tillstånd som Fukuyama (med ett begrep hämtat från den tyske filosofen Hegel) kallar Historiens slut.

De liberala marknadsekonomierna besegrade inte de totalitära ideologierna av en tillfällighet utan därför att de bäst tillfredsställde det som var den mänskliga historiens två centrala drivkrafter – människornas strävan efter välstånd – och efter erkänsla.

Människans långa resa närmade sig sitt slut, vilket enligt Fukuyama också kunde vara något att frukta.

The end of history will be a very sad time. The struggle for recognition, the willingness to risk one’s life for a purely abstract goal, the worldwide ideological struggle that called forth daring, courage, imagination, and idealism, will be replaced by economic calculation, the endless solving of technical problems, environmental concerns, and the satisfaction of sophisticated consumer demands. In the post-historical period there will be neither art nor philosophy, just the perpetual caretaking of the museum of human history.

Även om historien därefter envisats med att kraftfullt motbevisa och kanske lugna Fukuyama, så lever just den här berättelsen om historiens slut fortfarande kvar i vissa versioner av nyliberalismens evangelium: den eviga materiella tillväxtens harmoni och det gränslösa företagandets erkänsla i den osynliga handens allvisa hägn.

Vi behöver fortfarande något slags berättelser som ger vår existens mål och mening, men dom tycks bli allt tunnare, allt mindre trovärdiga, allt mindre gemensamma.

Saknaden efter Gud är fortfarande stor.

Det närmast stegrade kravet på erkänsla i vår tid tror jag har med den saknaden att göra.

Vilket om inte annat förklarar varför historien inte ens teoretiskt kan ta slut.

Why history will not end. The finite sources of human recognition.

En god vän påpekade för en tid sedan att fyrtioårskalasen håller på att ersätta femtioårskalasen som den stora medelåldersriten. Femtio år markerade tidigare livscykelns höjdpunkt. Investeringarna i familj och karriär var gjorda, avtrycken i jordelivet satta, de första barnen utflugna. Nu väntade belöningarna, de stora uppdragen, respekten, erkänslan. Hade livet någon mening var den i allmänhet uppenbarad just här. Femtioårskalaset var en skördehögtid.

Kanske är det inte så längre. Kanske är riskerna allt större att skörden uteblir, att efter femtio följer tystnad och likgiltighet. Ett allt rörligare arbetsliv erbjuder mindre möjligheter till mognad och fullföljande. Kanske väntar ännu en omgång bryska skiften och omstarter. Sak samma i privatlivet.

 Så man flyttar fram förhoppningströskeln ett decennium och försöker ta ut skörden i förskott. Medan alla dörrar ännu synes öppna, medan erkänsla och respekt kan fås på kredit.

Jag är inte säker på att det hjälper.

Vad är erkänsla?

Under mina år i USA upphörde jag aldrig att förvånas över att så många små prestationer kunde föranleda så många stora plaketter och diplom. Vid varje tröskel i medelamerikanens liv verkade det ha suttit en liten kommitté eller jury redo att utdela uppmuntran och berömmelse. Om inte för själva prestationen, så för gott humör, fint kamratskap eller allmän förträfflighet i samband därmed. I nästan varje amerikanskt hem och på varje kontor finns en vägg där dessa livets glada tillrop på mahognymonterade mässingsplattor påminner såväl innehavare som besökare om att ännu ett liv inte gått spårlöst förbi.

Man kan naturligtvis rynka på näsan åt detta ”ytliga” amerikanska sätt att visa erkänsla, men det visar ändå på en fundamental insikt om erkänslans betydelse. Och att ytlig erkänsla är bättre än ingen alls.

I det gamla borgerliga Sverige var den formella erkänslan länge kodifierad i ordensväsende, medaljer, guldklockor och plånböcker. Med åren har det blivit allt mindre. Sannolikt var den formella erkänslan ett viktigt inslag i upprätthållandet av ämbetsmannamoralen i samhället. Man visste sig vara iakttagen och värderad. En medalj kunde förvisso inte ersätta en rejäl pension, men frågan är om en rejäl pension (dessutom kanske inte längre så rejäl) i längden kan ersätta en medalj.

