Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 20 maj 2018

det förlorade eftermälet

Eftermäle är ett lite gammaldags klingande ord för hur vi minns en människa efter hennes död. Ett gott eftermäle som varar länge, kanske i flera generationer, är nog så nära odödligheten som vi människor kan komma. Ett helt odödligt eftermäle är bara de få förunnat som förmår lämna något helt odödligt efter sig.

Till ganska nyligen formades vårt eftermäle huvudsakligen av vad vi hade gjort genom livet, och hur det vi hade gjort – eller inte gjort – hade uppfattats av människor som hade mött oss och lärt känna oss eller på annat sätt berörts eller påverkats av hur vi levt vårt liv.

Sitt eftermäle bestämmer man hursomhelst inte själv, det ligger ofrånkomligen i händerna på dem som på det ena eller andra sättet har anledning att minnas – eller i värsta fall glömma – vilka vi var. Det enda vi kan hoppas på, i den mån vi bryr sig om vårt eftermäle, är att det onda vi gjort kommer att vägas mot det eventuellt goda vi lyckats med. Eller i varje fall, att eftermälet förmår fånga något av hela den människa som en gång var vi.  

Det här förutsätter som sagt en värld där bilden av oss formas av människor som på gott och ont vet något om oss, inte en värld där bilden av oss kan formas och spridas av snart sagt vemsomhelst på det som kallas sociala medier, men som jag envisas med att kalla asociala medier eftersom möjligheterna att där försvaga och rasera sociala relationer mellan människor tycks vara minst lika stora som möjligheterna att bygga och stärka dem.

På asociala medier kan idag vemsomhelst, under eget namn eller påhittat, förenkla och förvrida och i värsta fall förfalska bilden av en människa. Hänga ut någon, som det heter, beljuga någon, kalla någon för saker som man inte skulle kalla någon som man riskerade att träffa dagen efter, än mindre behövde se i ögonen. I de asociala mediernas ekokammare och filterbubblor kan en nidbild av en människa snabbt spridas och förstärkas och därigenom bli självbekräftande. Om många upprepar och sprider samma lögn blir lögnen snart sanning. Till kategorin fake news hör inte minst spridandet av mer eller mindre falska uppgifter om namngivna personer, av mer eller mindre dolda avsändare, för mer eller mindre dolda syften.

Med framväxten av asociala medier har därmed en helt ny typ av offentlighet skapats, där mycket av det som nyss gällde för hur bilden av en människa kan formas och uppfattas och minnas inte gäller längre. På asociala medier kan en människa på kort tid reduceras till en karikatyr eller en demonbild av sig själv, byggd på något man gjort eller inte gjort, sagt eller inte sagt, sant eller falskt, och det finns mycket lite man kan göra för att motverka en sådan bild när den väl har satts i spridning och fastnat i nätets sökmotorer och de asociala mediernas kommentarstrådar. Jag kan framför mig se en digital kyrkogård av levande döda, för evigt dömda att bedömas utifrån vad som sagts och spritts om dem av människor, eller kanske troll, som inte haft en aning om vilka de är och inte heller brytt sig.

I framtiden kommer alla att kunna bli världsberömda – i femton minuter, sade en gång konstnären Andy Warhol.

Det var på 1960-talet, långt före Youtubes och de asociala mediernas tid, och Warhol kunde rimligen inte veta hur rätt han skulle få.

Och därför inte heller ana att i framtiden skulle alla också kunna få sitt namn och sitt eftermäle förstört på femton minuter – eller mindre.

Å andra sidan kanske det här med eftermälet inte betyder så mycket längre.

Eller att vi åtminstone måste vänja oss vid tanken på att det inte längre kan göra det.

Själv tror jag att vi i så fall har förlorat något.

Eftermälets sociala betydelse genom historien har varit att binda samman en generation med nästa, att göra oss något mindre fixerade vid oss själva här och nu, att åtminstone till en del leva våra liv med tanke på hur vi vill bli ihågkomna imorgon.

Vid närmare eftertanke tror jag att det är så vi fortfarande skulle vilja leva våra liv – och kanske fortfarande skulle kunna – om bara våra ohämmat asociala medier på något sätt kunde civiliseras till att bli vad vi i så fall behöver – sociala medier på riktigt.