Godmorgon världen,  31 juli 2016.

När lögnen blir norm

Lögnen är naturligtvis inget nytt i politiken. Redan Machiavelli rådde sin furste att vid behov ”låta orden skyla sanningen”, som han uttryckte det, eftersom "de furstar som uträttat stora ting äro de som lagt lite vikt vid sina löften".  Med det lilla tillägget att göra det så att det ingen märkte något. Och skulle någon till äventyrs märka något så måste omedelbart en förklaring eller ursäkt kunna ges, eftersom det trots allt var mera aktningsvärt att framstå som sanningssägare än som lögnare.
Frågan som väckts den senaste tiden är om Machiavellis råd gäller längre.
Inte det där med att vid behov låta orden skyla sanningen, där kan Machiavelli vila lugnt, utan det där med att göra det så att ingen märker något.
Det nya som hänt att det inte verkar spela någon roll om någon märker något.
Att det för oroväckande många människor faktiskt inte verkar spela någon roll om en politiker framstår som sanningssägare eller lögnare.
Att oroväckande många människor faktiskt verkar vara beredda att rösta på en politiker som alldeles öppet säger till sina väljare att vad jag sa igår inte betyder något idag.
Som rentav gör en dygd av att ingen ska kunna veta som är sanning och vad som är lögn i det jag säger.
Att det ena är lika aktningsvärt som det andra.
Vilket är innebörden av vad den republikanske presidentkandidaten Donald Trump säger när han beslås med en lögn eller en självmotsägelse eller med att ha bytt åsikt över natten:
Jag vill vara oförutsägbar, säger Donald Trump. I want to be unpredictable.
Jag vill inte att någon ska vara säker på vad jag tänker och tycker, och än mindre vad jag kan och vet.
När det allt som oftast är uppenbart att Donald Trump varken kan eller vet, och lika uppenbart att vad han säger från en dag till en annan saknar all relation till något slags sanningsideal, då är det inte längre lögnen som något att dölja vi möter, utan lögnen som tecken på smarthet och handlingskraft.
Då är det inte längre bara fråga om att låta orden skyla sanningen, utan om att låta orden upphöja lögnen till norm.
Visserligen hade Machiavelli också påpekat för sin furste att den som vill bedra människor alltid kommer att hitta människor som vill bli bedragna, men jag tror knappast att han hade kunnat föreställa sig att miljoner människor villigt skulle låta sig bedras av en politiker som öppet och skamlöst förklarade för alla som ville höra på att vad han hade sagt den ena dagen inte nödvändigtvis gällde dagen efter.
Ingen kan därför bli förvånad om den amerikanska presidentvalskampanj som nu drar igång blir den mest lögnaktiga och smutsiga i mannaminne.
Amerikanska presidentvalskampanjer har förvisso aldrig varit några tebjudningar, anständighetsribban ligger sedan länge lågt. I kampanjen 1828 fick Andrew Jackson veta att hans mor var en hora och att han själv var en bigamist (fast han blev president ändå) och i kampanjen 1988 fick demokraternas president kandidat Michael Dukakis veta att han var medhjälpare till rån och våldtäkt (han blev inte president).
Men med en kandidat som inte ens bryr sig om att framstå som sanningsenlig, som tvärtom tycks vinna väljare på att framstå som opålitlig och oförutsägbar, lär snart inte finnas någon anständighetsribba kvar att kräla inunder.
Saken blir inte bättre av att gränsen mellan sanning och lögn nu systematiskt rivs upp av en växande armé av nättroll av alla sorter, stora som små, som med mer eller mindre dolda avsändare och avsikter använder sig av lögner, halvsanningar och lösryckta fakta för att utså misstro mot än det ena än det andra, i syfte att främja än det ena än det andra, och som till sist kan få oss att tvivla på allt och alla.
Det kan naturligtvis ses som en gärning i sanningens tjänst att besvärande e-post-intriger i det demokratiska partiet i syfte att motarbeta Bernie Sanders läckt ut i offentligheten, men om detta skett med rysk hjälp i syfte att skada Hillary Clinton och gynna Donald Trump, vilket alltmer tyder på, så är det inte sanningen vi ser, utan propagandalögnen i en ny skepnad.
Om lögnen tillåts installera sig som norm i våra demokratier, är det förstås bara en tidsfråga innan vi alla har blivit lurade för sista gången.