Med den solidariska lönepolitiken förlorade dessutom lönen sin betydelse som uttryck för erkänsla. Över en viss nivå och marginalskatt var det kanske det som betydde mest.

Det är bara inom idrotten (och kanske vetenskapen) som sambandet mellan insats och erkänsla förblivit klockrent. Den som satsar vet att vinst ger ära och berömmelse och ibland materiella belöningar. I vissa fall, som när det gäller olympiskt guld, kan erkänslan smitta av sig på ett helt folk. Vi säger gärna att ”vi” tog guld i det ena eller andra. Och i någon bemärkelse gjorde vi väl det.

Men var finns guldet i vardagslivet?

Ett problem i vår tid är naturligtvis att så litet längre betyder något, att så litet i vardagslivet anses värt att särskilt uppmärksamma eller premiera, kanske därför att vardagslivet blivit snabbt, kaotiskt och svåröverblickbart. Strävan att uppmärksammas, att märkas, att synas, tar sig därför ibland desperata uttryck. Gängen i världens storstäder, klottrarna på världens väggar, huliganerna på världens läktare, terroristerna i Tora Boras grottor söker alla bekräftelse på sin egen existens.

Självklart är erkänsla i sista hand ett inre tillstånd. Bara vi själva kan till sist bedöma om våra liv haft någon mening. Det hindrar inte att en smula hjälp på traven förmodligen är nödvändig.

Vad vi framförallt behöver är människor som kan ge oss det vi behöver.

Man kan därmed säga att erkänsla är en ändlig resurs och att behovet av erkänsla till fullo bara kan tillfredsställas . Den enes erkänsla förutsätter är annans erkännande.

Erkänsla kan inte köpas eller ges som en formalitet. Erkänsla måste vinnas.

Erkänsla kan aldrig vara en rutinmässig gest utan måste vara uttryck för en mer än tillfällig relation mellan människor.

I ett samhälle som på pappret säger sig ge erkänsla åt alla, exempelvis att alla människor tillerkänns samma värde och rättigheter, kommer kampen om erkänsla att utkämpas på slagfält där erkänsla inte är en pappersformalitet.

Duty and profit. And why human society needs both.

Jag tror att Fukuyama faktiskt är något viktigt på spåren när han pekar ut jakten på erkänsla som en av två centrala mänskliga drivkrafter; erkänsla och materiell behovstillfredsställelse, även om han därmed undergräver sin egen hypotes om Historiens slut.

Jag skulle dock vilja ge dom här två drivkrafterna två andra namn.

Två drivkrafter som båda är nödvändiga, som inte kan ersätta varandra, ja där försöken att ersätta den ena med den andra, dvs introducera fel drivkraft på fel område leder till samhällets korruption och försvagning.

Den ena drivkraften har att göra med vårt behov att överleva som individer, den andra med vårt behov att överleva som samhällen.

Jag kallar de här drivkrafterna profit och plikt.

Plikten först.

De mänskliga aktiviteter som drivs av plikt eller förpliktelser hör samman med behovet av erkänsla. Behovet av erkänsla är behovet att bli sedd, att bli ihågkommen, att sätta ett avtryck i tillvaron, vilket i sin tur förutsätter ett kollektivt minne, sociala band som är någotsånär långsiktiga, ett slags samhällelig hårddisk om man så vill. Den som ger erkänsla och bekräftar den och ger erkänslan dess sociala värde, får bara inte försvinna i nästa minut. Om det sammanhang där erkänslan vunnits försvinner i morgon är det inte mycket mening med att bli erkänd.

Eller så får man nöja sig med Andy Warhol’s ”15 minutes of fame”.

Eller dokusåpans allt mer stegrade krav på allt kortare moment av allt tillfälligare erkänsla.

Plikten som drivkraft kan i sista hand härledas ur människovarelsens extrema individuella sårbarhet. Människan behöver ett samhälle för att bli människa. Ett samhälle som inte bara skyddar henne från fiender och ger henne mat för dagen utan också skapar de långsiktiga, generationsöverskridande band mellan människor som krävs för att ett samhälle ska kunna bildas och upprätthållas. Ett system för känslomässig och social fostran, för tradering av livsnödvändiga kunskaper, myter, språk från generation till generation. Utan en sådan omgivning, som vi oftast tar för given, blir vi inte människor. Vi blir människoliknande djur – utan långsiktig överlevnadsförmåga.

Vi föds inte som människor. Vi fostras till människor. Och det är som vi vet inte alltid så lätt.

Beroende förstås på vad man menar med människa.

Ju mer vi funderar desto mer borde inse hur beroende vi är och att den period av suverän frihet som vi numera idealiserar är en extremt kort period i våra liv, om den ens existerar.

Förpliktelser mellan många människor över flera generationer är vad som krävs för att skapa den sociala och kulturella miljö där vi kan utvecklas till människor. Förpliktelser är vad som binder oss samman, i första hand med dom som fostrat oss och med dem som vi måste fostra vidare, i början med familjen, stammen, klanen, så småningom med allt mer avlägsna människor i allt mer komplicerade samhällsordningar.

Desto mer komplicerade förpliktelser desto svårare att motivera dem. Kravet på abstraktion och långsiktighet ökar. Bindande berättelser Antingen religion, hierarkier, starka ideologier etc.

Det är detta som skiljer enkla samhällen från komplicerade civilisationer. Historien känner många på exempel hur människan har gått från det ena till de andra – i båda riktningarna.

Långsiktighet är villkoret för kollektiv social överlevnad. Ju långsiktigare förpliktelser desto mer avancerade samhällen kan vi bygga, desto bättre kan vi försörja oss, desto bekvämare kan vi göra livet för oss. Desto större möjligheter att utvecklas som individer.

Desto bättre kan vi tillgodogöra oss vår individuella kreativitet och anpassnngsförmåga.

Profiten som drivkraft hör samman med vårt behov av materiell försörjning och ekonomisk hushållning, av anpassning och förändring, med behovet att utforska och undersöka, vilket förutsätter naturtillgångar, verktyg och metoder och kunskaper och – efter jägar- och samlarsamhället – arbetsdelning, lagar och marknader. Profitens princip styr det vi kan och vill göra för att förbättra vår enskilda lott, berika vår tillvaro, göra det materiella livet bekvämare, mindre tungt.

Här är kortsiktigheten en förutsättning och en tillgång. Ju snabbare vi förmår uppfatta förändringar, anpassa oss till dem, dra fördel av dem, desto större chans att överleva.

Två viktiga och nödvändiga principer där den ena kan inte ersätta den andra lever i ofrånkomlig men fruktbar spänning.

Den förverkligas genom frihet, den andra genom beroende.

Pliktens princip vs profitens princip.

Till var och en av de här principerna hör sinsemellan oförenliga moralprinciper.

OH-bild

Profit                                                        Plikt

Köpslå                                                      Köpslå inte

Konkurrera                                              Samarbeta

Var illojal                                                 Var lojal

Ta initiativ                                                Var traditionell

Var sparsam                       Var generös

Satsa på dig själv                                      Offra dig själv

Var optimistisk                                         Var fatalistisk

Respektera kontrakt                                 Respektera hierarkier

Moral of Profit                                          Moral of Duty

Bargain                                                     Don’t bargain

Compete                                                   Cooperate

Be disloyal                                                Be loyal

Take initiative                                           Be traditional

Be thrifty                                                  Be generous

Be self-promoting                                     Be self-sacrificing

Be optimistic                       Be fatalistic

Respect deals                      Respect hierarchies

Enkät 1: Vilken moral står er närmast? 1 resp 2

Enkät 2: Har den ena vunnit på den andras bekostnad? Ja resp Nej.

A society of moral collisions

Jane Jacobs: Systems of Survival. Morallära för 2000-talet. Tala om två moralsyndrom. Väktarmoral, kommersiell moral.

Låt oss föreställa oss vad som händer om den ena drivkraftens moralprinciper i stor skala börjar tillämpas på den andra moralens område.

Låt oss föreställa oss att vi driver igenom profitens moral på pliktens domäner; börjar köpslå om våra familjer, våra barn, våra föräldrar, våra lagar, vår rättvisa, ja om alla de samhällsinstitutioner som förutsätter långsiktiga förpliktelser över generationer, ja som i längden inte kan upprätthållas utan såna förpliktelser.

Eller tvärtom, driver igenom pliktens moral på profitmoralens område, förbjuder köpslagan i affärslivet, hämmar initiativ, belönar lojalitet och traditionalism.

Vår tid har sett exempel på bådadera.

Just nu ser vi hur institutioner grundade på pliktmoral – och därför präglade av starka antikommersiella reflexer – i växande grad förväntas basera sig på köpslagan, ropa ut sina tjänster på torget, konkurrera om kunder, bli trolösa och innovativa. Människor vars yrkesidentitet byggts kring lojalitet, hierarki och heder förväntas nu uppträda som fullfjädrade köpmän på en marknad.

Vi börjar tala om grundskoleelever som kunder och offentliga skolor som resultatenheter. Vi bjuder ut förpliktelsen mot våra gamla och sjuka till lägstbjudande. Vi gör sparsamhet till främsta dygd i verksamheter vars grundläggande kvalitet ligger i generositet.

Låga kostnader och hög vinst i äldreomsorgen kan signalera låg effektivitet – i pliktuppfyllelsen. Särskilt i ett system där intäkterna är fasta eller sjunkande och vinsten enbart kan höjas genom att utgifterna sänks.

Vi intalas att profiten som drivkraft kan ersätta plikten som drivkraft (ja ingen säger så eftersom ingen vill framställa saken så). Att vårt samhälle som helhet kan drivas av profitens moralprinciper, att pliktens moralprinciper i princip är förlegade.

Att vi numera blivit lika sofistikerade som bina, dvs kan fungera som Bernard Mandevilles berömda bikupa, där vars och ens individuella laster blir till allas gemensamma välstånd:

”Thus every Part was full of Vice, Yet the whole mass a Paradise.”

Men det är ingen tillfällighet att många instinktivt reagerar emot (det gjorde också Adam Smith på sin tid), säger att så kan man väl inte göra.

Vi reagerar därför att vi anar en moralisk hybrid.

Moraliska hybrider, skriver Jane Jacobs, är nämligen monster.

En klassisk moralisk hybrid är maffian. Eller snarare, den privatiserade och kommersialiserade staten. Här säljs våld, här köps hämnd, här träder pliktmoralen – hierarkin, hedern, lojaliteten och omutbarheten – ut på marknaden. Köpslagan sker under pistolhot, de omutbara mutar, rättvisan roffar åt sig, lojaliteten ställs i det kommersiella egenintressets tjänst. Ingen litar längre på någon.

Staten korrumperas.

Liksom marknaden.

I backspegeln kan vi nu också se att den kommunistiska utopin bland alla sina omöjliga åtaganden också föresatte sig att ersätta den kommersiella moralen med en ideologisk pliktmoral. Handeln med varor skulle organiseras som fältslag. Köpslagan och konkurrens skulle ersättas med planer och hierarki, illojalitet med lojalitet, initiativ med lydnad. Härav den groteska moraliska korruption som snabbt blev följden.

Härav den uppenbara släktskapen mellan den ryska maffian och den sönderfallande sovjetstaten.

Och härav, vågar man nog tillägga, den tidvisa moraliska urholkningen också i mindre heltäckande former av syndromblandning, exempelvis det militärindustriella komplexet och läkemedelsindustrin.

Är vi på väg att rucka balansen??

I varje fall talar ingen om plikt eller förpliktelse längre.

Plikt har blivit ett fult ord. Gustav VI Adolfs valspråk, ”Plikten framförallt” vore en omöjlighet idag. Snart ryker den sista plikten, värnplikten.

•Vi ser inte längre förpliktelserna som knyter samman vår komplicerade civilisation.

•Vi ser rättigheterna men inte skyldigheterna som ligger bakom dem.

•Vi ser oss själva men inte alla dem vi är beroende av, i det förflutna och i framtiden.

•Vi ser förändringarna i den tilltagande kortsiktigheten i politik, ekonomi, arbetsliv, privatliv, den sena mognaden. Oviljan att förplikta sig, att sätta ner foten, att vara självuppoffrande.

Från generationsöverskridande förpliktelser till kvartalsplaceringar.

Kvartalskapitalismen.

”Fifteen minutes of fame.”

Erkänsla i allt mindre och allt mer kortlivade sociala sammanhang.

Min tes är att vi just nu, på alltför många områden frestas låta profitens moral driva sådant som i grund och botten och i längden bara kan upprätthållas genom plikt.

Oftast har det handlat om verksamheter baserade på samhällsmedborgarnas uttalade eller outtalade förpliktelser gentemot varandra; vård av sjuka, fostran av barn, omsorg av äldre, utbildning av ungdomar. De har därmed styrts av en annan moral än marknadens. Och därmed av ett delvis annat effektivitetsbegrepp.

De flesta av de vinstdrivna företag som hittills etablerat sig på den forna ”pliktmarknaden” betygar att de fortfarande är pliktuppfyllande, att vinsten bara är ett medel att höja effektiviteten, att de inte investerat i skol-, sjukhus- eller omsorgsbranschen i syfte att berika sig själva utan i syfte att uppfylla samhällets förpliktelser.

Likväl har på samtliga dessa områden etablerat sig allt större vinstdrivna aktiebolag av vilka flera har för avsikt att notera sig på börsen. Små besjälade personalavknoppningar inkorporeras nu raskt i allt större och allt mindre besjälade koncerner. Friskolevärlden som för tio år sedan helt dominerades av stiftelser och ideella föreningar är nu helt dominerad av aktiebolag, varav åtminstone ett med börsplaner.

Vad som förpliktar dessa företag bortom en inte särskilt förpliktande retorik är idag inte gott att veta. Vad som i hög grad kommer att förplikta dem om och när deras aktier noteras på börsen är aktiemarknadens värderingar och förväntningar. På hemsidan hos börsnoterade Capio AB (S:t Görans sjukhus) kan man numera följa aktiekursens utveckling timme för timme.

Att detta på sikt kommer att få konsekvenser för den kollektiva finansieringen och de förpliktelser den baserar sig på finner jag sannolikt. När ”producenterna” börjar värderas efter sin förmåga att generera vinst är det bara en tidsfråga innan ”konsumenterna” börjar värderas efter samma mått.

Många säger att detta är ofrånkomligt och en del säger att det både är ofrånkomligt och önskvärt.

Ofrånkomligt är det bara om man inte länge vet hur de förpliktelser som vårt samhälle vilar på ska kunna upprätthållas. Hur en gammal och uttjänad berättelse ska kunna ersättas av en ny och fungerande.

Önskvärt är det bara om man inte ser de långsiktiga konsekvenserna av på omrde efter område att ersätta plikt med profit.

Detta kräver naturligtvis att vi återigen förmår se de långsiktiga förpliktelser som vårt samhälle vilar på.

Att vi förmår skilja på de verksamheter som kan och bör baseras på profitens moral och de som måste baseras på pliktens.

Att vi förmår se hur det ena hänger ihop med det andra.

The fragility of human societies.

Förmår vi inte se förpliktelserna i det komplicerade samhälle vi hittills lyckats bygga upp kommer samhället så småningom att reduceras till en nivå där förpliktelserna återigen blir synliga och tydliga, i sista hand klanen, stammen, gänget, den varma krets av lojaliteter och beroende som vi trodde vi hade lämnat bakom oss – men som är förutsättningen för att vi ska få grundläggande mänskliga behov tillgodosedda.

Komplicerade civilisationer är bräckliga konstruktioner, bräckligare än de klaner, stammar, nationer som de en gång har vuxit fram ur. Ingenting säger att vår civilisation i det avseendet är odödlig – dvs att historien i den bemärkelsen tagit slut.

När pliktbanden vittrar förlorar samhället sin förmåga till komplexitet.

Erkänsla och mening kommer då att sökas i allt mindre kretsar, allt mindre och allt varmare, där kopplingen mellan plikt, lojalitet, erkänsla och social överlevnad är uppenbar.

Ju mindre uppenbar kopplingen blir desto mer övertygande måste de berättelser vara som binder människor samman, långsiktigt verkande berättelser som kopplar samman det förflutna med nuet, nuet med framtiden, det nödvändiga med det möjliga, rättigheten med skyldigheten, friheten med plikten.

Bräckligheten blir synlig när berättelserna försvagas.

Först de stora religionerna, sedan de stora ideologierna, sedan vetenskapens och den nya biologins och genetikens berättelser.

Den ena stora berättelsen efter den andra har försvagats eller försvunnit, nu senast det kalla krigets berättelse om ont och gott, frihet och förtryck..

Frågan är om berättelsen om terrorismen kan ersätta den.

Eller berättelsen om den globala marknaden.

The duty of corporations?

Om vi helt eller delvis medger att vår överlevnad som människor är beroende av långsiktiga, generationsöverskridande förpliktelser, och att ju mer omfattande och svåröverskådligt och sinnrikt organiserat samhället blir, desto mer avancerade måste de system vara som krävs för att upprätthålla förpliktelserna, desto duktigare måste vi bli på att konstruera de mänskliga berättelser som kan hålla de systemen vid liv, förnya dem och stärka dem.

Den moderna kapitalismen är inte ett resultat av fria naturkrafters spel utan av under lång tid utvecklade och traderade mänskliga förställningar och förpliktelser.

En del företag och företagsledare försöker hantera det moraliska dilemma som blir tydligt när profit på område efter område förväntas ersätta plikt, genom att gå i bräschen för en ny företagsetik eller ett nytt företagsansvar eller ett nytt system för corporate governance, där företag helt eller delvis sponsrar eller organiserar verksamheter som i grunden bara kan drivas av plikt och inte av profit.

Det är vällovligt men otillräckligt.

Företagen bör och ska huvudsakligen verka med profiten som drivkraft och därmed inom profitmoralens domäner. Det är inget fel att göra det. Det är inte en sämre moral, det måste understrykas. Bara en annan.

Felet är att tro att profitdrivna företag kan och bör ta över pliktens domäner.

Vad de borde göra är att bidra till att stärka dessa domäner, inte verka för att ersätta dem.

Vad de borde göra är att bidra till att stärka de institutioner i samhället genom vilka vi formulerar och organiserar

Inte att de facto avskaffa eller marginalisera politiken utan att göra den relevant och vital igen.

Inte att ersätta politik med marknad utan att stärka de politiska och kulturella institutioner utan vilka vi inte kan formulera och vidmakthålla de förpliktelser som är den liberala kapitalismens långsiktiga förutsättning.

Jag säger inte att det här är en uppgift för enskilda företag, hur stora de än må vara. Enskilda företag har andra uppgifter.

Men jag tror det kan vara en uppgift för organiserade grupper av företag, ja för den alltmer globaliserade företagsamhet som börjat inse att fungerande marknader kräver fungerande samhällen, och att det djur som kallas människa kräver samhällen som baseras på både plikt och profit.

Och nu undrar ni förstås vad som driver mig att säga allt det här?

Plikt eller profit?

Ta det som en första tankeövning.